Tomgång

Inget nytt om jobbet. Igår gick jag dit som vanligt. O var hemma med sjuk Y (ja, igen!) och var ganska sjuk själv. Han har fått samma förkylning som barnen. Varför Y är dålig igen fattar vi inte, kanske en andra släng av samma virus. Virusar kommer ju ofta i två skov.

(Förkylningselände. Båda barnen hostar så det skräller om morgnarna, låter som ett helt sanatorium. Man får dra dem ur sängen och tjata och lirka. Men när frukosten är äten och kläderna på skuttar de iväg helt glatt som vanligt och hostar inte alls på dagen. Avvägningen är svår, hur mycket ska man lirka? I tisdags kände sig Y eländig, jag följde med till skolan och pratade lite med fröken, höll om honom en extra stund i kapprummet. Dagen gick bra men på natten vaknade han med feber. Skulle kanske ha hållit honom hemma. Men hur veta?)

Jo, så jag gick till jobbet som vanligt, och undvek chefens och personalchefens blick. Morgonen var konstig. Vad gör jag här? Vad ska jag göra? Ingen idé att fortsätta med rekryteringen jag jobbat med, att boka PU-samtal. Eller? Business as usual? Tja, Christian verkar tycka det, han betedde sig helt som vanligt på det eftermiddagsmöte vi båda bevistade. På sätt och vis kändes det bättre då. Sticka huvudet i sanden, låtsas som ingenting.

Men hemma på kvällarna blir jag allt oroligare. Tänker, grubblar, undrar. Föreställer mig olika scenarion. Fast det är ju ingen idé eftersom jag inget vet, inget fått veta. Hur ska man förhålla sig till det okända?

Vad vill jag? Bli frisk, må bättre. Fram till i förrgår trodde jag att jobb i lagom dos kunde hjälpa mig med det. Nu undrar jag.

Idag delar vi på vabbandet. O hade ett förmiddagsmöte, jag har ett på eftermiddagen. (Möte för alla chefer på företaget. Är det idé att gå på sådant, får jag fortsätta vara chef?)

Jag har pratat med facket, de står redo att hjälpa mig när det behövs. Funderar på att prata med personalchefen, ensam den här gången. Funderar på att prata med företagshälsan igen. Funderar på att utnyttja erbjudandet om ett par dagars sjukskrivning som läkaren gav mig. Jag mår ju faktiskt inte särskilt bra, och konstigt vore det väl annars.

Helvetes jävla arbetsliv som är en sådan förbannad berg-och-dalbana. Ska det verkligen behöva vara såhär?

Det här inlägget postades i Helga själv, Jobbet. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Tomgång

  1. Lisa skriver:

    Min erfarenhet de senaste åren är att allt kommer samtidigt/strax efter vartannat. Kanske beror det på att man nått en viss ålder och att mycket kommer till alla med automatik. Men att man reagerar så emotionellt instabilt, att man känner sig nästan oförmögen att klara av livets motgångar. .. Vad är det?
    Måste citera från en webkurs jag ”gått”. Man bör meditera en halvtimma varje dag utom när man INTE har tid. Då ska man meditera en timma.
    Och jag inser att under den ”period” på två år när jag ‘byggde upp min sjukdom’ – så gick jag inga korta kvällspromenadet som jag tidigare gjort. Ibland kan en liten god vana vara till stor hjälp. Och så har vi ordspråket: liten tuva stjälper ofta stort lass. Se till att det inte händer dig! Kram.

    • helgasdagbok skriver:

      Inspirerad av dig gick jag en kort kvällspromenad igår. Den blev verkligen kort – det började ösregna och jag återvände hem som en dränkt katt 🙂 Fast det var skönt ändå!

      Det där med ålder och genomlevda sorger och motståndskraft är intressant. Såg en fin kommentar om det hos Maja Gräddnos häromdagen, att man inte blir starkare av motgångar, men att det finns andra kvaliteer är styrka. Omtänksamhet och empati t ex.

      Men jag försöker verkligen att vara rädd om mig.

  2. Maria skriver:

    Tycker att det är konstigt att inte personalchefen sökt upp dig efter det märkliga mötet och kollat hur du mår och klargjort saker och ting så du slipper gå och grubbla.
    Hoppas att den hostande familjen piggar på sig och att du får lite lugn och ro. ❤

  3. moawikner1 skriver:

    Jag är så sämst på att kommentera, men jag har tänkt så mycket på dig och din familj. Förmodligen för att du hjälpte mig när jag inte visste var jag skulle ta vägen.

    Det är så orättvist, allt som händer dig/er. Att allt jävligt ska komma samtidigt. Jag hoppas att du kommer se tillbaka på det här året och tänka att problemen med bråk hemma berodde på (och kändes mer?) på grund av att du gick igenom ett sorgearbete. Jag menar inte att förminska din känsla och ber om ursäkt om det verkar så.

    ta ett samtal med HR, det är oproffsigt av denne att inte kontakta dig typ fem minuter efter ert förra möte, -anser jag.

    Kram!

  4. Ulrika skriver:

    Håll ut! När började du med din medicin? Efter 1-2 veckor kan man börja må sämre, det var i alla fall så för mig. Kanske klen tröst men det innebär att medicinen börjar verka.

    • helgasdagbok skriver:

      I måndags så det är bara några dagar ännu. Äter 10 mg per dag men ska trappa upp till 20 efter en vecka. Idag har jag börjat känna av hjärtklappning vilket jag har tendens att få även annars av stress. Inte behagligt.

      • Ulrika skriver:

        Ja, men om du börjar må markant sämre, då är det nog för att medikamenterna kickar in. Tror jag. Mitt heta tips för helgen är att simulera feber och förkylning och dra täcket över huvudet. Det gjorde jag en vecka in på medicinen… När man bara inte orkar ta ansvar för den övriga familjens välbefinnande och vad de ska äta till lunch.

      • helgasdagbok skriver:

        Vet du, det var ett tips i rättan tid. Precis vad jag behövde höra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s