Empatiträning

En reflektion jag ofta gjort sedan vi fick Q är hur mycket ens känsloliv utvecklas med barn. (Mitt kanske mer än andras? Sorgen över barnlösheten förstärkte inte precis min empati och generositet. Den gjorde mig ganska snäv och självcentrerad. Visserligen är väl småbarnsföräldrar de mest egotrippade och självupptagna som finns – förutom möjligen pensionärer – och jag är säkert inget undantag, men det känns i alla fall som att jag har blommat upp och kan se andra människor och inte bara mitt eget elände. För det är över nu! Och fy fan vad skönt det är!!)

Att umgås med en nästan-ettåring är rena empatiövningen. Vad känner han? Det är oftast rätt uppenbart. Men varför känner han så? Hur tänker han? Hur upplever han världen? Hur uppfattar han mig? Hur kan jag påverka hans känslor och beteende? Hur påverkar han mig?

Till exempel kom det som en uppenbarelse att Q:s av mig upplevda gnällighet har mer med min än med hans dagsform att göra. Om jag är grinig och otålig blir han garanterat klängig och besvärlig. Om jag är disträ eller rent avvisande blir han krävande. Det blir lätt en ond cirkel. Som tur är går det att skapa en god cirkel också. Ögonkontakt, kroppskontakt, lägga undan det jag håller på med i bara någon minut för att småprata och gulla, sätta mig ner med honom på golvet. (Fast häromdagen när jag lånat Guillous senaste från biblioteket tyckte Q definitivt att jag var en tråkig mamma).

Ibland känner jag mig begränsad, det är bara att erkänna. Men oftare slås jag av hur följsam Q är. Han anpassar sig till mig och till O, till våra vanor och dygnsrytmer. Han följer glatt med på alla möjliga utflykter. Vi har bytt blöjor på otaliga offentliga toaletter, i bilen, i skogen. Han har ätit välling och burkmat både varm och kall i bilen, på kafeer och restauranger, hemma hos kompisar. Han har somnat i många olika miljöer, men alltid i min eller O:s famn.

Man brukar säga att det är bra för barn att ha husdjur, det utvecklar deras empati och medkänsla. Jag raljerar lite ibland och säger att det är ungefär som att ha hund att ha barn, bara roligare. Jag tror att det är bra för vuxna att ha barn. I alla fall är det bra för mig.

Annonser
Det här inlägget postades i Livet med Q. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s