Funderat, bestämt, ändrat mig, funderat, bestämt igen

Jag har läst era kommentarer och blivit glad över engagemanget och omtanken. Tack!

Utöver det har jag konfererat med min förståndiga syster. (Inte så mycket med mamma, som trots sin utbildning och långa erfarenhet faktiskt inte är så förståndig i de här frågorna. Fast hon är bättre än hon har varit, och vi har inte grälat om saken. Gott så.)

Och så har jag, med viss tvekan, googlat.

Det jag har undrat över är alltså följande: behöver jag medicinera, eller hjälper det lika bra att gå ner i tid, träna, gå i terapi, allt det där? Och vad riskerar jag med medicin, d v s vilka är biverkningarna?

Biverkningarna först. Den som skrämmer mig mest är faktiskt viktökning. Detta är jag tydligen inte ensam om, det finns metervis med frågor och diskussioner om ämnet på nätet. Inte mycket vettigt att hämta där, men en notis i Läkartidningen var intressant. Enligt en studie som undersökt just SSRI och viktökning var det små skillnader mellan olika preparat.

Det kan tyckas fånigt att oroa sig för detta. Men jag har kämpat med min vikt i ganska många år nu. Vad som än händer mig i livet tycks jag behålla min aptit, det enda undantaget är de första veckorna av pappas sjukdom. Sedan fick jag återigen smak på kardemummabullar. När jag är ledsen och nere tenderar jag snarare att äta mer än tvärtom. Så om jag blir glad och frisk av medicinen kanske aptiten minskar? Ja, hoppas kan man ju alltid. Eller så går jag upp några kilo. Då får det väl vara så då. (Oj vad sangviniskt, har den redan kickat in?)

Att initialt må sämre av medicineringen är tydligen inte särskilt vanligt, men viktigt att känna till och därför informeras man ordentligt om det. Jag skulle för övrigt inte få för mig att sluta medicinera eller ändra dos utan att rådfråga läkaren som skrivit ut medicinen.

Om jag behöver medicinera då. Ingen aning. Det kan ju ingen veta. Men det som står allt tydligare är att något är fel. Jag fungerar inte som jag brukar. Eller, det gör jag ju. Fast lite, lite skevt. Jag oroar mig för samma saker. Att Q trilskas med fritids och äter för mycket och går upp i vikt. Att Y inte växer på längden som han ska och ska utredas. Vem skulle inte oroas av det? Men jag oroar mig mer än jag brukar, går igång mer. Tankarna snurrar mer, jag blir oroligare, nojigare. Fortfarande inte särskilt nojig, jämförelsevis. Men om man jämför med mig?

Och såklart är det okej att bli arg på barnen när de bråkar. Såklart kan jag prata med dem om det, det har jag förresten gjort, vi gör knappt annat än har familjeråd och resonemang. Men återigen, detta är något annat. Känslan jag har haft de senaste månaderna, av att botten går ur mig när de bråkar och trilskas, den är – ja jag vet inte. Ny? Inte bra?

Jag vill bli stabilare, helt enkelt. Och lite gladare. Igår på förmiddagen var jag gråtfärdig utan rimlig anledning, bara för att livet och tillvaron kändes så tung. Jag vill inte ha det så mer.

Så imorse tog jag den första tabletten (halv dos första veckan). Första biverkningen, muntorrhet, har redan kickat in.

Och så har jag pratat mycket kort med min chef Christian. Vi tog det bra båda två, jag grät inte, han blev inte livrädd eller förnumstig eller något annat, han konstaterade bara att han ska prata med sin chef och återkomma. Jag ska alltså inte vara sjukskriven utan tjänstledig, hade jag tänkt.

Men nu är det dags för pianolektion.

Det här inlägget postades i Helga själv, Svarta känslor. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Funderat, bestämt, ändrat mig, funderat, bestämt igen

  1. annannan skriver:

    Heja. Långa promenader under tjänstledigheten som viktökningsprevention? (Och allmänt humörstabiliserande, förstås).

  2. Maja Gräddnos skriver:

    Hm… det där med oron låter ungefär som jag upplever mig själv faktiskt. Innibänken trött, nedstämd och att jag oroar mig. För mig har det kommit med förklimakterieeländet. Kan en del av ditt mående bero på – eller förstärkas av – hormonella förändringar?

