Himmel och helvete 

I måndags var jag hos terapeuten för första gången. Efter en snabb sammanfattning av det senaste året frågade hon vad jag behöver hjälp med. Du verkar väldigt medveten.

Ja, det är nästan så att jag undrar själv. Jag är lite överrumplad av hur mycket bättre jag mår plötsligt. Är det medicinen eller att slippa jobbet eller en kombo?

Jag tror att jag behöver ett bollplank angående Q. Kanske är det han som behöver hjälp, eller O, men jag är lättast att få iväg just nu. Det där jävla Komet låter ju vänta på sig, minst sagt. Har inte hört ett ljud.

Hon nickar och vi bokar ny tid, jag får i uppgift att tänka på exempel på Q:s beteende som jag vill ha hjälp med.

Veckans sista dagar bjuder på många sådana. Q halkar på skolgården och slår upp ett djupt sår på knät och imponerar stort på skolsyster som tvättar och tejpar det. Nästa dag har han ont och får vara hemma.

Det är berg och dalar. Först är idyllen fullständig. Vi tittar på Historieätarna och jag får infallet att introducera Kulla-Gulla. Efter de första sidorna undrar jag om Q ska stå ut, historien är omständlig. Läs, uppmanar han.

Jag läser med förtjusning och stolthet. Den är ju bra, men jag tror inte alla tioåriga pojkar hade kunnat se det.

Dalarna då? Snarare slukhål som öppnar sig under oss. Flera gånger under sjukdagarna är jag intill förtvivlan arg och ledsen på Q som gör allt för att provocera mig. Så sansar han sig och blir resonlig, ett tag fram till nästa slukhål.

Det är klart att han är understimulerad och uttråkad efter flera dagars overksamhet. Lillebror går på simskola och klätterkurs, Q missar båda för knäts skull. Besvikelse, förstås.

När O kommer hem flyr jag. Går över den mörka kyrkogården och sätter gravlyktan på pappas grav och står där en stund och gråter. Saknaden väller fram, stark just då, men numera så mycket lättare att bära. Jag gråter minst lika mycket över min vanmakt inför Q och Y. Inget i min barndom förberedde mig på de här ständiga  striderna. Vad gör jag för fel? Vad söker de hos mig? Varför detta evinnerliga krig?

När jag kommer hem äter vi relativt lugn middag, lagad av Q och O med viss hjälp av Y. Matlagning är deras paradgren.

Och nu sover de.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Himmel och helvete 

  1. annannan skriver:

    Har du sett det här?
    http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/karin-bojs-visst-skyddar-traning-mot-depression/

    Inte för att du behöver övertygas om det. Men för att du kanske kan tycka att det är intressant.

  2. Helga skriver:

    Jojomensan! Läste artikeln igår. Fast just denna vecka blev det skralt med träning tyvärr.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s