Uppdaterat boktips alt. adoptionsmuppar finns faktiskt!

När jag började frekventera adoptera.nu störde jag mig på de återkommande klagomålen över att andra adoptivföräldrar var konstiga, präktiga, självgoda eller allmänt knasiga. Jag värjde mig mot tanken att adoptivföräldrar skulle skilja sig från folk i allmänhet.

Men nu, efter några års flitigt läsande samt inte mindre än tre kurser under bältet, är jag mer böjd att hålla med. Är adoptivföräldrar muppigare än vanligt folk? Är de en grupp som jag kan identifiera mig med?

För ungefär två år sedan lånade jag boken Äntligen adoptivförälder på biblioteket, läste den och skrev en recension (finns under länken Böcker). Då tyckte jag att den var tänkvärd och intressant och var övertygad om att jag skulle ha stor nytta av att läsa om den när (eller om) vi närmade oss vår egen adoption.

Bra böcker vill jag äga för att kunna läsa om, alltså beställde jag den och läste om den. Och blev gruvligt besviken. Boken är som den är, alltså måste det vara jag som har förändrats. Eller är det bara så att jag ser förbi nyttiga och viktiga saker eftersom de är självklara för mig, och hakar upp mig på de små dissonanserna?

Jag vet inte. Det må vara hur det vill, det som retar mig med boken är två saker.

Flera intervjupersoner tjatar om och om igen att kvinnor har starkare föräldrainstinkt än män. De beskriver hur deras barn helt naturligt, utan att de själva har påverkat det, har sökt sig till mamman före pappan för att få trygghet. Jo, det må vara hänt, de flesta adopterade barn är kanske vana vid barnsköterskor och fostermammor, men det som retar mig mest är den överslätande attityden från intervjupersoner av båda könen: det faller sig naturligare för kvinnor att vara nära och gulla och ge ömhet och trygghet, så är det bara. Skitsnack. Jag vägrar tro på det. Åtminstone vägrar jag tro på att det är predestinerat och programmerat i våra gener, och därmed meningslöst att försöka ändra på. Men i all ödmjukhet tillägger jag att jag inte vet säkert (fast å andra sidan, det gör ingen annan heller!) Kanske ändrar jag mig när vi får hem skruttet, kanske faller fjällen från mina ögon då och Den Stora Sanningen uppenbarar sig. Då lovar jag att återkomma!

Lika många intervjuade nämner i förbigående med fullkomlig självklarhet att ”samlivet” (vilket jävla ord) är det inte mycket med sedan de fick barn, men å andra sidan var det i stort sett obefintligt innan också på grund av provrörsförsöken. Citaten staplas på varann: ”går det tre månader mellan gångerna får det vara så” ”vår relation är fysisk men inte sexuell” ”det finns ingen attraktion längre” ”lusten försvann när syftet med sex blev barnalstrande och inte ömhet”. Huvva!

Det som chockerar mig i detta är inte det faktum att adoptivföräldrar vittnar om ett risigt sexliv, utan deras uppgivna attityd till det. Alla, utan undantag faktiskt, konstaterar kallt är så här är det, det är inte kul, det vore kul om det kunde bli bättre, vi får väl hoppas och se att det blir det. Det verkar inte finnas några ambitioner att aktivt åstadkomma någon förändring, den försvunna lusten förväntas dimpa ner av sig själv en vacker dag.

Våren då vi fick vår första diagnos och ställdes i IVF-kö gick jag till en psykolog vid IVF-klinken. Han förklarade vänligt men allvetande att vi inte skulle vara oroliga för att vårt sexliv var dåligt. Men det är inte så farligt med den saken, svarade jag, det är i stort sett oförändrat. Ja, det lär det inte vara länge till, menade han med visst överseende, det påverkas negativt för alla utan undantag.

Med facit i hand kan jag konstatera att självklart påverkades sexlivet av pågående IVF-försök. Konstigt vore det väl annars, när man är svullen, hormonstinn, blödande, övermannad av sorg och besvikelse. Men efter varje avklarat försök har viljan varit lika stor hos oss båda att få ordning på knulleriet igen. Inte någon särskilt romantisk attityd, men den funkar.

En lika positiv som oväntad effekt av att läsa boken är alltså att jag yrvaket betraktar mitt äktenskap i ett nytt ljus. Vi har ett rätt mediokert sexliv skulle jag tro. Men det finns i alla fall, det styrs av behov hos oss båda. Går det för länge mellan gångerna börjar vi båda skruva misslynt på oss. Vi har samma inställning till det, det ska finnas, det ska vara en del av vårt liv, allt annat är oacceptabelt.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Uppdaterat boktips alt. adoptionsmuppar finns faktiskt!

  1. Anonym skriver:

    Hallå HelgaKul att du skriver om den boken och om muppiga adoptivföräldrar. Jag är dessvärre helt övertygad om att de finns, men glädjande nog kan jag säga att de adoptivföräldrar jag mött i verkligheten (de allra flesta av dem) är helt underbara vanliga människor med sunda vanliga åsikter om barn, sexliv, föräldraskap mm.Klichéerna i boken stämmer inte heller i vår familj. Dottern tydde sig direkt till pappa och gör så fortfarande. Det är mycket gos och bus med oss båda. Vårt sexliv är som vanligt och har inte alls påverkats av att vi fått barn (det påverkas förmodligen mindre än om man hade ammat ett barn i 8 månader)Jag mår stundtals rent dåligt av att läsa på adoptera.nu för vissa har så konstiga åsikter. Innan vi adopterade var jag orolig över vilka människor vi skulle möte, men som sagt, mina farhågor var onödiga. (Usch, nu får jag väl hela adotivsverige emot mig)kramMalva

  2. Anonym skriver:

    Hej Helga!Jag kan bara hålla med Malva. Adoptivföräldrar är som alla andra föräldrar, dvs. olika, med för det mesta vanliga och sunda människor.Hos oss har Tim också tytt sig mycket till sin pappa. För honom har män hela tiden varit mest spännande, varför vet jag inte.Håller också med om att det ibland blir lite konstigt på adoptera.nuJag får ibland ont i magen av att läsa där och har flera gånger sagt till mig själv att sluta.Jag fortsätter att följa dig på vägen på er lill* skrutt.Kram Jennie

  3. Helga skriver:

    Haha! Hoppas ni inte tog illa upp, Malva och Jennie. Ni hamnar definitivt inte i kategorin muppar!🙂

  4. Anonym skriver:

    Jag undrar varifrån intervjuoffrena kommer ifrån? Nu börjar det bli några adoptivföräldrar i vårt gamla gäng och de och vi har aldrig varit i närheten av så konstiga som de i boken. Märkligt… Sedan adoptera.nu… Det bor en del konstiga människor där och de verlar gå in för att jävlas med oss andra. Ställer man en oskyldig som nybörjare på adoption så blir man påhoppad som omogen i största allmänhet eller inte mogon för adoption. Skit i den sidan alla ni. Det har vi gjort nu.Tack Helga för att du delar med dig av dina tankar. Kram på dig!Glad och med dotter gullande pappa som hade sex med frun i morse också! (var tvungen att förtydliga subjekten där… )

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s