Skönlitteratur om barnlöshet och adoption

Inconceivable av Ben Elton (Fruktlösa försök på svenska)
En humoristisk skildring av barnlöshet och IVF, som också gett upphov till en film. Bokens styrka är att den skildrar historien både från mannens och kvinnans synpunkt. I texten om författaren står det att han är pappa till tvillingar så man kan förmoda att delar av boken är självupplevd, fast troligen har han lagt till en del komiska knorrar. Eller så saknar jag humor, men fullt så kul tyckte jag inte att det var att göra IVF. (Men så hade jag inte Rowan Atkinson som gynekolog heller, som i filmen).

För att vara lite snällare så ska jag nämna att jag gillade boken mer när jag läste den första gången, innan vi hade gjort IVF. Den är kanske inte lämplig att läsa när man krälar i det djupaste träsket. Onekligen är den välskriven och fyndig, och avsnitten med mannens och kvinnans dagboksskildringar av samma händelser är roliga. Det är också sympatiskt att de inte lyckas på vare sig första eller andra försöket, det hade varit en enkel lösning att förfalla till. Slutet är inte direkt lyckligt men inte olyckligt heller.

Filmen som baserats på boken heter Maybe Baby (biopubliken anses tydligen inte besitta ett ordförråd som inbegriper ”inconceivable”) och är välgjord och välspelad, framför allt gäller detta huvudrollerna. Helt irrelevant: jag ger den extra charmpoäng eftersom de har lagt till en basset hound i handlingen (min man och jag hade en basset tidigare).

Passionsfrukten av Karel Glastra van Loon
Nu tänker jag såga den här boken fullständigt, så den som till äventyrs vill läsa den bör hoppa över detta stycke. Jag kanske är orättvis i min bedömning, läste boken på bussen och i Sahlgrenskas väntrum en dag när jag var trött, irriterad, ledsen, rädd och orolig. Så ta recensionen med en nypa salt.

Passionsfrukten handlar om en man som under en fertilitetsutredning får reda på att han är steril på grund av ett kromosomfel. Sorgligt förstås, men dessutom tillkommer ett krux: han har redan en trettonårig son. Pojkens mamma är död sedan många år tillbaka (hänger ni med?). Den nya hustrun var bästa vän med den döda frun, en bit in i boken kommer en spirituell beskrivning av en trekant mellan huvudpersonen och hans fru och hennes bästis (som alltså blir ny fru när den gamla frun är död, är det säkert att ni hänger med?). Boken handlar om hur vår man letar efter sin sons riktige far. Jag ska erkänna att jag inte orkade läsa hela boken utan tjuvkikade i slutet, vilket kanske var dumt för jag tappade all lust att läsa ut boken. Pojkens riktige far är hans farfar, alltså huvudpersonens pappa. Suck. I rest my case.

Den sista kvinnan från Ur av Anita Goldman
Anita Goldman har skrivit en krönika i Aftonbladet om sin upplevelse av ofrivillig barnlöshet (jag har letat men inte hittat den, annars hade jag länkat). Kanske är det hennes personliga erfarenheter som har inspirerat henne till denna bok.

I Gamla testamentet berättas om patriarken Abraham, vars hustru Sara var ofruktsam. Abraham gick på Saras uppmaning till slavflickan Hagar, och fick sonen Ismael med henne. Först när Sara och Abraham var mycket gamla lovade Gud dem att de skulle få en son, vilket också skedde.

Goldman återberättar denna historia och gör den till Saras berättelse. Sara kommer från Ur och tror inte på Abrahams gud, hennes folk dyrkar modergudinnan Ishtar. De övriga kvinnorna i stammen har stor respekt för Sara, hövdingens hustru som förutom skönhet och makt också äger läkedomskunskap. Saras utanförskap blir desto större genom hennes ofruktsamhet, och avståndet mellan henne och de andra kvinnorna gör henne oförmögen att dela sorgen med dem. Hon känner sig ensam och förnedrad.
Till sist föds då Isak, när Sara är gammal och böjd. Kärleken till sonen är stor, men den ger henne inte upprättelse för hennes förlorade liv.

Jag tycker att bokens inledning är mycket bra, det är en stark skildring av smärta och utanförskap. Att Sara inte är av samma folk eller religion som Abraham ger en intressant dimension åt boken. Avslutningen blir lite märklig. Goldman har valt att följa bibeln mycket nära, enligt den är Sara mycket gammal när hon får barn, det är alltså ett underverk. Man hade kunnat tänka sig en friare tolkning av detta, att Sara får barn långt senare än andra kvinnor men fortfarande i fertil ålder, men Goldman skriver rent ut att hon är över nittio år när det sker. I mitt tycke gör det berättelsen sämre, men visst kan jag acceptera att Gud kan göra lite som han vill, åtminstone i böcker.

