Trött, trött, trött, fast glad

Puh. Det har varit en jobbig dag. Q har snorat (konstant), dreglat (dito), skrikit (mycket), spytt (en gång), diarrébajsat (en gång). När han inte har ägnat sig åt något av ovanstående har han farit runt i lägenheten som ett jehu. Just nu är han inne i en destruktiv fas. Att han river ner allt lösöre på golvet kan jag leva med, men jag blir irriterad när han river sönder och tuggar på böcker.

Vardagen som småbarnsmamma är kämpig ibland, det är inget att hymla med. Frågor jag ofta ställer mig: när får jag sova en hel natt nästa gång? (Ändå tar O nästan alla tidiga morgnar så jag är lyckligt lottad!) Vart tog sexlivet vägen? När kan jag börja ha halsband igen? (jätteviktigt, jag vet!) När kommer jag att orka träna regelbundet?

Samma vardag är full av glädjeämnen, även en grinig dag som denna. Q:s stolta uppsyn när han promenerar med gåvagnen. Att han är så lätt att locka till skratt. Hans sätt att lägga kinden till rätta i min armhåla när han ska sova. Och mycket, mycket mer.

Senaste nytt på stugfronten: det ser ljust ut. Nästa vecka vet vi mer!

Annonser
Det här inlägget postades i Livet med Q. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Trött, trött, trött, fast glad

  1. Anna skriver:

    Ja, man är SÅ trött på kvällen. Det är slitigt och intensivt och underbart! Jag bara undrar, hur överlever egentligen tvillingföräldrar?

  2. Anonym skriver:

    Håller med…och hur överlever ensamstående föräldrar?Helga, jag kan bara säga att för mig har mitt liv normaliserats vad gäller två av dina frågor, jag kan ha halsband igen (tjohooyihaa..som sagt det viktigaste) och jag får för det mesta sova hela nätter och till och med ganska länge på helgerna (ca kl 8). De andra två områden tänker jag inte ens kommentera här 🙂 jag är för trött helt enkelt! ändå..trots att jag får sova så tar lilltjejen mycket kraft från mig. Hon pratar och tjatar konstant med mig. Jätteroligt men ganska slitigt när man för femtielfte gången måste gå och titta på en fågel som sitter på en trädgren utanför huset, eller när man för tusende gången säger att ”ja, vi skall snart äta mat”.Fast det är inte alls lika slitigt att ha en treåring som en ettåring ändå. Jag kan inte ens minnas när det förändrades och blev mer som att ha en liten kompis hemma än att ha en bebis. Någon gång försvann hennes vilja att gå upp jättetidigt, (kl 5) varje dag och att gnälla/gråta och att vakna på nätterna. Jag märkte det aldrig, helt plötsligt var det bara enklare. Sen kan det förstås vara skitjobbigt att ha en treåring som bestämmer sig för att bara vara arg, trotsig och vägra göra allt man ber om, i två veckor i sträck, men det är en annan historia.kramMalva

  3. Anonym skriver:

    Jag som har både en treåring och en ettåring håller med båda ovanstående. Vet du Helga, vad som skulle vara kul- en fotodagbok över er dag! Jag vet ju att du inte vill lämna ut Q för mycket men du kan ju fota hans lilla fot ute på promenad eller nåt, etc etc 🙂Ser med spänning fram emot hur det blev med stugan! Och gick allt bra med husförsäljningen?/Chisanna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s