Anknytning och utveckling

Q sover förmiddag, och egentligen hade jag tänkt softa på soffan en stund med min läskiga bok (Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist, om någon undrar) men datorn äger en förunderlig dragningskraft.

Vi har börjat bryta isoleringen, Q och jag. Alla prover från tropikundersökningen var bra så vi var på öppna förskolan i förra veckan. Träffade några andra mammor (jo, bara mammor) och småpratade lite. Hittade ingen bästis direkt men det kan väl få ta sin tid.

Jag är lite förvånad över min sällskapssjuka. Jag trodde att jag var rätt enstörig av mig, för det har jag varit de senaste åren. Hela sommaren tillbringade jag ju sjukskriven med böcker och Cityakuten som enda sällskap. Men det kanske har haft mer att göra med depression, ledsnad och sjukdom än vad jag själv har fattat.

Det är som att jag behöver hitta någon att identifiera mig med i min nya roll. Antingen i verkligheten eller på nätet. Jag har suttit en lång stund och surfat på olika diskussionsforum för föräldrar. Det känns konstigt att äntligen tillhöra den där världen, samtidigt som jag inte riktigt tycker att jag gör det. Att gå in på någon av de ”vanliga” sidorna känns totalt fel. Adoptionssidorna kan jag redan hyfsat väl, men inte heller där finns det jag söker. Läser om nära föräldrar och attachment parenting och känner igen mig i mycket. Är jag kanske en sådan? Fast de har ett otroligt fokus på amning vilket jag av naturliga skäl inte riktigt kan relatera till.

Och i vissa diskussioner känner jag mig plötsligt väldigt gammal. Fan vad 25-åringar kan vara omogna, fast de är mammor!

Det är väl helt enkelt så att inget föräldraskap är det andra likt, och kanske hänger jag ibland upp mig för mycket på att vi fått barn genom adoption och inte den gamla vanliga vägen. I vardagen tänker jag inte på att Q är adopterad. Jag är hans mamma helt enkelt, sedan fyra veckor tillbaka. Fast han är ju snart nio månader och har en ganska utvecklad personlighet som jag ännu inte känner helt och fullt. Men jag känner mig verkligen som hans mamma, med en självklarhet som förvånar mig själv. Fast å andra sidan inte. När han vänder sig till mig, till oss med tillit och förväntan, hur kan man göra annat än känna sig som förälder?

Q utvecklas hela tiden, och jag tror att vi är på rätt väg med anknytningen. Han kan i alla fall uttrycka det han vill. Förra veckan när min pappa var på besök tänkte jag lämna honom och Q för att gå på toaletten men se det gick inte. Gråt så snart jag gjorde min av att gå ut ur rummet. Det känns som ett framsteg. Tidigare har han accepterat oss, men nu visar han att han föredrar oss framför andra.

Igår tog vi en lång promenad till ett lite större köpcentrum. Q sov en stund i vagnen, och satt sedan fridsamt och tittade sig omkring medan jag provade tröjor. I kassakön tittade en dam beundrande på honom. Men det skulle hon inte ha gjort, Q skrynklade ihop ansiktet och började gråta. Det har han aldrig gjort förut, han har tidigare alltid varit nyfiken på främlingar. Sedan tog vi fikapaus med fruktgröt och då lekte livet igen. Alla kvinnovarelser inom trettio meters radie bedårades av hans sextandsleende.

Halvvägs hem blev det emellertid gnöl, högre och högre. Det var ren tur och inte skicklighet att jag hade bärselen med mig. När han fick komma upp i den blev det tyst och efter några hundra meter sov han. Intressant. Samma sak hände nu på förmiddagen. Välling, ögongnuggningar, han sover snart tänkte jag förhoppningsfullt. Ånä. Efter en stunds härjande i spjälsängen gav jag upp och knöt fast honom i bärsjalen. Fem minuter senare sov han. Det är tydligt att han blir lugnare av kroppskontakt, och det är skönt att veta.

Ibland överfalls jag av konstiga reflexer (mot min vilja influerad av Anna Wahlgren och Nannyjouren och andra hemskheter) om att han borde lära sig att sova ensam och somna själv, och att vi borde bryta kopplingen mellan mat och sömn (han somnar nästan alltid efter välling). Det finns så otroligt mycket åsikter, och jag bävar lite för att gå till BVC imorgon. Hoppas att vi får en vettig sköterska som går att prata med.

Men andra gånger känner jag mig ganska trygg i att vi gör rätt. Det är inte klokt vad mycket metoder och åsikter och allmänt tyckande det finns när det gäller handhavande av barn. Ibland är det svårt att värja sig och hitta fram till de egna instinkterna.

