Dagen Y är till ända

Och den gick bra. Som tur var, var inte Q:s förkylning värre än att han klarade av mötet med lillebror. Och det var bra.

Jag är lite för trött för att beskriva dagen på ett sätt som gör den rättvisa. Mötet gick bra, som sagt. Det var annorlunda än första mötet med Q. Jag glömmer aldrig hur jag försiktigt närmade mig Q, undrande om han skulle börja skrika, och möttes av ett strålande leende. Riktigt så var det inte idag. Y är betydligt mer reserverad, och protesterade vilt så snart fostermamman gjorde min av att sätta ner honom. Att O eller jag skulle ta honom i knät var det inte tal om.

Däremot fann storebror och lillebror varandra. Q viftade med en medhavd leksak, och Y följde honom med blicken, och skrattade några gånger. Fostermamman förklarade att hon befarade att separationen skulle bli svår, men att hon trodde att det blir lättare eftersom han har en storebror. Det tror vi också.

Jag är trött. Det har varit några långa dagar. Känslorna har inte riktigt kommit ikapp. Jag är lite orolig för hur överlämnandet av Y ska gå. Samtidigt – vi har gjort det förut, vi har Q till hjälp, vad fan, det måste gå, det finns inget alternativ.

På ett sätt är jag lite ledsen över att det är så mycket annat i vägen. Q har den rättmätiga förstaplatsen förstås. Han var spänd inför mötet med lillebror, det märktes. Han är ganska tagen av resan och tidsomställningen och har klarat det jättebra, men ibland svämmar humöret över. När Q vill vara jävlig så vet han precis hur han ska göra.

Det är annat skräp i vägen också. Praktiska arrangemang. Vi ska resa till Busan där Y är född. Ska vi böka med att byta hotell efteråt eller inte? (Tunnelbaneresan till SWS idag var aplång! Mamma och jag tävlade om att hitta på sagor för att underhålla Q. Och så är det sovandet. Vi skulle behöva en extrasäng åt Q, dubbelsängen är för trång. Det vill de ha 400 spänn natten för, de jävlarna.) Den ständigt närvarande terrorbalansen mellan maken och hans svärmor. Starka personligheter som vill göra saker på sitt eget sätt. O behöver tänka på sitt tonläge som kan vara mycket otrevligt ibland. Mamma behöver tänka på att inte vara så jävla tvärsäker om saker hon inte vet så mycket om. De behöver båda två öva på att bli emotsagda.

Jo, jag är trött. Så nu ska jag sova.

Det här inlägget postades i Resan till Y. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Dagen Y är till ända

  1. Saltistjejen skriver:

    Jag förstår att det är MÅNGA känslor hos er alla nu. Därtill trötthet. Inte konstigt att det kan kännas spänt och jobbigt. Det är så mycket som bubblar i och runt er nu. Jag tror dock att när ni senare kommer se tilbaks på denna resa kommer att kunna se saker i ett annat ljus. Vissa saker som känns skitjobbigt just nu kommer säkerligen att blekna. Andra kanske kommer ”stå ut” mer. Hoppas det löser dig med det praktiska dock. Kanske är det billigare att försöka hitta ngn typ av resesäng ni kan köpa till Q och ha resten av resan?
    Att ni äntligen fått träffa Y är sort! Megastort! Och att det hela är annorlunda jämfört med Q är inte konstigt. Y är sin egen person. Situationen är helt annorlunda. NI är säkerligen annorlunda. Det hela kommer gå bra! Det kan dock säkert bli jobbiga stunder också. Men så är det. Barn och föräldraskap är inte lätt. Någonsin. Varken som vuxen till ”sina egna barn” eller som ”vuxet barn till sina egna föräldrar. Livet är inte enkelt. Men vad fan. Vem har sagt det? Hoppas nu ni får sova bättr för sömnbrist är nog tyvärr en STOR bov i dina dramor just nu.
    Varm varm kram!

  2. Maja Gräddnos skriver:

    KRAM KRAM KRAM
    Det är inte enkelt att bli tvåbarnsförälder, så är det ju

  3. Anonym skriver:

    Kram, Sov å tack för att vi får vara med! /Stella

  4. Ullah skriver:

    Håller med Maja, det är en helt annan grej med nr 2. Allt är annorlunda! Och vad roligt det är att du berättar så här nästan i direktsändning. Det är så berikande att läsa.

  5. annannan skriver:

    Nu har jag läst ikapp, jag som varit på internetfri semester ett par dagar. Så spännande!

    Sisådär fyra år är väldigt bra att vara när man får syskon – då klarar man det bra. Har jag hört från många håll och sett på nära håll i helgen.

    Och det verkar ju som att man kan hjälpa sin lillebror också att bli syskon!

    Många lyckönskningar!!

  6. Anonym skriver:

    Du är som vanligt fantastiskt generös med redogörelserna för dina känslor. Att förväntade känslor inte infinner sig omedelbart utan ersätts av helt andra är helt normalt och inte konstigt. Nu börjar livet som flerbarnsförälder, då både ögon och känselspröt ska peka åt olika håll hela tiden…all lycka till nu och hoppas att ni får många mysiga stunder inemellan de mer stress- och sömnbristpåverkade.

  7. storkenflyger skriver:

    Så spännane detta är och inte minst för att du är så generös med dina känslor. Hoppas det kommer att kännas lättare vid överlämnandet än du befarar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s