Svagt positiv av Anna-Leena Härkönen
Den här boken sägs handla om barnlöshet. Det håller jag inte riktigt med om, men eftersom jag nu har läst den så skriver jag om den här.

Anna-Leena Härkönen är författare och skådespelerska och såvitt jag förstår ganska känd i Finland. Detta är en självbiografisk skildring av hennes graviditet, förlossning och första tid som mamma. Kopplingen till barnlöshet kommer av att det är under arbetet med en pjäs om ämnet som hon kommer på att hon vill ha barn. Hon blir snabbt gravid, får två tidiga missfall, blir gravid igen och föder en son. Graviditeten är komplicerad och den första tiden som mamma likaså. Hon blir hemskickad för tidigt från BB, amningen krånglar och hon känner sig osäker och hjälplös i sin nya roll.

Jag läste snabbt igenom boken, den är inte svårläst. Som osminkad skildring av hur det kan vara att få barn är den inte alls dum. Men vill man läsa om ofrivillig barnlöshet blir man nog besviken.

Må döden sova av Anna Jansson
Detta är en riktigt dålig bok. Jag är inte särskilt förtjust i deckare, det medges, men bra deckare gillar jag. Denna är inte bra. Kombinationen av provrörsbefruktning och galna vetenskapsmän samt tillika galna blivande fäder som vill klona sig själva (eller hur det nu var) blir riktigt motbjudande. Det finns faktiskt ingen anledning alls att läsa denna bok.

Lilla livet av Nina Lekander
Lilla livet handlar om Maria och Josef som gärna vill ha ett barn. Åtminstone vill Maria det, men till hennes förtvivlan går det inte så bra. De får ta provrörsbefruktning till hjälp, och lyckas. Maria blir gravid. Då flyr Josef.
Jag skrattade högt åt boken i början, kanske för att jag var mitt uppe i IVF-behandlingens bisarra våndor när jag läste den. Det kanske är en förutsättning för att roas av det absurda i att spruta in en medicin gjord på nunnekiss för att kanske bli med barn (jo, det är sant, medicinen Menopur som fortfarande används i vissa fall, görs av urin från ”post-menopausal women”. Fast de måste nog inte vara nunnor).

Hög igenkänningsfaktor, det märks att Nina Lekander själv har varit med om det hon skriver om. Men när Maria blev gravid och Josef övergav henne, tyckte jag inte om boken längre. Det kanske säger mer om mig än om boken. Jag retade mig på båda huvudpersonernas omognad och velighet. Överge sin fru när hon är gravid med ett efterlängtat barn, vad fan är detta? Sitta och pimpla vin och röka och grina när man äntligen har blivit på smällen, skärp till dig och var glad och tacksam!

Jag rekommenderar boken i alla fall och skulle gärna diskutera den med någon annan. Jag kommer nog att läsa om den, då ska det bli intressant att se om jag har ändrat åsikt.

Leva vidare av Susanne Levin
Leva vidare handlar om Lea som växer upp i en svenskjudisk familj i Uppsala på 60-talet. Leas ungerska mamma miste hela sin familj i Auschwitz, kom som flykting till Sverige och skapade sig ett nytt liv och en ny familj. Hon döper sina två barn efter sina döda föräldrar. Leas uppväxt är idyllisk och kärleksfull men mammans upplevelser påverkar henne starkt. Hennes judiska identitet blir mycket viktig för henne, men framför allt präglas hennes liv av en enda önskan: att få barn, att föda judiska barn, att föra släkten vidare.

Boken är bra, utan tvekan, men den lämnar mig tämligen oberörd. Kanske är det för att den till största delen koncentreras på Leas uppväxt. De två faktorer som påverkar henne så starkt, mammans upplevelser och hennes egen infertilitet, finns med bara som bakgrund, och jag vill gärna veta mer om dem.

Som min egen av Susanne Levin
Detta är en fristående fortsättning på Leva vidare. Lea och hennes man har nu adopterat två barn från Colombia. Med tiden visar det sig att dottern Amanda har ett förståndshandikapp. Också den här boken är bra, det är roligt att veta ”hur det gick”. Jag fäster mig mest vid den intensiva beskrivningen av kärleken till barnen, och det intressanta resonemanget om hur Lea lär sig att släppa sin dröm om att få judiska barn. Hennes barn har egna identiteter som måste respekteras. De växer upp som svenskar, med en judisk mamma, men deras biologiska ursprung finns i Colombia, de är av afrikansk härkomst och födda i katolsk tro.

