Läkare

Igår träffade jag två läkare på Carlanderska, och efter mötena med dem har jag funderat en del på hur de bemötte mig.

Först var jag på VUL på morgonen, för att kontrollera om lördagens konstiga utslag på ägglossningsstickan hade visat rätt. Jodå, doktorn kunde se på ultraljudet att jag ägglossat. Allt klart för ET. Vi kom att tala om Stockholm, jag berättade att vi skulle flytta dit. ”Då kommer du att vara gravid”, sa han. Detta är samma läkare som i mars 2003 nästintill lovade mig att jag skulle bli gravid. När man är såpass ung som du och har så fina embryon så fungerar det förr eller senare, sa han då. Han har tydligen inte ändrat åsikt sedan dess, men det har jag. Då blev jag oerhört lycklig och lättad över det han sa. Nu blir jag upprörd och ledsen. Vilket ansvar tar han om det skulle visa sig att jag inte alls blir gravid, lika lite den här gången som de andra sju? Vilket ansvar tar han för att hjälpa mig i mitt livs svåraste beslut, när jag ska ge upp hoppet och sluta göra IVF?

På eftermiddagen var det en annan läkare, som jag träffat veckan innan. Hon mindes att jag varit ganska missmodig då. Jag förklarade att jag kände likadant också nu: hur ska jag kunna tro och hoppas att det just denna gång ska gå annorlunda? Jag berättade att vi just nu brottas med frågan om vi ska göra en riktig IVF till. Och hon sa två saker som var så fel. Först, att det bara är vi och ingen annan som kan avgöra hur länge vi orkar. Sedan, att jag inte ska tänka på nästa försök nu utan ta en sak i taget, koncentrera mig på det pågående frysförsöket.

Va faan. Om jag nu, efter fyra färska och fyra frysförsök, har kommit fram till en strategi som fungerar för mig, vem är hon att ifrågasätta den? Enda sättet för mig att överleva är att flytta fokus från det som händer (eller snarare inte händer) just nu i min eländiga kropp och tänka framåt. Framåt, där det kanske finns en lösning, där livet kanske blir lätt att leva igen, och inte alltid är så svårt och så tungt.

Dessutom. Hur ska jag kunna avgöra hur mycket jag orkar, hur länge jag orkar göra IVF? Jag slutade orka för länge sedan. Jag har absolut ingen ork kvar. Jag får ofta frågan hur jag har orkat så här långt, och jag vet inte vad jag ska svara. Jag har ingen aning. Samtidigt är det naturligtvis så att jag orkar hur mycket som helst, jag kan komma igen och igen och igen, för vilket är alternativet? Att inte få barn. Jag har redan offrat så mycket, jag kan ge lite till. Att själv fatta beslutet att avstå från att göra fler försök, att avstå från att ta fler chanser, det kan jag inte. Det är omänskligt att begära det av mig.

Det här inlägget postades i IVF-helvetet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s