  3. Marit skriver:

    Några tankar från en som ätit SSRI-preparat av och till, men mest till, under snart 10 års tid. Först om biverkningar. Dessa är säkert individuella men den enda jag har upplevt är att jag mått sämre under den tid när jag börjat med tabletterna (men då har jag mått riktigt dåligt innan jag börjat med dem). Ingen viktökning eller något annat har besvärat mig efter att jag kommit upp i en för mig optimal dos (10 mg/dag). Sedan vad det har inneburit för mig att äta denna typ av läkemedel. För mig har det gjort att jag dels inte har fastnat i negativa tanke- eller beteendemönster, dels att jag har orkat försöka ta reda på var jag kan göra för att känna mig mindre nedstämd. Jag orkar liksom tänka de jobbiga tankarna till slut men jag blir inte uppslukad av dem. Väldigt förenklat så känner jag mig mer som mig själv! Jag har vid olika tillfällen under dessa år med läkemedel gått i olika former av samtalsstöd (KBT har fungerat bäst för mig för jag har stressats så av psykodynamisk terapi när jag inte kunnat hitta orsaken till mitt periodvis dåliga mående). Där har jag fått redskap för att hantera negativa tankar, men jag hade aldrig orkat med detta utan medicinen (jag har försökt). För mig har det av olika orsaker aldrig varit aktuellt att gå ner i arbetstid under de perioder då jag mått som sämst och jag kan med lite perspektiv se att för just mig (individuellt igen…) har det varit viktigt att hålla fast vid heltidsarbete för att känna mig ”lyckad” på åtminstone ett område i livet och jag har lyckats presentera bra på arbetet. Men, och det är jätteviktigt!, så var det för mig och det kan vara precis tvärtom för dig. Idag har jag förlikat mig med att jag, om inga biverkningar tillstöter eller studier kommer om negativa långtidseffekter, nog kommer att behöva ta denna typ av läkemedel livet ut – för mig är det kanske en brist på serotonin (jmf brist på insulin etc.) som är orsaken till att jag mått dåligt; möjligen är det så att en tuff arbetskonflikt vid ett tillfälle gjorde att jag ”tippade över” i dåligt mående.

    Det blev långt, men kontentan är att läkemedel kan vara en hjälp eller kanske ibland en förutsättning för att kunna orka med att ta itu med ev. orsaker till det dåliga måendet.

  4. Maria skriver:

    Jaa, vad bra att du vågade ge tabletterna en chans! Funderar på anledningen till att du väljer att vara tjänstledig istället för sjukskriven?

    • helgasdagbok skriver:

      Nja. Mest att sjukskrivning ju är en tillfällig lösning. Plus att jag inte har kontroll över den själv utan rätt snabbt kommer att få FK efter mig. Jag var ju sjukskriven på hel- och deltid i… nu ska vi se…. sju månader blev det nog. Det får räcka.

      Förutsatt att att min arbetsgivare godkänner detta kommer jag att ha en annan frihet om jag är tjänstledig.

  5. Thibbo skriver:

    Tycker du är så klok, så klok som funderar o resonerar kring ditt mående och dina relationer. Låter bra att ta i det, medicinering är ett bra alternativ tänker jag för att få kroppen i balans. Och långa promenader, frisk luft, träning, egentid, allt det kommer säkerligen att ge perspektiv o lugn i själen. En tanke dock (och jag inser att din ekonomiska situation säkerligen är god) men tänk på att din sgi blir påverkad av en tjänstledighet liksom alla insättningar till pensionsfonder som går förlorade. Lite beroende på hur länge du tänker dig en tjl så bör du kanske kolla ev ekonomiska konsekvenser. Bara en tanke, säker på att du redan funderat igenom alla de bitarna. Kram på dig!!

  6. annannan skriver:

    Min mamma jobbade – jag vet inte riktigt hur mycket, kanske 85, kanske 90% under en stor del av sin yrkesverksamma period. Jag är inte säker på om hon någonsin gick upp till heltid från vad som började med att vara deltid när hon var småbarnsförälder. Eftersom hon var högstadielärare hade hon så varierande tider per dag att jag inte idag när jag försöker återskapa minnet kan säga hur många timmar i veckan som hon hade ledigt, och det var säkert inte många, men hon tyckte att livet fungerade bättre så och att det var värt pengarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s