Junimorgon

Jag vaknar och blir långsamt medveten om vad jag hör och har hört en bra stund. Y hostar och har gjort det länge. O är uppe och hjälper honom inhalera. Jag måtte ha sovit djupt, det brukar vara jag som först reagerar men nu är jag tacksam att O gör det. Innan jag sjunker tillbaka i dvala kollar jag klockan, måste veta när han fick medicin, var fjärde timme ska han ha. Hon är sex.

Något senare vaknar jag av att Q viskar att det kommit kiss i hans säng. Ingen fara, madrassöverdraget har skyddat madrassen, det är bara lakanet som blivit blött, och kalsongerna förstås. Han ligger en stund hos oss innan han går upp för att titta på TV. Ännu en stund senare vaknar jag, den här gången är det Y och bajs som råkat hamna i kalsongerna. Virusinfektionen tycks ha gått på magen också.

Otroligt nog somnar jag om efter detta, men det är ju en av mina osvikliga förmågor. Jag sover lugnt ännu någon timme tills jag väcks av en hostande propeller. Det är Y som nog egentligen vill ligga på min arm och gosa men som inte har ro.

Mer död än levande känner jag mig. Jag har fått överta Y:s halsont och jag förstår nu varför han klagat och inte velat äta. Till och med utanpå halsen ömmar det. Dessutom har jag ont i ryggen och är allmänt stel och träningsvärkig efter ett pass jag nog borde ha avstått från, först efteråt begrep jag att jag höll på att bli sjuk.

Jag är alltså inte på strålande humör när jag vacklar ut i köket, men hade jag varit det hade det snabbt ändrats. O ser mig och fräser en fråga: kommer vi iväg idag? Han menar till stugan, som planen ursprungligen var. Fast jag sagt kvällen innan att jag vill att Y ska bli bättre först, och gärna jag själv också.

Jag fräser tillbaka, varför är det alltid jag som är medicinskt ansvarig? Och säg godmorgon åtminstone innan du börjar skälla. Så grälar vi en stund, innan han ger sig av för att träna. Bra, det behöver han nog, så slipper vi gå varann på nerverna.

Efteråt smyger sig Q intill mig. Jag tycker att det är läskigt när du och pappa bråkar. Det känns som att det är mitt fel! Jag med, ekar Y med ett pillemariskt leende som minskar hans trovärdighet. Y har stort sinne för dramatik.

Jag tar dem båda i knät (fast den hostande dramapropellern sliter sig snabbt) och förklarar att det absolut inte är deras fel och inget att vara rädd för. Det är bra för oss att bråka lite grann ibland.

Vad är det som gör att barn tar på sig skulden för föräldrarnas bråk? Jag minns inte om jag själv gjorde det, jag minns knappt mina föräldrar tillsammans, men jag minns att min syster gjorde det och själv trodde jag ju att det var mitt fel att det aldrig funkade mellan styvfar och mig. Känner alla barn så? Men jag är glad att Q formulerar det.

Strax är han redo att leka istället. Själv gör jag frukost åt mig och efteråt lägger jag mig i sängen med tidningen en stund. Sovrummet är svalt och skönt, det vetter mot öster och en dunge med stora träd. Där sitter ofta koltrastar och ibland till och med näktergal, som jag just i år lärt mig att känna igen.

Hur många junimorgnar finns det i en människas liv, läser jag så och blir betänksam.

Livet går fortare och fortare. Det är redan två veckor sedan vi hade kalas för Y och mamma var här och amerikanska värdmamma B anlände. Då hade det redan snurrat snabbt i flera veckor. Sedan snurrade det vidare, mer besök, leverans på jobbet, midsommar.

Och så blev Y rejält sjuk, jag kunde bara jobba en dag den här veckan. Hade tänkt jobba på fredagen men då var vi båda så dåliga att det inte gick. Normalt turas vi om att vabba men detta var O:s sista vecka före semestern, den då mycket ska avslutas. Ändå kom han hem tidigt för att avlasta mig, särskilt igår var det en lisa.

Jag tänker på vårt gräl och att jag borde nysta i det, skriva om det. Ansvarsfördelningen, att jag är projektledare och medicinskt ansvarig och beslutsfattaren. Vad hände med jämställdheten? Åja, så illa är det väl inte men nog har den påverkats genom åren.

Jag tänker också på nästa vecka och den annalkande semestern. O är hemma med barnen, vi tänkte vara åtminstone några dagar i stugan, jag kan pendla mellan den och jobbet. Hoppas jag blir frisk så jag kan jobba de sista dagarna. Har inte så fantastiskt mycket att göra, det mesta löste sig i och med leveransen före midsommar.

Sedan åker vi till Sommarön, och innan dess måste vi ha rådslag. Vi behöver bestämma vad som är ett rimligt pensum på renoveringsfronten. Ett nytt dass ska installeras. Det ska vi frakta ner på släpvagn, varför resan ner kommer att ta tid och behöver planeras. Var ska vi övernatta på vägen?

De senaste galna veckorna har vi pratat för lite. Det är väl därför vi grälar.

Jag börjar skriva och nysta men blir avbruten av att O kommer hem. Som väntat är han på bättre humör, och jag också. Jag smäller igen datorn och går och duschar och tar på mig en klänning istället för mjukbyxorna jag bott i de senaste dagarna.

Vi sitter på gården under parasollet och dricker kaffe. Det blommar överallt, klätterhortensian på planket vibrerar av humlesurr. Ungarna kommer springande, de vill byta till badbyxor och ha vattenkrig med grannbarnen.

Jag läser sms från syrran och säger till O att hon är sällskapssjuk, får hon komma och ta med sig katterna hon passar? Absolut, säger han fridsamt, jag har köpt en massa god mat. Men jag måste köpa jordgubbar också, jag kan hämta henne så slipper hon dra kattskrällena på t-banan.

Junimorgonen är sedan länge passerad. Nu är det solig susande junidag.

Det här inlägget postades i Familj och släkt, Helga själv, Livet med Q, Livet med Y. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s