Ny dödsfiende: Underlivet

Bebisguden och Livet har fått förstärkning på sistone, av min nya antagonist Underlivet.

I förrgår var jag på Dyra IVF-kliniken. Inte för att göra något IVF-relaterat, ånej. Vårt sista embryo får snällt ligga kvar i klinikens frys tills det förstörs om fem år. Möjligen skulle jag kunna tänka mig att gräva ner det i skogen någonstans och dansa en aggressiv, renande och rituell dans på gravplatsen.

Nej, jag åkte dit eftersom jag inte längre kunde ignorera Underlivets provokationer. Under minst tre menscykler har jag blött till och från under veckorna mellan ägglossning och mens. Nästan alltid i samband med motion. Dessutom har själva menstruationerna varit som sända från helvetet. Långa, blodiga smärtfyllda. Jag ska bespara er utförligare beskrivningar.

Så jag fick träffa doktor Lugn igen och klättra upp i stolen igen. Han tog cellprov och fyllde mig med vatten och gjorde ultraljud. På tisdag ska jag tillbaka för blodprov och mer ultraljud. På direkt fråga svarade doktor Lugn att detta nog inte är något farligt.

När jag kommit ut från kliniken gick jag fem steg till närmaste bänk där jag satte mig ner och grät. För att gynekologiska undersökningar uppenbarligen river upp något i mitt allra innersta. För att doktor Lugn inte var det minsta personlig, inte ställde en enda fråga om hur jag mår eller vad vi tänker göra nu. Han vet mycket väl att vi har bestämt oss för att sluta försöka uppnå en graviditet och han vet också hur dåligt jag har mått. Uppenbarligen är det så att man som patient bara är en i raden, ytterligare en siffra i statistiken. Om man dessutom hamnar i spalten för misslyckanden är man antagligen ännu mer ointressant. Det är fan så bittert.

Naturligtvis funderar jag också på vad felet kan vara. Förhoppningvis har doktor Lugn rätt i det han säger, att det inte är något farligt. Har jag tur är det en smärre hormonstörning som regleras med en karta p-piller eller ändrad dos Levaxin. Har jag lite mindre tur är det en polyp eller liknande i livmodern som kräver ett mindre ingrepp. Har jag riktig jävla otur är det galopperande cancer som gör slut på mig inom några månader, just när mitt liv verkar ordna upp sig. Vore mitt liv en film skulle den sluta så.

Egentligen är jag inte särskilt orolig eller rädd. Jag känner mig mest avtrubbad, och utöver det trött, ledsen och lite arg. Om det nu ska vara något fel på mig kan det felet inte sitta på något annat jävla ställe? Kan jag inte bara få bryta benet istället.

Det räcker nu. Min underlivskvot är fylld.

Det här inlägget postades i Svarta känslor. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Ny dödsfiende: Underlivet

  1. Jag gråter alltid en skvätt på vägen till och från min fertilitetsklinik. Det är någonting med området omkring som i mig blivit så förknippat med all skit som det här fört med sig.

  2. Anna skriver:

    Jävla skit-doktor-Lugn! Han borde ha frågat hur du mådde, han borde ha frågat en massa saker och definitivt om du var rädd för att detta orsakats av dina IVF:er. Min underbara gyn, som jag gått hos i 16 år, är värd sin vikt i guld just för att hon bryr sig om MIG och inte bara mitt underliv. Det borde vara standard för alla gynekologer, inte ett lysande undantag. För övrigt borde gynekologer ha som hemläxa att läsa minst 5 infertilitetsbloggar i veckan, för ibland tror jag att de inte har en aning om hur deras patienter mår. Hoppas att du får ordning på krånglet utan fler gynbesök än som absolut behövs. En stor kram till dig och en spark därbak till Dr Lugn Anna

  3. Helga skriver:

    Tack bridz och anna! Särskilt kravet på att läsa fem infertilitetsbloggar i veckan tycker jag var lysande! Ska kanske ta mod till mig och föreslå det imorgon.

  4. Krixet skriver:

    Tristess! Hmm, några minuter kan han väl lägga när du är patient på kliniken å allt … suck.Men jag tycker att du skall kapa all kontakt med IVF-kliniken, varför plåga dig själv? För *vanliga* problem har jag gått till Claes Nordlander, på Sopiahemmet (dock EJ fert-kliniken)08-791 50 00. En äldre herre med mestadels äldre patienter, mottagningen är helt fri från bebisbilder. Ofta brukar de fråga om tidigare gyn problem och då är det fritt fram att berätta:-)Hoppas det ordnar sig!KjamkjamKrixet

  5. Helga skriver:

    Där sa du ett sant ord, Krickan. Varför plåga sig? Jag ringde kliniken för att fråga om blödningarna och innan jag visste ordet av hade de bokat tid för besök. Det gick liksom lite fortare än jag tänkt mig.Hm, ska fundera på detta. Tack för tipset!

  6. Astillbe (Busan) skriver:

    Även fast jag aldrig tycker mig känna något direkt före ett besök på kliniken så är jag helt slut när jag kommer därifrån. Och även om besöket i sig inte visade något negativt så är jag pyskiskt slut och väldigt ledsen. Och det ramlar brutalt över mig varje gång.Är alla läkare avtrubbade som arbetar med detta? Förståelsen brukar vara bättre hos sköterskorna, men de blir gärna över-kläm-käcka emellanåt och skall bara häva ur sig positiva saker – sådant som man får höra från de som inte har våra problem. ”Det löser sig, nu håller vi tummarna…” eller så lägger de huvudet på sned och säger ”åh nej”.Håller med, se om du kan få tag i en BRA läkare utanför kliniken.Kram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s