Själsliv

Idag när det är precis en vecka tills vi blir fyra har vi umgåtts på tre man hand i vår lilla familj. Jesanes vad en fyraåring kan vara jävlig när han vill.

Q har excellerat i provokationer. Han gör allt han vet att han inte får och som han vet retar oss, och när han får en tillsägelse så härmas han. Genialiskt enkelt och enerverande. Han slåss. Gärna boxar han sin far i skrevet. Han har tjatat om allt, glass, godis, tuggummi, leksaker, spela dataspel, stoppa pengar i de hemska små automater som står i vartenda gathörn. Varje gräns pressas till det yttersta.

Inte ens nätterna är lugna. Q vaknar några gånger varje natt vrålande av ilska, sparkar och slår efter oss. På morgonen minns han inget.

Vi har inte varit några exemplariska föräldrar, vårt tålamod rinner snabbt ut. Vi har tjatat, grälat, rutit, hotat, tagit hårt i armen, burit iväg under skrikande protester (barnet, inte vi) och känt omgivningens blickar i ryggen. De har bränt extra mycket. Vi sticker ut något alldeles otroligt. Två gigantiska vitingar med koreanskt barn. Adoptivfamilj, var lyckliga och lyckade för helvete. Hela tiden. Dessutom beter sig Q så som jag inte sett något annat koreanskt barn göra. Jag har en känsla av att de har pli på ungarna här. Hur de gör vill jag inte tänka på. Eller kommer den konfucianska respekten för äldre med modersmjölken?

Jag har haft svårt att tygla mina egna känslor. Jag älskar honom så förtvivlat, men ingen kan heller göra mig så förbannad. Eller livrädd för den delen, som när han släpper min hand och rusar iväg i folkvimlet. Hur skulle jag hitta bortsprungen Q här? Eller när han balanserar på kanten av den branta trappan upp på Namsan-berget, där Seoul Tower står, och mycket riktigt vinglar till och är på väg att falla huvudstupa ner i rabatten nedanför.

På kvällen kramas vi, ber varann om förlåtelse. Jag älskar dig så Q, säger jag, vad du än gör, hur mycket du än bråkar. Du är det finaste jag vet. Men ibland tycker jag inte om det du gör och jag blir så arg ibland. Mamma, du och pappa är det finaste jag vet, svarar Q. (Men den här gången är det okej att han härmas.)

När Q somnat berättar mamma att de pratat lite medan O och jag var borta. Q har – visserligen efter ledande frågor – sagt att det är lite jobbigt att vara i Korea och att han är orolig för hur det ska bli att få en lillebror.

Jag undrar så hur han tänker och vad han tänker. Själv tittar jag ibland på unga koreanska kvinnor som passerar på gatan eller i tunnelbanan och tänker, hon? Eller kanske hon? Var i denna stora stad finns hon? Hur har hon det idag? Tänker hon ofta på honom?

Jag tittar forskande på alla de ansikten som möter mig. Variationen är stor i hudfärg, ansiktsdrag, kroppsbyggnad. Precis som hemma. Hur kommer mina pojkar att se ut när de växer upp?

Kanske rör sig liknande tankar hos Q, men på fyraårsnivå? Nästan varje kväll sedan vi kom hit har han velat höra boken Min familj.

Imorgon är en ny dag. Nya känslor, nya upplevelser.

Det här inlägget postades i Resan till Y. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Själsliv

