Hela livet är en tävling

Det är sent, jag är trött, och jag borde kanske inte skriva det här, men jag behöver få det ur mig.

Redan vid förra årets vistelse på Sommarön hade jag ett inlägg i tankarna, om den ständigt pågående tävlingen mellan kusinen och mig. När vi är här på ön blir umgänget relativt intensivt, under resten av året har vi bara mejlkontakt.

Umgänget är ganska nytt, under flera år låg relationen på is. Detta av skäl som jag inte orkar gå in på nu, men de finns beskrivna lite här och var i bloggen, troligen under etiketten Familj och släkt.

Men nu är den återupptagen, relationen alltså, och vi är båda måna om att den ska funka någorlunda, eftersom vi planerar att ta över husen på Sommarön ihop. Vi ska inte samäga, vi kommer att ha varsitt hus, varsin fastighet, men vi kommer att vara närmaste grannar. Vi måste alltså hålla sams.

Det tror jag också att vi kommer att göra. Fast just nu retar jag mig något alldeles ofantligt på henne.

Retade mig gjorde jag under många år, på hennes beskäftighet och förnumstighet och vetabästmentalitet, babblighet och tillgjordhet. Men de senaste åren, när vi plötsligt blev vänner igen, återupptäckte jag och gladdes över hennes goda sidor, för de finns och de är många.

Under förra sommaren tänkte jag mer än en gång att jag borde inspireras av henne i attityden till Sommarön. Hon är bra på att tänka utanför lådan, att inte fastna i gamla hjulspår, att se saker från den ljusa sidan. Hon är enastående driftig och energisk. Om någon riktar in henne åt rätt håll blir effekten fantastisk. (Var jag lite stygg nu?)

Så  känner jag förvisso fortfarande, men efter två veckors grannliv håller jag på att bli tokig. Inte bara på henne utan även mig själv. Att jag bryr mig. Att jag inte kan sätta mig över det.

Hon jobbar hårt – och lyckas ganska bra – på att iscensätta den perfekta semestern, det perfekta familjelivet, den perfekta barndomen, den perfekta kroppen, det perfekta umgänget. Hon bakar småkakor ideligen. I den kassa ugnen på Sommarön, i köket där diskbänken är låg och det inte finns en ordentlig diskho. Fast hemma i stan fikar de aldrig, säger hon. (Själv köper jag Ballerinakex till mina barn. Och äter hälften själv. Jag älskar att fika.) Hon bakar fantamig till och med eget knäckebröd!

Å andra sidan hade hon gott kunnat fika lite mer, för när jag springer mina ynkliga fyra kilometer och är stolt över det, springer hon fjorton. När hon kommer hem gör hon massor av armhävningar. Självklart på fötterna. Självklart fullt synlig från vårt köksfönster.

Hon gör fantastiska mackor till sina barn när vi åker på badutflykt. Eller så steker hon pannkakor.

Varje morgon går hon ner och badar, hur kallt det än är. Hennes solbränna är perfekt, hennes ben och ljumskar är hårlösa. (Som tonåring var jag oerhört avundsjuk på hennes hudton, hon blev jämnt och vackert brun medan jag bara blev röd. Det hårlösa är jag mindre avundsjuk på, jag är för lat för den arbetsinsats som krävs.)

Överhuvudtaget tycks hennes liv bestå av många överbyggnader, konstruktioner, måsten och axiom. På Sommarön är TV, dator och dataspel bannlyst. På semestern har hon totalt mejl- och internetförbud.

Fast jag inte vill det, fast jag inte vill leva styrd av ängslan över vad andra ska tycka, fast jag ända sedan jag var liten övat mig i att strunta i vad andra tycker, dras jag med.

Hon råkar se en kofta jag stickar, och kommenterar hur huslig jag är. En oskyldig kommentar, men när den kommer från henne blir det genast något mer. Jo, att kunna sticka är nog fint i hennes ögon. Det kan inte hon, något jag kan imponera med. En arena där jag vinner.

Jag sjunger mer än vanligt de här dagarna, så att andra hör, fast jag låtsas ju att det är för mig själv eller för barnen. Det brukar jag inte göra annars. Ännu en arena, kusin har aldrig kunnat sjunga. Det vet jag så väl, vi känner ju varann från födseln.

Sedan inser jag vad jag håller på med och skäms. Inte inför henne, utan för mig själv. Jag blir någon jag inte vill vara.

Jag gillar ju mig själv och mitt liv, precis som det är.

Jag begriper inte riktigt varifrån de kommer, de här tävlingsimpulserna. Eller jo, det gör jag ju, jag känner väl igen dem, de är ekon från min uppväxt. Men nu? Är det bara jag som känner dem eller gör hon det också? Eller lever hon med dem jämt?

På sätt och vis är vi som systrar i den här konkurrensen. Vi är precis jämnåriga, lekte jämt tillsammans hela somrarna. Jämfördes alltid med varann. Kusin var avundsjuk på mig när vi växte upp, har hon berättat, hon tyckte att jag hade allt hon inte hade, först senare förstod hon att mitt liv inte heller var helt enkelt.

Imorgon kommer min syster hit, min riktiga syster, som jag aldrig tävlat med och varit mycket lite avundsjuk på. Kanske för att det skiljer elva år mellan oss, men inte bara. Jag längtar efter henne.

Annonser
Det här inlägget postades i Familj och släkt, Sommarön, Svarta känslor. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Hela livet är en tävling

  1. Anonym skriver:

    Till vissa delar känner jag igen den känsla du beskriver…tills jag en dag bestämde mig för att jag lever mitt liv, precis som jag vill, och det är jag stolt över. Vi har alla samma timmar på dygnet, vi prioriterar bara olika.

