Mina obarn

(Denna text bygger på en sak som Sahlgrenskas psykolog berättade. För att förklara för folk som inte begriper varför det är svårt att vara ofrivilligt barnlös, brukar han fråga dem hur ofta de tänker på sina barn. Lika ofta tänker ofrivilligt barnlösa på sina ”obarn”.)

Det sägs att döda inte är verkligt döda förrän man har glömt dem, att de lever kvar i ens minnen och tankar. I så fall borde även motsatsen vara sann, att barn kan finnas innan de är födda, i tankar och önskningar.

Jag har två obarn, barn som inte finns. En flicka och en pojke. Jag kan bara se dem ibland, och lite på avstånd, jag lyckas aldrig komma dem riktigt nära. Men ibland när jag minst anar det kan jag överrumplas av ett barnskrik, till exempel i mataffären. Det hugger till i magen, och jag tror att det är ett av mina barn som skriker. Men det är det ju aldrig. Om jag riktigt anstränger mig kan jag ibland känna deras små händer på min arm. Eller så kanske det bara är kroppen som minns, minnen av andras barn.

Jag är nästan säker på att min flicka heter Helga. Hon har ljusbrunt lite lockigt hår som sin pappa, och hans ljusa leende. Hon har fräknar på näsan och har inte vuxit i sina framtänder ännu, och tycker fortfarande att s är en besvärlig bokstav att säga.

Det är svårare att komma nära pojken, och jag vet ännu inte vad han heter eller riktigt hur han ser ut. Men jag tror att han har klara ögon och brunt blankt hår som delar sig av sig själv i pannan.

Mina obarn finns alltid hos mig men det är sällan jag tillåter mig att tänka riktigt noga på dem, jag blir så ledsen då, och det gör ont någonstans långt inuti mig. En dag måste jag släppa dem, lämna dem, kanske rentav döda dem. Men inte riktigt ännu. De finns fortfarande hos mig, nära, fast jag inte alltid kan se dem. De andas samma luft som jag, i natten kan jag höra deras små hjärtan bulta. Eller är det bara min egen puls som slår?

De finns hos mig, och de upptar mina tankar och min längtan. Om ni bara visste, ni som har riktiga barn, hur mycket tid och kraft ens obarn kan ta av en. De skriker inte, de bråkar aldrig, de bara finns, med en stark osynlig självklarhet.

Det finns något hos mig som aldrig kommer att få komma ut om jag inte blir mamma. Jag vet inte vad det är, kärlek kanske. Kärlek som är gjord för mina barn och inga andra. Är det den som gör mig sjuk, som håller på att äta upp mig inifrån eftersom den aldrig blir förlöst och får flöda ut i varma, soliga, generösa känslor? Ruttnar kärlek om den inte används, kan den förgifta en? Ibland tror jag nästan det.

Det här inlägget postades i Texter. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s