Blä

Jävla ägglossning som aldrig kommer. I måndags såg doktorn en 17 mm äggblåsa på VUL. Idag är det fredag och jag har fortfarande inte fått utslag på stickan. Jag blir tokig. Jag hatar det här. Började gråta i telefon när jag berättade för O. Det räcker med minsta lilla motgång så känner jag mig ledsen och misslyckad igen och ifrågasätter hela mitt liv och vår tillvaro. Jag vill inte göra fler försök, men jag vill inte heller ta ett beslut som innebär att jag väljer bort biologiska barn. Hur kan livet begära det av mig? Hur ska jag kunna välja mellan att fortsätta att köra mig själv och vår relation i botten med fler IVF-försök, och att aldrig få biologiska barn? Det är ett omöjligt val.

Det största misslyckandet
På sista tiden har jag allt oftare formulerat en tanke, nämligen denna. När vi nu, troligen snart, ger upp att försöka fler gånger med IVF, kommer det att vara mitt livs största misslyckande. Jag har aldrig investerat tillnärmelsevis så mycket i någonting som i detta, att försöka bli med barn. Med kropp och själ och hela mitt väsen har jag försökt. Alla mina tankar, all min kraft, en god portion pengar och nästan två år av mitt liv har gått åt till detta. Jag har nästan inte kunnat tänka på något annat. Jag har inte orkat jobba. Jag har varit ledsnare och ensammare och mer förtvivlad än jag hade trott att någon människa kunde bli. Och så har det inte fungerat. Kan man se det som något annat än ett monumentalt misslyckande?

Nu tror ni förstås att jag är en såndär högpresterande tjej med orimliga krav på sig själv, som alltid ska vara bäst och vackrast med perfekt frisyr och målade naglar. Det är inte riktigt sant. Frisyr och naglar är långt ifrån perfekta. Jag går ofta ut utan smink (som tur är eftersom jag sminkar mig högst en gång i månaden, annars hade tillvaron blivit väl stillasittande). Mitt hem är oftast allt annat än välstädat. O och jag brukar säga att vi inte har dammråttor hemma utan dammrottweilrar.

Men visst, jag är högpresterande. Jag var alltid duktig i skolan, tog studenten med toppbetyg. Överhuvudtaget var jag snäll och skötsam som barn. När jag någon gång hittade på något bus och möttes av förvåning och förebråelse: ”Det hade vi aldrig trott om dig!” så skämdes jag oerhört. Det var ju inte likt mig. Jag var ju duktig, och snäll och följsam och var mina föräldrar, farföräldrar och morföräldrar till stor glädje.

Därmed inte sagt att jag lyckades utan ansträngning. Jag kämpade hårt för mina fina betyg. När jag kom till Chalmers mötte jag nya svårigheter. Under de första åren tog jag inte många tentor. Mycket roligt hade jag istället, det ska erkännas, men hela tiden gnagde det dåliga samvetet. Efter två år skärpte jag till mig och började läsa ordentligt. Det var svårt, fruktansvärt svårt. Jag fattar än idag inte hur jag lyckades ta mig genom utbildningen. Inte för att det var så svårt att begripa, jag var ju trots allt van att studera. Men det var MYCKET och det var själsdödande tråkigt, och jag hade absolut ingen aning om vad jag skulle ha min utbildning till. Jag kände inga ingenjörer, visste inte vad de jobbade med. I min släkt är de flesta läkare eller lärare. Men av någon anledning gav jag inte upp, och jag tog examen och fick ett bra jobb, och sedan ett ännu bättre jobb som jag älskade.

Hittills i livet har jag lyckats med det jag har bestämt mig för. Om jag bara försöker tillräckligt mycket eller länge, brukar det gå. Jag är envis som fan. Lyckas det inte första gången drar jag mig tillbaka och funderar och provar sedan ett annat sätt. Förutsatt att jag verkligen vill och är intresserad, och tycker att resultatet är värt ansträngningen så orkar jag försöka hur länge som helst.

Men nu gäller inte detta längre. För första gången i mitt liv kommer jag att tvingas ge upp, och det är bittert. Jag måste fatta beslutet själv, och jag kommer aldrig att få en förklaring till varför jag inte lyckades. Det kan inte gärna bero på att jag inte ville tillräckligt mycket, eller försökte på fel sätt.

Nu måste jag gråta lite.

Det här inlägget postades i IVF-helvetet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s