Thank You For the Music (mera tjat)

Det största lyftet som vårt nya liv i Stockholm har fört med sig (förutom att vi båda har jobb och kan försörja oss, förstås) är att jag har hittat min kör. Jag är så glad att jag har börjat sjunga igen! Det präglar min vardag mer än jag någonsin kunnat ana. Musik spelar plötsligt, återigen, en stor roll i mitt liv.

När jag var liten var jag inte mer intresserad av musik än andra ungar. Lyssnade jag på något så var det på idolerna Abba som blev mina favoriter redan på dagis. Mamma frågade försiktigt om jag ville lära mig spela något instrument, men se det ville jag inte. Jag tyckte att jag hade fullt upp med viktiga saker som pappers- och Barbiedockor, frimärkssamling och en och annan kompis. Föga anade jag då att jag senare i livet skulle ångra mig, men det kan man knappast begära av en nioåring.

Mamma är ganska omusikalisk, eller som hon själv säger: hon hyser en stark och obesvarad kärlek till musik. Hon sjunger gärna, men synnerligen falskt. Det lustiga i sammanhanget är att hon har en mycket vacker röst, stor och varm och djup. Rena Zarah Leander. Pappa är kanske lite mer musikbegåvad än genomsnittet, han spelar piano till husbehov. Men den riktiga begåvningen är min styvfar. Han är verkligt musikalisk och en mycket duktig pianist.

När jag var i elvaårsåldern fick styvfar för sig att han skulle lära mig sjunga. Uppställning: folkvisor till pianoackompanjemang. Mitt paradnummer blev Jag går i tusen tankar, en söt sorglig visa. Mamma pöste av stolthet. Själv mådde jag bra av berömmet och uppmärksamheten, inte minst från min styvfar. Musiken var i stort sett det enda vi delade. Sin egen dotter, min lillasyster lärde han spela piano enligt Suzukimetoden. Hon är idag nästan lika bra som han på klassiskt men sämre på jazz. Ingen spelar Sophisticated Lady som min styvfar.

Ungefär samtidigt upptäckte jag Billie Holiday. Jag läste om hennes sorgliga liv i en veckotidning och lånade skivor på biblioteket. Första lyssningen blev en besvikelse, hon lät inte alls som jag trott, men jag gav inte upp och snart var jag fast. Efter Billie kom så Ella Fitzgerald (mycket mer lättillgänglig och lika underbar men på ett helt annat sätt) och en rad andra storheter inom jazz, men Billie och Ella har en särskild plats i mitt hjärta. De är nästan som väninnor. (Det var först långt senare som jag fick reda på att de båda längtade efter barn men aldrig födde några. Men Ella adopterade!)

Nästa udda musikstil (åtminstone för en fjortonåring) blev opera. Jag tror att det var filmen Amadeus som fick mig intresserad. Snabbt upptäckte jag Mozarts och Verdis operor, och fascinerades av hur musiken och dramat bar upp och förstärkte varann. Det är hemligheten bakom opera, att musiken lyfter fram karaktärer och känslor i ganska mediokra historier, och att allmängiltiga känslor som svartsjuka och kärlek skänker extra kraft åt musiken.

Under tonåren hade jag ett intensivt förhållande till musik. En melodi kunde veva i huvudet en hel dag och inte ge mig någon ro förrän jag kom hem och kunde spela den igen. Aldrig tidigare eller senare har jag haft så starka känslomässiga upplevelser av musik.

I gymnasiet tog jag mod till mig och provade in till skolkören. Under studentfestligheterna var jag med i en liten grupp som skrev nidvisor om lärare och klasskompisar och framförde dem. Små steg framåt. Jag började ta pianolektioner som sjuttonåring för en despotisk och opedagogisk kyrkoorganist. Han lyckades inte lära mig spela piano, däremot att läsa noter. Min innersta hemligaste dröm som jag knappt formulerade ens för mig själv var att bli operasångerska. Exakt hur jag skulle bära mig åt visste jag inte.

Ett större kliv tog jag när jag började på amerikanskt college efter studenten. Nu var jag modig nog att söka till kören där, och kom in med nöd och näppe. Under ett år repeterade vi tre gånger i veckan och gav fyra större konserter. Jag lärde mig massor.

Hemma i Sverige igen började jag på Chalmers och började glad i hågen i deras kör. Platt fall. De tog emot mig med öppna armar (jag var ju tjej, en bristvara på teknisk högskola) men själv trivdes jag inte. Tempot var segt, ambitionsnivån låg. Mycket snatter under repetitionerna, jag var van vid kadaverdisciplin. Samtidigt lockade andra aktiviteter. Efter några månader hoppade jag av.

