Flyt i det stora, motigt i det lilla

Idag är det femton år sedan O och jag blev ihop. Det känns som att det var i ett annat liv, och det var det ju. Men det här livet är ännu bättre, och det är underbart att känna så efter en lång svacka!

Vi firar dagen med att hosta bronkerna ur oss. Imorse släpade vi oss mot bättre vetande till BVC där Q hade en tid. Inte smart, vi mådde båda skit när vi satt i väntrummet och väntade. Och väntade. Och väntade. Q lekte och kvittrade och slickade på BVC-leksakerna och fick säkert i sig en hoper nya otäcka bakterier. När jag efter tjugofem minuter haffade den förbiilande sköterskan visade det sig att det var den 28 MARS tiden var. Ridå.

Men vi har i alla fall köpt oss varsin semla för att fira dagen med. Att vara hemma båda två, att sova middag i två timmar med vår son mellan oss, att vakna av att någon klappar en på magen och skanderar ”Mammammamm”, är inte det ett bra sätt att fira så säg?

Förutom att det är jobbigt att vara sjuk så är det just nu lite nervöst också. I helgen ska vi nämligen ha halvstort ettårskalas för Q med en hel del vänner och släktingar inbjudna, flera kommer resande från annan ort. Det vore ju fatalt om vi inte då kunde stå uppsträckta och stråla lyckligt. Ettårskalas har jag tidigare svurit över på min bittra barnlösa tid. Jag tycker fortfarande att det är lite larvigt, men det finns en konkret orsak till att vi ställer till med det. I Korea är ettårsdagen en stor händelse. Barnet kläs upp i hanbok, den koreanska folkdräkten, och man bjuder in alla man känner på en överdådig fest, gärna på hyrd lokal. Q fick en hanbok i present av sin fostermamma, så självklart ska han ha den på lördag. O och jag gillar att ha kalas, vi är båda intresserade av andra kulturer. Klart vi ska ha koreansk ettårsfest!

Om vardagen är smått motsträvig så är Livet i det stora hela förvånansvärt medgörligt. Förutom femtonårsdagen har vi ytterligare två firanledningar: vi skrev som sagt kontrakt på sommarstugan igår och mäklaren i Göteborg mejlade och meddelade att han fått ett bud på det pris vi begärt för huset.

AC:s tidning Att adoptera kom igår. En stor del av den handlade om kötider. På mindre än ett år har väntetiderna för att adoptera ökat avsevärt, och de verkar inte minska. Jag tycker att AC förklarar orsakerna på ett bra sätt, och de motiverar också varför de inte rusar ut i världen och shoppar efter nya adoptionsländer. Tillgång och efterfrågan, svara på konsumenternas behov. Det funkar inte så i adoptionsvärlden. Jag önskar bara att de kunde förmedla detta till övriga media och folk i allmänhet. Vet inte hur många gånger jag har hört utsagan ”världen är full av föräldralösa barn” (med darr på stämman). Jo, förvisso. Men bara en liten andel av dem är aktuella för internationell adoption.

Mitt i detta köelände fick vi vår son. För en gångs skull var det inget som sket sig i sista minuten. Det är rent obegripligt. Efter många år av totalt oflyt vände allting och blev rätt. Det är nästan så att jag blir religiös på kuppen.

Annonser
Det här inlägget postades i Livet med Q. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Flyt i det stora, motigt i det lilla

  1. Anna skriver:

    Grattis till sommarstugan! Härligt, härligt! Du har en utmaning som väntar i min blogg. Hoppas att du orkar ta itu med den mellan feberattackerna! 🙂AnnaPS Det lilla man ser av Q är verkligen hemskt sött!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s