Forsränning

(November 2003, efter IVF nr 3)

Att önska sig ett barn men inte få det, är som att ägna sig åt forsränning utan farkost. Allt man har att lita till är den egna simförmågan, och möjligen en ynklig liten flytväst.

Vattnet är kallt och strömt, och man måste simma febrilt för att hålla sig flytande. Ändå dras man gång på gång ner under ytan, strömmen leker med en och kastar en runt, runt. Man andas in vatten och sparkar förtvivlat omkring sig, för man tror att man ska dö. Men rätt vad det är kommer man upp till ytan igen, hostande och flämtande efter luft. För varje dykning blir man allt tröttare, armar och ben blir allt tyngre och stelare av det kalla vattnet.

Ibland lyckas man hugga tag i en förbiflytande trädgren som man kan hålla sig i, som hjälper en att flyta. Ibland kanske man rent av spolas upp på en sten, med halva kroppen åtminstone, och håller man sig fast då får man en stunds vila. Men förr eller senare tappar man greppet, strömmen får tag i en igen, man dras ner ännu en gång och vidare, vidare.

Man är inte ensam. Nejdå, det finns folk omkring en. En del går förbi på stranden och vinkar glatt åt en, de ser inte en drunknande nödställd människa utan en djärv forsrännare. ”Oj, det såg farligt ut”, säger de till varann, eller ”Hej vad det går”. ”Så spännande det verkar! Lycka till nu!”. Så tar de en halstablett till, rättar till sufletten på barnvagnen, stoppar in nappen som har trillat ut, och fortsätter på sin söndagspromenad.

Andra, de som står en nära, begriper att det inte är någon lek man håller på med. De vadar ut i det kalla vattnet, och sträcker armarna mot en. ”Försök simma hitåt!” (Som om det gick att simma mot den starka strömmen.) ”Älskade barn, vad det plågar mig att se dig kämpa så förtvivlat, och inget kan jag göra!”.

Men slutet närmar sig. Numera hör jag dånet från vattenfallet där jag till slut kommer att hamna, dånet blir allt högre medan strömmen obevekligt för mig närmare. Om jag inte av någon lycklig slump lyckas ta mig in till stranden kommer jag att kastas utför fallet. Vad händer då? Falla, falla, falla, ner i något obekant. Överlever jag fallet? Vad finns på botten, kan det vara möjligt att det finns ett annat liv för mig där? Jag kämpar förtvivlat för att inte komma dit, till detta slutgiltiga besked och beslut. Att leva utan barn är inget liv, utan en avgrund. Men samtidigt tänker jag på vattenfallet med en viss lättnad. Forsränningen har ett slut. När jag störtar nerför fallet, ner i avgrunden, behöver jag inte simma mer, behöver inte andas mer, får vila, och behöver bara falla, falla.

Det här inlägget postades i Texter. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s