Glädjeämnen

Tillvaron är lite grådassig just nu. Inte nattsvart, utan just grå. Vet inte riktigt vad det beror på. Jobbet känns tungt, adoptionen avlägsen, i tidningarna skrivs det mycket om pojken från Tjeckien, på adoptera.nu härjar trollen. Tja, det kanske räcker så. Närmare analys behövs inte.

Därför tänker jag nu, tvärtemot min vana, inte fundera på vad som är eländigt och varför det är eländigt, utan göra det motsatta. Varsågoda: saker jag blir glad av.

Att jag numera vågar påstå att jag kan åka skidor. Jag tror inte ens min hängivne skidlärare O inser vilket jättesprång det är för mig. För några år sedan trodde jag att det hade varit enklare för mig att lära mig tala kinesiska. (Vem vet, det kanske det hade varit, jag har ju faktiskt inte provat! Haha, inget fel på självförtroendet här inte.)

Att två timmars skidåkning bränner 1500 kalorier. Det betyder att jag just den dagen kan äta och dricka precis vad jag vill och ändå gå ner i vikt.

Att det bara är fyra veckor kvar till påsk då vi ska åka till Bilbao.

Att det därefter är mindre än en månad till vi ska flytta. Bort från den lyhörda sunklägenheten till vårt nya hem, vårt nya liv där vi ska bo med vårt barn.

Att vår flytt inte kommer att försena adoptionen. Eftersom vi bara byter stadsdelsnämnd men inte lämnar Stockholms stad, ligger vårt ärende kvar hos vår kära felstavande socialsekreterare. Det känns bra.

Att maj och juni inte är så långt borta. Vädret har varit underbart den här vintern, men jag längtar efter gröna björkar och koltrastar.

Att maj och juni är månader fyllda av helgdagar.

Att Korea känns rätt som adoptionsland.

Att kören blir roligare och roligare. Vår dirigent är så bra! Hon visar med hela kroppen hur vi ska låta, och får oss att sjunga så vackert att vi själva häpnar. Jag visste inte att jag var så duktig, att jag kunde läsa noter så bra, att jag har så bra gehör, att min röst kan låta så fyllig och varm. Allt är hennes förtjänst.

Att finns åtminstone en fördel med att köra åtta mil varje dag: jag hinner lyssna mycket på radio och på musik. Nyhetstimmen i P1 på morgonen, jag lär mig något nytt varje dag. CD-skivor på hemvägen, jag har upptäckt en massa ny musik som jag inte kände till tidigare.

Att jag under veckan som gick läste en riktigt bra bok och såg en riktigt bra film. Vilka? In Cold Blood av Truman Capote och Crash.

Att även om jobbet är lite småtrist ibland så känner jag hela tiden att jag klarar av det. Jag blir ytterst sällan stressad, och blir jag det så rinner stressen av mig i bilen på väg hem. Det är en fördel med att ha en så livsomvälvande upplevelse som infertilitet i bagaget: känslan av att allt annat är bagateller. Ingen och inget på jobbet kan någonsin skada mig så som infertiliteten gjorde. Värsta tänkbara katastrof på jobbet är en skitsak jämfört med det som redan hänt. Detta inger mig ett lugn som inte grumlas i första taget. Det är skönt.

Det här inlägget postades i Diverse betraktelser. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Glädjeämnen

  1. Vad skönt att läsa ett så positivt inlägg. Tyvärr blir det oftast så att jag läser andra bloggar om folk som mår skit liksom jag och då är det skönt med något glatt som omväxling 🙂

  2. Anonym skriver:

    Hej! Jag hittade din blog för ett tag sedan när jag sökte på barnlöshet, och har kikat in några gånger. Jag tycker att du skriver otroligt bra, och jag känner så väl igen mig i mycket av det du skriver. Att du på något vis lyckas få på pränt alla de förtvivlade och röriga tankarna om barnlösheten.Lycka till framöver!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s