Jobbirritation

Idag har jag varit på jobbet för näst sista gången. Skrivit på papper, lämnat dator, mobil och passerkort, haft avgångssamtal.

Jag är så irriterad och trött och ilsk att jag inte orkar åka till kören fast jag egentligen skulle behöva det. Eller så behöver jag skriva av mig, få det ur mig, och äta en tyst middag i ensamhet (fan ta eventuella busungar som ringer på och ska ha godis). O och Y är borta och gör ärenden, Q är hos mormor i Göteborg några dagar.

Vad är det som retar mig? Först valhäntheten hos Christian och HR-chefen. Det var jag som bokade dagens möte, jag som initierade återlämnandet av mobil och dator. Deras yrvakna och skamsna attityd. De vill krypa ur skinnet av obehag, det märks. Antagligen hade det varit lättare för dem om jag varit arg, då hade de gått i försvar och tyckt att jag var dum. Eller ledsen, då hade de kunnat lägga huvudet på sned och trösta. Jag är ingetdera och då blir de nervösa.

Vill du bli avtackad eller bara försvinna i tysthet, frågar Christian. Det är väl trevligt med avtackning, svarar jag. Förresten kanske många vill tacka av mig. Ja, jo, det håller han ju med om. Han vill mejla förslag på datum. Tänk på att jag inte läser jobbmejl i fortsättningen, påminner jag. Oj, bra att du sa det.

Sedan undrar han om jag kan tänka mig att svara på frågor i ett avgångssamtal. Jovisst. Och en del vill prata med sin chef också om de har något särskilt de vill framföra om verksamheten. Nä, inte det sista, inte för min skull.

Lunch äter jag med Halloj och vi skvallrar lite. Jo, Christian informerade min grupp i fredags om att de ska splittras och jag sluta. Sedan bad han dem hålla det hemligt tills imorgon tisdag då han ska berätta det för resten av avdelningen, och på onsdag får hela företaget veta. Naturligtvis surrar hela huset av rykten. Jag fick sms från en medarbetare i lördags och från en annan imorse, båda undrade vad som hänt. Inte så snyggt spelat av Christian. Men jag har sannerligen inte lust att hjälpa honom på traven.

Efter lunch blir det avgångssamtal. Det är HR-chefens assistent som håller i det. Hon är snäll och rar men väldigt junior. Fan vad amatörmässigt att låta henne fråga ut mig.

Till exempel: Har jag synpunkter på utformning och definition av de två tjänster jag haft?

Jovars. Chefstjänsten var ju bara på 60-75%, resten av tiden skulle jag arbeta som projektledare eftersom det var min grundkompetens. Allra helst ska ju grundkompetensen vara teknisk förstås, på det här företaget som på så många andra. Jag tycker att det är dumt att utforma det så, man undervärderar ledarskap, signalerar att chef inte är ett riktigt yrke, teknik är mycket viktigare.

Så du tyckte det var svårt att jobba så? Nej! Det tyckte jag inte, jag menar inte så. Jag pratar om symbolvärdet i att utforma en chefstjänst så.

Ja, många chefer tycker ju att de tappar verklighetskontakt om de inte får fortsätta jobba med samma sak som alla andra. Men det är ju den inställningen man inte ska ha! Som chef ska man ju delegera, man måste lära sig det, att hålla sig ifrån detaljstyrning. Man ska verka och styra genom sina medarbetare.

Jaha, och så projektledarrollen som jag ju har flera års erfarenhet av. Där gnäller jag en stund på att ansvarsfördelning och gränssnitt mellan projektledare och en mängd andra funktioner är alldeles för otydliga och odefinierade. Man tappar massor av tid på att tjafsa om vem som har ansvar för vad.

Så man borde uppdatera befattningsbeskrivningen för projektledare? Nej! Eller jo det är väl bra men det räcker ju inte! Hela processen för ett projekt måste harvas igenom och uppdateras och beskrivas.

Det känns som att hon nästan fattar men inte riktigt. Hon är inte dum, bara oerfaren. Hade jag haft tid och ork att förklara lite mer hade hon fattat och kunnat förmedla det men inte nu. Det borde inte vara hon som sköter den här utfrågningen, helt enkelt.

Men nu ger jag fan i att verksamhetsutveckla det här företaget. De får klara sig utan mig.

Det här inlägget postades i Helga själv, Jobbet. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Jobbirritation

  1. Lisa skriver:

    Just det. De får klara sig utan dig. Gå vidare!

  2. annannan skriver:

    Ja! ”Där går ett tåg, det ger jag fan i” eller hur det nu var.

    Förresten. Jag har fått mig tillskickat CV för coacher som ett annat universitet använder sig av för sina chefer. Nästa år när jag inte har så förbannat mycket att leda ska jag unna mig någon som hjälper mig att leda bättre.

    Jag har inte den blekaste aning om det intresserar dig. Men det slår mig att du skulle kunna bli en utmärkt sådan. Din bakgrund plus kanske en del studier i psykologi och ledarskap (vet inte om du redan har det?) skulle låta väldigt säljbar, och du har det rätta intresset för att bli en bra coach. Ett sätt att byta yrke och samtidigt ta med dig allt du redan har i ditt CV och erfarenhetsbagage.

    Och att plugga är jättelätt när man är 40 plus och strukturerad .- så himla mycket lättare än när man är i vanlig studentålder.

    • helgasdagbok skriver:

      Hm. Klart intressant synpunkt. Coachandet är ju den roliga delen av chefandet, helt klart. Samtidigt skyggar jag för benämningen. Har mött en och annan floskelgenererande coach. Sådan vill jag inte bli.

      • annannan skriver:

        Kritiskt tänkande människor skyggar väl generellt för floskler? Men det gör dem ju inte mindre betjänta av god coaching. Så en floskelfri coach tode ha marknad. Och nä, jag tror inte att du ens behöver oroa dig, du förblir nog floskelfri!

      • Ullah skriver:

        Fast risken är att floskelallergiska undviker alla som kallas coacher…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s