Mens

Mensen kom idag. Några dagar sent alltså, jag testade ju redan i söndags och slutade med progesteron då också (detta var första gången jag har tagit progesteron vid ett frysförsök, det hjälpte alltså inte heller). Nej, jag hade inte tillåtit mig själv att börja hoppas på att testet gjorts för tidigt eller visat fel eller vafaan. Men ändå, jag blev ledsen när mensen kom. Någonstans har jag läst att man blir nedstämd när progesteronhalten i blodet sjunker, det kanske stämmer på mig. Inte för att jag behöver leta efter någon specifik orsak till min ledsenhet.

Vad som helst är bättre än detta
Nu är jag ute på farlig mark, men ibland tänker jag att det kanske varit lättare om jag någon enda gång testat positivt och sedan börjat blöda. (Å andra sidan är det lätt ordnat, det är bara att testa några timmar efter att ha tagit ägglossningssprutan Pregnyl inför äggplock). Eller om vi faktiskt blivit med barn, kunnat berätta om det, kunnat börja planera, men sedan fått missfall. Min sorg har ingen plats i världen. Den finns, den äter nästan upp mig, men den har inget namn. Mina barn som jag sörjer finns inte. Det enda som har funnits är ynkliga cellklumpar med främmande DNA, som kanske inte ens har överlevt mer än några timmar i min kropp. När vi gjorde våra första IVF:er tänkte jag på våra embryon med förundran: människofröer, var och en med anlag för att bli en alldeles egen person, någon av dem kanske blir vår son eller dotter, den viktigaste människan vårt liv. Det är länge sedan jag slutade tänka så. Det känns skönt att förringa dem, förolämpa dem lite och kalla dem för cellklumpar. Ni är inga jävla mirakel, ni är minsann bara cellklumpar. Som snorkråkor ungefär. En blandning av mina och O:s.

Nä, nu tycker till och med jag att jag gick lite för långt.

Balansgång
I min närhet finns det just nu två lag med åsikter om vad O och jag borde göra. Jag har lite problem med hur jag ska förhålla mig till dem. Lag 1 består mestadels av läkare och de tycker att vi ska fortsätta eftersom det brukar lyckas förr eller senare när man åstadkommer så fina embryon som vi. Jag är förbannad på lag 1 för deras jävla optimism, samtidigt som jag väldigt gärna vill tro på dem, men kan jag verkligen det? Lag 2 består av några personer som står mig nära och känner mig väl. De tycker alldeles bestämt att vi ska sluta med IVF nu, sluta kasta bort tid och pengar, ge upp drömmen och gå vidare och adoptera. Jag förstår att de tycker så, det tycker nog jag med, men det som gör mig riktigt förbannad på lag 2 är att de är just samma personer som tidigare varit rent ohemult optimistiska och ”bara vetat” att vi skulle lyckas med IVF, och ”inte alls varit oroliga”. Av någon outgrundlig anledning har de plötsligt gjort en helomvändning. De lyckas med konststycket att få mig att känna mig lika avfärdad nu som då.

Paus
För första gången i min IVF-historia tycker jag faktiskt att det ska bli skönt att ta en paus från eländet. Reflexmässigt vill jag kasta mig in i en ny behandling, men så fort jag börjar tänka på de konkreta konsekvenserna så spjärnar jag emot. Att läsa mina anteckningar från de senaste tre frysförsöken gör mig inte heller speciellt sugen på att hoppa på karusellen igen.

Det här inlägget postades i Svarta känslor. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s