Därefter låg sjungandet nere under många år. Enda undantaget var min mormors begravning då jag till min egen förvåning ställde mig upp och sjöng Jag vet en dejlig rosa. Ackompanjerad av styvfar förstås. Jag träffade O, pluggade och blev så småningom civilingenjör, fick jobb, bytte jobb, började försöka få barn. Ja, den historien kan ni. Det fåfänga barngörandet tog allt större plats och jag mådde allt sämre. Min psykolog frågade mig om jag någonsin gjorde något på lek, bara för min egen skull. Trädgården, svarade jag. Men kanske var det samtalen med henne som fick mig att anmäla mig till en kurs i jazzsång för två år sedan, då jag var arbetslös och pluggade på halvtid. Kursen gick inget vidare, de andra deltagarna var väldigt mycket duktigare än jag. Men den återuppväckte mitt då vilande intresse för jazz, och kanske var den ett steg på vägen.

Förra vintern när jag just flyttat upp till O i Stockholm, och satt i vår trånga tvåa i spillrorna av mina drömmar om ett bättre liv, fick jag för mig att leta efter körer på nätet. Inte vet jag var det var för lycklig försyn som ledde mig till Körens hemsida. Där stod att de sökte altar, och det fanns ett prydligt formulär att fylla i. Jag fick omgående svar från webmaster att min intresseanmälan var mottagen, och ett par dagar senare ringde vicedirigenten, en glad och sällskaplig herre. Jag var välkommen att sitta med på ett rep och sedan sjunga upp. Trots att min stämma darrade av nervositet sade dirigenten och stämledaren vänliga ord om min röst, och jag var med.

Kören blev livlina för mig under det första tunga halvåret i Stockholm. När alla jobbansökningar bemöttes med isande tystnad, när okänsliga läkare rotade i mig och förklarade att min livmoder var kass och mina kromosomer abnorma, när jag ibland om nätterna gick av och an i vår trånga lägenhet av pur ångest. Då var det en lisa att åka till kören varje vecka och få koncentrera sig på musik i tre timmar, omgiven av snälla välmenande människor (de flesta dessutom äldre än barnalstrande ålder – hurra!) som inte hade en aning om min dystra historia. Dessutom spillde det över på min så kallade fritid, den som jag egentligen inte hade rätt till, eftersom jag var arbetslös och därmed livegen och borde tillbringa varje vaken sekund med att söka jobb eller åtminstone ha rejält dåligt samvete över att jag snyltade på samhället – var var jag? Jo, även utanför repetitionerna gav kören mig glädje och stabilitet. Jag kunde alltid sätta mig med noterna och klinka och gnola och glömma verkligheten en stund.

Nu har jag som bekant jobb, och min tillvaro är därmed helt annorlunda än för ett år sedan. Det blir sällan tid att klinka och gnola. Men jag njuter lika mycket av kören. Måndag, veckans jävligaste dag är knappt jävlig alls eftersom den betyder repetition. I maj åker vi till Tallinn för två konserter (jag ska sjunga solo!) och i juni till körstämma i Skinnskatteberg. I september har vi stor jubileumskonsert för att fira att kören funnits i 25 år. Jag har bestämt att om möjligt ska jag fortsätta att sjunga även efter att jag har blivit mamma till lilla skrutt från Korea.

Men de positiva vibbarna når även andra delar av mitt liv. Jag lyssnar på musik på ett helt annat sätt nu, och mycket mer. Delvis beror det förstås på att jag tillbringar nära två timmar i bilen varje dag, men ändå. Jag sjunger med i kompet, jag hittar på andrastämmor. Häromveckan pratade jag med min syster, hon berättade att hon alltid blir lite ledsen innerst inne när hon hör vacker pianomusik eftersom hon då tänker att hon hade kunnat spela så om hon bara hade övat. Jag känner precis tvärtom. Jag sjunger igen!

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Thank You For the Music (mera tjat)

  1. Johanne skriver:

    Så gøy å høre om din kor hobby. Jeg elsker å synge selv og har gått i mange kor opp igjennom årene. Akkurat som du ble jeg lei kor i studietiden på grunn av lavt ambisjonsnivå etc og droppet ut. Har lyst å begynne å synge igjen, men synes det er vanskelig å finne det rette koret.Dim historie var inspirerende. Hilsen fra Johanne

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s