  1. Saltistjejen skriver:

    Å det hrä är självklart en mycket omvälvande resa för Q såsom för er. Det är många känslor, tankar och käsnlor som ryms hos er och som ibland kasnke itne ens riktigt får den tid och palts de egentligen skulle behöva. Det är ju mycket praktiskt också. För Q är detta hans första resa tillbaks till det land han vet att han föddes i. Det land han vet att han har en biomamma i. Sådant kan alldeles säkert skapa frågor och funderingar som han kanske inte ens själv vet hur han ska kunna uttrycka eller processa. Inte lätt. Och NI som blivande 2-barnsföräldrar tampas givetvis delvis med käsnlor tankar oro och förväntan inför denna stora händesle på samma vis som alla blivande 2-barnsföräldrar. Samtidigt har ni ytterligare saker omkring er växande familj som behöver ta er tid och uppmärksamhet. Som att vara på främmande ort. med allt det innebär. Som att ha en låååång resa framför r innan ni kan etablera er nya familj i ert hem. Som att ni har Q med er som upplever allt detta på SITT vis och därmed kasnke behöver lite extra stöd och tid. Allt allt allt. Det är inte enkelt. MEN det kommer gå så bra. Bara ni inte förväntar er att ni ska vara Lyckliga Familjen. På en gång. Sådant sker tyvärr bara i sagorna. och dina tankar om vad dr andra koreanerna på gatan tänker när de ser er och trilskande Q. SKIT I DET!!!!!!! jag tycker INTE du ska ha NÅGRA SOM HELST funderingar i de barnorna! Ett folk, ett LAND, en KUTLUR som INTE kan ta hand om sine ”egna barn” ENBART på grund av ett jävligt nedvärderande och fientligt synsätt på MÄNNSIKOR tycker jag ahr förlorat rätten till att tyca saker om de som faktiskt har en human syn på andra personer!!!!!!!! faktiskt! De kan pterkomma med sina pekpinnar och åsikter den dagen de själva har ett human synsätt där alla är lika mycket värda oavsett om de fötts av ogifta mödrar eller av ”balndad ras”. Innan dess ska de enbart hålla tyst tycker jag! DU ska i vilket fall som helst INTE känna ngn som helst skuld! Eller dåligt samvete. Eller som om du vore en dålig mamma. Tycker jag!
    Lycka till nu!!!!!!!!!
    KRAAM!

  2. annannan skriver:

    Utöver allt det där stora i att vara i Korea och att få en lillebror, är det inte också helt enkelt jobbigt för Q (och för er alla) att inte vara hemma? Där var och en av er kan röra sig fritt med sina saker som ni brukar, utan att tänka på vad och vart och hur hela tiden.

  3. annannan skriver:

    Förresten, i senaste Guardian Weekly var det en artikel om debatten om den sydkoreanska kvinnofällan. Kanske har du redan hört om de stora annonser som en kvinna satt in i de stora tidningarna, där hon deklarerade hur hopplöst det var att sitta i kläm mellan företag och familj.

  4. storkenflyger skriver:

    Det låter som du har det rejält tufft. Vilken enorm djäkla anspänning med alla förväntningar, sömnbrist, krav och blickar och på detta alla dina känslor inför nya barnet.

    Jag tänker att det säkert är bra att Q är med och hämtar lillebror men även att det måste vara väldigt tufft för honom. Hur är det med andra adoptivföräldrar som hämtar nr 2. Är det ”kutym” att ta med storasyskonet? Eller finns två åsiktsläger om detta?

    Önskar dig styrka!!!!

  5. Anonym skriver:

    Tar mig friheten att svar på storkenflygers fråga.

    Skulle nog påstå att alla tar med sig storasyskonet vid hämtning av lillesyskon. Dels för att man är i landet så pass länge att det inte är bra för barnet att vara ifrån (bli övergivet) mamma och pappa – och dels för att barnet ska få vara med familjen – trots att det kan vara tufft (oftast är det det), så är det bra i efterhand att som barn få se hur det gick till när lillesyskonet kom till familjen – och att det var ungefär så som barnet själv kom.

    Klart det är jobbigt för Q, och att han agerar ut fysiskt, bra att han är verbal och kan uttrycka det mesta, en vuxen skulle ha svårt nog att förmedla vad som pågår i en. Och klart att det tar energi för föräldrarna – som ska få barn igen med all den anspänningen – på en annan plats än hemma. Med svärmor med! (Som resurs för Q.)

    Önskar dig Helga, sömn och att det praktiska löser sig. Överlämnandet blir annorlunda med Y, Y är annan alldeles egen person.

    Det är mycket som skiljer när man får barn genom adoption, tänk för barnet att det kommer två främmande, om än snälla, människor som ser och luktar annorlunda och tar dig ifrån din fosterfamilj, att du är så liten att du inte förstår, du kan bara hänga med för din överlevnads skull. Sen blir det bra, riktigt bra, men det vet ju inte barnet.

    Och det vet du, Helga. Stor Kram och kraft till hela familjen./ Stella

  6. Anonym skriver:

    HALT, Helga …

    Hoppas ni har fått sova mer och att Q känner sig hemma. Om han fortsätter att vara arg etc så glöm inte HALT för er egen del. Vi har ju också hämtat syskon två gånger och inte hunnit med en bråkdel av de utflykter och ”måsten” vi vuxna kanske hade velat göra. Mycket läsa saga, sitta i knä, spela fotboll i en park, promenader i barnens tempo, äta glass och ”bara vara” har gjort att dagarna i ”vårt” land gick bra.

    styrkekramar och många varma tankar
    Maria

  7. Anonym skriver:

    HALT?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s