En bondflickas historia av Guy de Maupassant
Maupassant är en av mina tonårs älsklingsförfattare. Ingen behärskar novellformatet som han. Elegant, ironisk men ändå känslosam. En bondflickas historia är en söt berättelse om ett kvinnoöde som mycket väl kan ha verklighetsbakgrund. Den hör kanske inte till Maupassants bästa noveller, men den ger en innerlig beskrivning av kärlek, och den slutar lyckligt. På denna trevliga sida finns den och många andra av hans noveller på engelska.

Marmeladprovet av Vibeke Olsson
När jag sökte på ”barnlöshet” i Göteborgs bibliotekskatalog fick jag träff på Marmeladprovet. Barnlöshet spelar inte huvudrollen i romanen, men finns med i bakgrunden. Bokens huvudperson är Sirkka, som har blivit övergiven av sin man Kurt för en annan kvinna. Denna kvinna är ett samhällets olycksbarn som Kurt och Sirkka har tagit hand om, och på så sätt är Sirkka alltså dubbelt sviken. Hon plågas av sorg, ilska och dåligt självförtroende, och återkommer ofta till att det enda hon och mannen hade gemensamt var en fertilitetsutredning. Inga barn, alltså är hon är ingen riktig kvinna. Inte ens deras kristna tro kunde hålla äktenskapet vid liv.

Boken är välskriven och gripande och känns mycket äkta. Jag råkar veta att Vibeke Olsson adopterat som ensamstående, så kanske är mycket i romanen självupplevt. Det är lätt att slå Sirkkas förtvivlan ifrån sig och tycka att hon överdriver, om man inte haft liknande känslor själv. Boken är knappast att rekommendera om man vill bli uppmuntrad och på gott humör, men den ger en stark upplevelse.

Resan av Marianne Peltomaa
Denna bok är intressant eftersom den beskriver en adoption både från barnets och förälderns synvinkel. I vartannat kapitel berättas två historier: om Anna, som bor i Finland och som bestämt sig för att adoptera som ensamstående, och om femåriga Nora som bor i fosterfamilj i Colombia. Till sist möts de och deras gemensamma liv börjar. Boken handlar både om den yttre resan mellan Finland och Colombia, men också om en inre resa, att bli en familj. Nora är till en början mycket reserverad och lillgammal, van att ta ansvar för sina fostersyskon. Hon är inte alls beredd att bli dotter åt en främmande kvinna som talar konstig spanska. När boken slutar har Anna och Nora börjat närma sig varann men inte mycket mer. Detta skildras på ett mycket insiktsfullt sätt.

En riktig familj av Marianne Peltomaa
Detta är fortsättningen på historien om Anna och Nora. Nora har funnit sig till rätta med sitt nya liv och är en helt annan flicka än i Resan. Hon har ett varmt men ibland också stormigt förhållande till sin mamma. Peltomaa beskriver skickligt hur Nora ständigt prövar och utmanar deras relation. Hon bråkar och protesterar och vägrar inordna sig, men kommer alltid tillbaka.

En riktig familj handlar också om hur familjen utökas med Pablo, också från Colombia. Pablo är tre år och hörselskadad, och inte lika tuff som Nora. Men även han vågar så småningom tro och lita på att han nu tillhör en familj och har en mamma. Under den första tiden vaknar han varje natt och tassar runt i lägenheten för att kontrollera att mamma och storasyster verkligen finns kvar. Han är trygg först när han har försäkrat sig om att de sover i sina sängar och allt är som det ska vara.

Båda böckerna är välskrivna och engagerande. Anna, Nora och Pablo blev mycket levande för mig och jag tänkte länge på dem efter att ha läst ut böckerna. Är man det minsta intresserad av adoption bör man absolut läsa dem, eftersom de beskriver tiden efter adoptionen och inte bara vägen dit.

Mixed Blessings av Danielle Steel (Lyckans lotteri på svenska)
Jag har aldrig läst någon bok av Danielle Steel förut, och hade knappast kommit på tanken om jag inte läst om denna på en amerikansk nätsida om infertilitet.

Boken handlar om tre par som alla konfronteras med svårigheter att få barn. Deras utgångslägen är mycket olika men gemensamt för dem alla är att infertiliteten bereder dem stor sorg och smärta.

Jag hade mycket lätt att identifiera mig med bokens Diana och hennes förtvivlan vid beskedet om att hennes äggledare är förstörda. Hennes liv kollapsar fullständigt, och alla nära relationer påverkas. Äktenskapet knakar, hon orkar inte träffa sina fruktsamma systrar som föder barn på löpande band, hennes oroliga och välmenande föräldrar kan inte ge henne stöd eller tröst. Återigen kan denna förtvivlan kanske verka osannolik för den som inte har upplevt den, men jag kan intyga att författaren inte överdriver.

