Deprimerad?

Är tillbaka efter en helg i Göteborg. Vi har varit hos Sahlgrenska och Carlanderska och fått audienser på en halvtimme på vardera stället. Jag skriver mer om det en annan dag, det var jobbiga möten. O har firat sin mamma som fyllde år, jag visade mig inte, pallade inte med en familjesammankomst. Jag har grälat och pratat mycket med min mamma, vi har en jobbig relation.

Jag är nu ganska säker på att jag är deprimerad. Visst kan jag skratta ibland, och se fram emot små händelser i vardagen. Men det kan jag bara när jag lyckas förtränga Hur Det Egentligen Är. Att jag trots allt detta lidande inte är ett endaste steg närmare att få barn än jag varit någonsin. Då kommer ilskan, tårarna, den överväldigande sorgen, hjärtklappningen, andnöden. Och jag tänker det mest förbjudna: att jag faktiskt varken vill eller orkar leva. Mitt liv som det erbjuds mig intresserar mig inte.

Så detta går inte längre. Någonting måste göras. Jag har kontakt med en psykolog i Göteborg, hon har lovat att ta reda på en kontakt i Stockholm, en psykolog eller psykiater. Numera är jag heller inte främmande för att äta antidepressiv medicin. Vi lär inte göra någon mer IVF på ett tag ändå, om alls. Det finns inte en chans att jag orkar göra en IVF i mitt tillstånd, än mindre den sista IVF:en.

Det här inlägget postades i Svarta känslor. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s