När jag skriver detta sista är det inte förmiddag längre, och Pappersväggar ligger fortfarande oläst. Men Q sover nu också. Vi har haft två fina dagar. Vissa bilder av honom vill jag minnas hela livet, som när han satt igår i en halvtimme och dreglade och nynnade för sig själv och lekte med kläppen till en dragkedja. Eller leendet idag bakom nappen när jag ryckte lekfullt i den. Eller, lite grymmare, hans ilskna vrål när han fastnade hängande i krokig arm i en av kökslådorna. Jag sprang till undsättning förstås, men kunde inte låta bli att skratta. Imorgon efter BVC ska vi åka till Ikea och köpa barnsäkringar.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Anknytning och utveckling

  1. Anonym skriver:

    För tillfället har jag i tanken fallit av adoptions-svängen och försöker koncentrera på nästa IVF. Men det är ändå väldigt spännande att läsa om hur en anknytning går. Har just lärt mig den termen på det infomöte vi var på med vår adoptionsorganisation. Hur man än får barn är det där ju viktigt. Jag skulle också som du vilja ha någon att syssla med, anknytning låter så skoj! Här är det alltså ännu så länge de två rotunda hankatterna som får all min omsorg. Plus systers två som flyttat in i protest emot nyinflyttad hund i granngården. Men roligt att höra att ni mår bra i november-rusket!

  2. Linda skriver:

    Läser med stor nyfikenhet. Jag måste säga att jag är imponerad över hur bra allt verkar gå för er, allt från anknytning till rutiner. Det är härligt att läsa hur du reflekterar över vardagens besynnerligheter, du är klok som en bok 😉Stor kramLinda G

  3. Anonym skriver:

    Åh snälla snälla kontakta mig … jag är uppvuxen i huset brevid ert på sommar ön … cederberg_malin@hotmail.com

  4. Anonym skriver:

    Jag tror att ni är på helt rätt spår med anknytning och det andra som hör barn till. Det tar några månader att komma in i mammarollen och det kan vara lite svårt att relatera till andra eller känna igen sig i andras beskrivelser. Du har precis blivit mamma så ge dig själv lite tid.Det är härligt att läsa hur Q har förstått och tagit er till sig som hans föräldrar. Det är nog jätte bra att ni har behållit så mycket av hans rutiner i från början, annars skulle ju allt vara nytt och främmande. Min dotter är en riktig rutintjej och det mår hon väldigt bra av.Om ni känner att ni vill lära Q att sova även utan välling kan ni kanske börja ändra på något mål under dagen och sedan succesivt ändra fler. Personligen tycker jag det är jätte mysigt att avsluta dagen med en flaska välling i famnen i dotterns mörka rum och sjunga en godnattvisa och sedan lägga henne i sängen, då vet jag att hon är mätt och inte behöver äta någon gång under natten. Hon är 11 månader och hennes dag ser ut som följer:6.30-7.00 vaknar och dricker välling, får en smörgås när vi äter frukost9.00-10.30 sover hon 11.30 lunch14.00-14.30 sover hon 14.30 mellis, yoghurt och smörgås eller gröt eller välling16.45 middag18.30 välling och sängdagsTiderna är givetvis lite flexibla utifrån henne, men det är på ett ungefär. Kanske kan det inspirera eller ge någon ide. Vad ni än gör märks det i hela ditt sätt att berätta om din lilla familj att ni är mycket närvarande och lyhörda föräldrar, det absolut viktigaste ett barn behöver.Varma kramar,Maria

  5. Anonym skriver:

    Att döma av vad du skriver låter du som en mamma som är trygg med situationen. Tänker tillbaka på hur jag var själv i början (typ hela första halvåret). Jag blev helt anknytningsnojjig. Innan vi hade dottern i vår famn så var jag ganska cool, visst, adoptivbarn har en bakgrund som biobarn inte har, visst det krävs lite mer eftertanke innan man blandar in andra personer i barnens liv osv. men att jag skulle bli så anknytningsfanatisk och inte våga låta någon hålla vår dotter och grubbla mig till sömns var och var annan natt, det trodde jag inte!!!Så du låter så lugn och fin mot Q, skönt!Jag skulle vilja fråga en annan sak. Ungefär hur stora kostnaderna hade ni med anledningen av adoptionen? Vi står ju i kö för syskon från Kina. Men väntetiderna är och beräknas bli ofantligt långa. Ev byter vi därför till Korea någon gång under nästa år (vi har hyfsad köplats hos AC). Men vad kostar det från Korea? Jag vet att det är mycket dyrare än Korea, men det vore kul att veta om vi behöver anmäla oss till det ganska så avskyvärda programmet ”Skuldfällan” eller ”Lyxfällan” eller vad det nu heter, för att få ihop pengar till adoption. Om du inte vill skriva det här, kanske du kan maila mig.kramMalva

  6. Helga skriver:

    Hej Malva!(och alla andra förstås, tack för kommentarerna).Den rena adoptionskostnaden blev för oss 157 000. Sedan tillkom resan, vet inte exakt hur mycket den kostade. Flygbiljetterna gick väl på 20 000 och hotell ca 1000 per natt. Enligt AC kommer kostnaden att ändras till nästa år, men förhoppningsvis blir det inga enorma skillnader.Hoppas ni kommer fram till ett bra beslut. Just nu står det ju rätt still i Korea också men det kanske lossnar.Och som du förstår kan jag VARMT rekommendera Korea som adoptionsland!Kram,Helga

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s