Bråk, vuxenblöjor och näringsdrycker

För en timme sedan hade jag fortfarande nattlinne på mig, kände mig trött och misslyckad.

Men nu har jag  duschat, ätit och klarat av två jobbiga samtal till ASIH respektive hemtjänsten, om pappas eventuella behov av blöjor och definitiva behov av näringsdrycker. Passade på att gnöla lite för hemtjänsten om dålig städning också, berättigad kritik som mottogs på ett bra sätt. (Hemtjänsten är annars jättebra, funderar på att skriva lite mer om det någon gång. Om man till äventyrs tror att det är ett enkelt jobb som kan utföras av blåsta artonåringar, tänk vidare. När man ändå håller på kan man ta sig en liten funderare på hur svenska åldringar hade klarat sig utan den begåvningsreserv av kompetenta, mogna personer med invandrarbakgrund som accepterar att utföra ett emotionellt krävande jobb med låg lön.)

Och så har jag bråkat också. Imorse med O, vad grälet gällde har jag redan glömt. Jag tror att han sa något dumt som jag i vanliga fall hade låtit passera. Min fernissa är tunnare än vanligt, vilket både mamma, min syster och O får känna på. Jag fräser ifrån på ett sätt som jag inte brukar. När jag bad mamma om ursäkt häromdagen svarade hon enkelt: jag vet precis hur du har det, jag blir inte ett dugg sårad.

Värre är att jag igår… inte precis bråkade med pappa, men nära nog. Vad det handlade om orkar jag inte fördjupa mig i. Förmodligen har hans tilltagande förvirring lite med saken att göra, men inte enbart. Det är de gamla vanliga hästarna, som sagt.

Alltnog började jag gråta och sa som det var. Att jag tycker att han är orättvis som blir arg och ledsen på mig för en bagatell. Att jag har tagit ett stort ansvar för honom, inte bara nu under hans sjukdomstid. Att jag varit så fruktansvärt orolig för honom, inte bara nu på sistone, inte bara de senaste åren utan redan när jag var liten. Att det som triggar mig nu när han är sjuk och ska dö, det är att vår tid alltid varit utmätt. Vårt umgänge har alltid präglats av att det ska ta slut, svärdet har alltid hängt över våra huvuden. Värst var det under de första åren efter skilsmässan, när jag märkte att han var minst lika ledsen som jag. Det blev lite bättre senare.

Pappa satt tyst och lyssnade och klippte med sina stora bruna ögon. Jag visste aldrig att du var så ledsen, sa han. Nej. Men jag visste alltid att du var ledsen.

Så snöt jag mig, jag såg att pappa var trött. Hans syster hade ringt, han ville ringa tillbaka till henne innan han blev för trött. Han klarar inte längre att sköta telefonen, så jag ringde upp henne och gav honom luren och förberedde mig för att gå.

När jag vinkade åt honom höll han för luren. Du, jag ska ju röntgas imorgon och så är det en benknäckare som ska titta på mig. Snurr, snurr. Igen. Det känns svårt att lämna honom under sådana omständigheter, fast jag visste att hemtjänsten skulle komma inom någon timme.

Under promenaden hem storgrät jag igen.

Senare på kvällen ringde mamma och för henne berättade jag allt. Hon är den enda som förstår, som ser honom som jag gör, som tror mig när jag säger att han är virrig. Vad fint att du sa allt det där till honom, sa hon.

Mamma, ja. Vi som ofta haft så förtvivlat svårt att mötas, senast förra året när styvfar dog. Nu är hon mitt största stöd, den enda som ser och förstår och som inte skyggar.

Livet är bra märkligt ändå.

Annonser
Det här inlägget postades i Pappa. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Bråk, vuxenblöjor och näringsdrycker

  1. suziluz skriver:

    Ja, livet är märkligt. Men också så himla, himla fint mitt i allt det sköra och svåra.

  2. Flisan skriver:

    Åh Helga, du skulle bara veta hur mycket din blogg hjälper mig just nu. Du skriver som det är, både bra och dåligt och det får mig att känna mig mindre ensam. Hälsningar Flisan med den döende mamman.

  3. Helga skriver:

    Suziluz: Visst är det så! Idag när jag gick hem kom detta för mig:

    Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom
    och trånga år av längtan
    såsom de korta ögonblick då öknen blommar.

    Det är Edith Södergran.

    Flisan: Vad glad jag blir! Det hjälper mig att skriva, så mycket bättre om det hjälper dig att läsa.

  4. jsylvin skriver:

    Helga, jag läser med vördnad allt du skriver och är tacksam över att du delar med dig. Hittills har jag dragit mig för att kommentera för att jag inte hittar de rätta orden, men nu släpper jag allt vad perfektionism heter och säger bara ett enkelt tack. Det är vackert mitt i det fula och tunga. Jag önskar dig krafter, och önskar, också med själviska baktankar, att du ska fortsätta finna tröst i bloggen.

  5. Helga skriver:

    Tack för att du kommenterar! Något är bättre än tystnad, det behöver inte vara precis rätt eller tänkvärt eller högstämt.

  6. Christina skriver:

    Så fint, mitt i allt det svarta, att din mamma finns där för dig så!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s