Nästa station Korea

Vi förbereder oss nu för Korea. O har gått med i Aftonbladets viktklubb och letar recept och loggar sitt matintag med stor entusiasm. Han är verkligen duktig och jag är glatt överraskad av hans energiska attityd till viktminskningen. Själv borde jag hänga på, för även om jag formellt sett klarar Koreas viktkrav så skulle jag bara må bra av att lätta några kilo. Träningen är just nu ganska försummad, nästa vecka ska jag börja ett nytt liv. Det är motigt att åka och träna efter en lång dag på jobbet, men av erfarenhet vet jag att träningen får mitt humör att ljusna, och det kan behövas.

Vidare har vi gått med i Korealistan, en mejllista för blivande och varande föräldrar med barn från Korea. Jösses, kan vi räknas in där?! Jag har tillbringat en kväll med att scrolla upp och ner bland mejlen och har lärt mig en massa. Att man får vänta cirka fyra veckor på barnbesked, men att resebeskedet dröjer desto längre, uppemot två månader. Att man reser på egen hand men att det är troligt att man träffar på andra svenska adoptivföräldrar på resan. Att det finns flera olika boenden att välja på, och många åsikter om vilket som är bäst. Att man får träffa sitt barn redan första arbetsdagen man är i Seoul, men att överlämnandet sker först ett par dagar före hemresan.

Tankarna snurrar, det känns verkligt och overkligt på samma gång. Jag ser en liten pojke framför mig, med mörkt blankt hår. Vi tror båda att det blir en pojke, och vi vet vad han ska heta.

O pratar om att åka till Babyland och titta på barnvagnar och jag antar att vi borde börja tänka på sånt, fast samtidigt blir jag full i skratt och ruskar tvivlande på huvudet. Jag måste nog tänka mer på den där lilla pojken innan jag fattar att han kommer att komma hit, till oss.

Vardagscirkel

Veckan som snart har gått har varit jobbig. Inte på grund av något särskilt, utan på grund av allt. Alla skärvor och bitar som tillsammans utgör mitt liv och som just nu har lyckats placera sig så att hela konstruktionen vippar över. Hm, märklig liknelse. Nej, jag är inte maskiningenjör, tur är väl det.

Vardagens lunk är lite för tung för mig just nu. Jag hamnar alltför lätt i en ond cirkel:

Morgon, gräsligt trött. När jag är trött blir jag ledsen och livet känns jävligt. För att det ska kännas något mindre jävligt tar jag god tid på mig och äter ordentlig frukost och läser tidningen, detta också för att hinna vakna ordentligt innan jag ska fräsa ut på motorvägen. Kommer alltså sent till jobbet, får dåligt samvete när jag stämplar in och ser saldot på flexkontot. Jobbar tämligen effektivt hela dagen, sitter kvar på sena eftermiddagen för att snygga till flexen. Tröttnar och ger upp. Kör bil igen, åtta månvarv och tjugo dagsmarscher innan mina trötta mockasiner når hemmets härd. När middagsdisk och tvätt är undanstökad finns det ett par fattiga timmar av frihet kvar, som jag oftast är för trött för att göra något bra av. Men min frihetslängtan resulterar ändå i att jag sitter uppe alldeles för sent. Något roligt ska man väl ha i sitt usla liv! Ända sedan jag var liten har jag avskytt att gå och lägga mig, mot bättre vetande. Och så blir det morgon igen, och jag är gräsligt trött.

Snälla, påpeka nu inte att allt detta blir mycket värre när man har fått barn, eller fråga hur jag tror att jag ska klara av att ha barn som vaknar tidigt, jag som är så morgontrött. Jag hört det förut, och jag vet inte riktigt hur jag ska klara det. Precis som alla andra gör, antar jag.

Medan jag vadar i det gråa vardagsslasket tänker jag mycket på hur jag skulle vilja ordna mitt liv. Barn förstås – näh?! – men förutom det. Jag skulle vilja ha kortare arbetsdagar, och kortare restid. Jag gillar att jobba, jag mår bra av bekräftelsen jag får på jobbet. Men den berömda balansen är viktig. I framtiden tror jag att jag skulle vilja jobba deltid. O och jag kommer att dela på föräldraledigheten så mycket som möjligt. Efter det får vi se.

Det jag ser fram emot nu är månaden april. Då ska vi flytta till vår nya lägenhet, där det finns ett barnrum med beige tapeter. Då är det dags att på allvar börja möblera om i vårt liv. Då har O förhoppningsvis en ny vikt och ett nytt BMI, så att vi kan börja sammanställa ansökan till Korea. Då får jag nya semesterdagar att ta ut.

Tills dess biter jag ihop tänderna och försöker skapa små öar som jag kan klättra upp på för att komma undan slasket en stund. Smita från jobbet och äta sushilunch på stan. Köpa en tröja på rea. Repetition med kören. Danska tv-serien Matador på dvd. En bra och lagom lättläst bok att förlora sig i.

Allt för att stå ut en dag till, en dag närmare ett nytt och annorlunda liv.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Nästa station Korea

  1. Johanne skriver:

    Hei. Jeg kan virkelig relatere til ditt hverdagsregime. Sent oppe for å få litt fritid osv og sen om morgenen. For et hverdagsliv i januar. Ikke akkurat den letteste måneden.Også så flink din mann er. Veldig søtt at han går så effektivt til verks.Spennende å høre om deres venteprosess. Kan du fortelle litt om bakgrunnen for valget av Korea?

  2. Dina skriver:

    Hej!Jag tror det är det enda sättet att ”överleva”, att ta en dag i sänder och försöka hitta små saker i vardagen som kan distrahera elelr rent av göra att det känns drägligt en stund.Jag har också funderat en hel del på hur det blir med barn i familjen. Då måste man orka/hinna göra frukost på morgonen och middag på kvällen och en massa andra saker som man inte orkar nu. Men jag brukar tänka att på något sätt går det, det är så många andra som klarat omställningen före oss.Även om det är så skönt att slippa behandlingar så kan väntan (även om det är på något positivt) också bitvis vara jobbig. Alla sprutor och kontroller har i alla fall inneburit ett aktivt försökande. Det har jag tyckt varit lite svårt att bara släppa. Jag läste i någon av böckerna om adoption om en tjej som skrev att när de äntligen fick sitt barn upplevde hon en känsla av tomhet. ”Och nu då?” Man har jobbat så länge på projektet barn, och helt plötsligt (om man nu kan uttrycka sig så i dessa långa, sega processer) är barnet där och projektet avslutat. Nu är jag övertygat om att man ganska snart får fullt upp med att ta hand om barnet osv, men jag inbillar mig ändå att jag kan komma att känna igen den känslan.kram, Dina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s