Rörande är också porträttet av Charlie, som är föräldralös och har vuxit upp på barnhem. Han önskar inget högre än att få barn och skapa en familj och på så sätt också vårda det övergivna barnet inom honom själv. Hans fru är inte alls med på noterna och själva naturen är grymmare ändå: Charlie visar sig vara steril.

Inte för något av de tre paren är IVF ett alternativ. Jag tycker förstås att det är en av bokens svagheter, eftersom IVF i verkligheten är den behandlingsmetod som är effektivast. Det hade också varit kul att läsa en skönlitterär skildring av IVF. För övrigt är de medicinska procedurerna helt korrekt beskrivna, såvitt jag kan bedöma. Danielle Steel verkar veta vad hon gör.

Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att bokens huvudpersoner till sist får det de längtar efter, på ett eller annat sätt. Tröttsamt nog blir en av kvinnorna gravid efter att ha adopterat, och därmed får en mycket vanlig vanföreställning ytterligare näring. Det är också irriterande att läsa om fyrtiotreåriga Pilar som blir gravid inte en utan två gånger genom insemination och dessutom ytterligare en gång på naturlig väg (ursäkta, kunde inte avhålla mig från att avslöja för mycket). Allt detta är lite för enkla utvägar, och inte särskilt realistiska.

Men i det stora hela är detta en riktigt bra bok om infertilitet. Det är trevligt när ens fördomar kommer på skam.

Ägglossning av Judith Uyterlinde
Detta är en bok som jag länge tänkt läsa, men det har inte blivit av. Den var svår att få tag i på biblioteket, och vid tjuvläsning i bokhandeln fick jag för mig att jag inte skulle gilla den. Men det var fel. Jag sträckläste den på ett par timmar.

Historien känner vi igen, i romanform beskrivs hur ett framgångsrikt förälskat par försöker få barn. Det går inte. Jo, kvinnan blir gravid, men får missfall, och blir sedan inte gravid igen. Utredningar, flera misslyckade IVF:er följer. Kvinnan, som är bokens berättarjag, översköljs av svartsjuka när släktingar och vänner blir med barn. I efterordet får man veta att paret så småningom blev föräldrar genom adoption.

För mig var det trösterikt att läsa om huvudpersonens svartsjuka och ilska, dessa känslor har för mig varit något av det allra svåraste med infertiliteten. Det var också på något konstigt sätt skönt att läsa om ett par som har sådan jämmerlig otur med allt i behandlingssvängen. Skönt att det inte bara är vi.
Så med risk för att vara tjatig rekommenderar jag härmed ännu en bok att känna igen sig i.

Henrys bok av Barbara Vine
Barbara Vine är en pseudonym för deckarförfattarinnan Ruth Rendell, som hon använder när hon skriver psykologiska spänningsromaner. Jag har läst flera av dem och gillar dem.

Henrys bok handlar om författaren Martin Nanther som arbetar med en biografi över sin förfader Henry Nanther. Denne var läkare åt drottning Victoria och expert på blödarsjuka som ju förekom i de brittiska och ryska kungahusen. Snart upptäcker Martin att Henry gjort något oförlåtligt i vetenskapens namn, men frågan är vad? Samtidigt får han tillfälle att fundera över betydelsen av arv och biologi, i Henrys såväl som i sitt eget liv.

Det kan verka konstigt att rekommendera denna bok som infertilitetsläsning, men faktum är temat förekommer, liksom en skildring av hur olika kvinnor och män kan reagera. Detta är inte romanens huvudämne, utan beskrivs lite vid sidan av, men ändå på ett trovärdigt sätt. Dessutom är det en spännande och välskriven bok.

Det här inlägget postades i Böcker. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Skönlitteratur om barnlöshet och adoption

  1. annannan skriver:

    Här kommer kommentar nummer ett på boklistan! Innan jag hittade listan hade jag bara läst Inconceivable, som jag hade ganska roligt åt. Mellan ståuppkomikerpoängerna lagom mycket igenkännande. Könsstereotyper? Ja, men inte fler än i verkligheten. Nu har jag också läst The Childless Revolution. Lättläst, inte särskilt djuplodande, men befriande accepterande av alla möjliga olika sätt att vara kvinna och inte ha barn. Möjligen eventuellt accepterande i överhand. Är det verkligen ett problem att flerfamiljshus är i lag förbjudna att diskriminera mot barnfamiljer? Att boken handlar om både frivillig, ofrivillig och it-just-so-happened barnfri/löshet är ett plus tycker jag. För liksom det finns ett helt spektrum från Faan också! via Hoppsan! och Ja! till Äääntligen! av att ha barn så finns det förstås en hel massa sätt att inte ha barn på. Vilket så lätt glöms bort.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s