    Jag blev stolt över mitt liv och mina val. Tävlingen tog en annan vändning.

    Kram och – bli stolt. Och nöjd!

    /Erica

  2. Anonym skriver:

    Känns igen!

    Här är en till som är stolt över livet och valen!

    Men som drabbats av nämda blirgalenpå-känsla inför en ny bekantskap, och det var i tonåren sist. Denna mamma – är perfekt på många sätt – 3 barn, sportig, framgångsrik, snygg, driftig. Lite hård gentemot andra föräldrar kanske men annars alldeles underbar, aldrig uttrycker hon oro, eller rädsla. Och där satt den. Det retar mig…Nån oro måste det väl finnas…

    Det verkar som om du har en levande MAMA-tidning (vet jag egentligen inget om, ser glassig ut) eller nåt livs levande som granne – under semestern! Det var ingen hejd på ambitionsnivån.

    Ballerinakexen med pepparkakssmak har en strykande åtgång här…det bakas även surdegsbröd…men saften köper vi – och korven!

    Hoppas du kan skaka av dig känslorna/ Må gott/vilken härlig bild på pojkarna/ Stella

  3. Anonym skriver:

    Jag tror du är lyckligare. Om det är en tävling alltså…

  4. Anonym skriver:

    Åååh, du skriver så bra! Jag lägger er historia och tävlandet nu och då åt sidan för det finns ju flera ”delar” i din berättelse. Eftersom jag precis kommit hem från en mycket lugn men ”rik” semester med mycket funderingar undrar jag när jag läser ditt inlägg om det inte är något som din kusin gör som du också vill pröva för att du längtar efter det, inte för att det är en tävling?

    Även om du lever ett gott liv har ju livet en riktning mot små eller stora förändringar. Typ pröva att baka småkakor med barnen och se om det gör er glada … inte för att det är fel på Ballerina eller för att du absolut inte ska vara så präktig som kusinen … utan för att det kanske är något som du / ni trivs med.

    Lycka till på resan 🙂

    Maria

  5. Anonym skriver:

    Ärligt och modigt beskrivet, känslan vår prestationskultur tvingar fram i oss…Det känns igen! Men kampen är för många av oss inte ägnad åt att eftersträva grannens nivå av perfektionism utan som några vittnar om här ovan – att göra sig så fri det går från kraven. Där ligger tillfredsställelsen. Och det vet ju du också tror jag:-)/AK

  6. Ulrika skriver:

    Ok, min erfarénhet i livet (är 38 nu) är att ingen är perfekt. När man börjar inse vad som finns bakom den perfekta ytan inser man att man inte skulle vilja byta liv, eller ens vara som dem. Förr eller senare hittar man en repa i fasaden och då blir det på något konstigt sätt lättare att hantera personen. Inte av illvilja men det ger ändå nån slags lättnad.

  7. annannan skriver:

    Vad bra att du faktiskt skrev det här. Jag misstänker att du beskriver ett väldigt vanligt fenomen. Jag vet alldeles bestämt hur jag själv är drabbad av det i arbetslivet.

    Jag har haft ett bästvänsförhållande som när jag nu analyserar det i efterhand i mångt och mycket såg ut så här.

    Men till skillnad från många andra konkurrenssituationer i livet så kan man bara vinna tävlingen om vem som är lyckligast genom att hoppa av den. Vilket förstås är fasen så mycket lättare sagt än gjort.

    Du vet ju mycket mera om dig själv än du vet om henne, känner dina egna goda sidor och svagheter. Det är alltid en begränsning när man ska jämföra sig själv med någon annan som man bara ser utifrån. Jag misstänker starkt att hon skulle kunna skriva att likadant inlägg om dig. Om hon kunde skriva, vill säga, en talang som jag misstänker att du slår henne i med hästlängder.

    Så är det ju det här att sådant triggas igång så när båda engagerar sig i tävlingen…

    Och medan jag skriver kommer jag att tänka på den där novellen av Astrid Lindgren med de två pojkarna som hela tiden tävlade med varandra. Vet du vilken jag menar? Den som slutar med att de hoppar från taket och i rättvisans namn bryter varsitt ben…

  8. annannan skriver:

    Och jag tror faktiskt att åldersskillnaden dig och din syster emellan har uteslutit möjligheten att det skulle uppstå ett tävlingstillstånd er emellan. Det betyder förstås inte att det nödvändigtvis skulle ha uppstått något om ni hade varit lika gamla. Men för att ett sådant tillstånd ska kunna bibehållas krävs nog att man är ganska jämspelta; annars faller det ganska snabbt på sin egen orimlighet.

  9. jsylvin skriver:

    Över fyra månader senare återfinner jag ditt förträffligt träffande blogginlägg. I detta fall är det en person som håller på med rätt liknande saker som jag, både professionellt och på fritiden, och som ständigt berättar vad hon åstadkommer. Vilket per dygn är mer än jag åstadkommer på ett år. När jag insåg att en halvtimme i hennes sällskap ger mig en olustskänsla som varar i ett par dygn fattade jag beslutet att hålla umgänget till ett minimum. Till all lycka är hennes tävlingsinstinkt uppenbar så det är lätt att genomskåda vad hon håller på med, och även om jag kan ge mig en klapp på axeln och innerst inne vet att jag duger, gillar jag inte vad umgänge med henne reducerar mig till, i mina egna ögon. Och ger mig en påminnelse om att i stället omge mig med vänner som jag kan ha meningsfulla diskussioner med. Som ger mig energi som jag hoppas jag kan ge vidare till andra människor i stället för att använda den till att polera silver.

    Tack Helga, för att du tänker när jag själv inte alltid orkar. När tänker du skriva en bok?

  10. Ping: Paradiset gränsar till helvetet | Helgas dagbok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s