Omsprungen, del 1

– Han är sjuk, eller vad man nu ska säga. Jag har fattat det nu. Innan stretade jag emot och trodde inte på dig och försökte passa in honom i en mall men jag ska sluta med det. Det är bara att acceptera och göra det bästa av det.

(Jublade jag? Sa jag härligt älskling, bra gjort? Eh, nej. För jag var trött, trött, trött och arg och ledsen.)

– Och vems jävla förtjänst är det att du har fattat? Vem är det som har läst och letat information och tjatat och drivit på?

– Du antar jag. Eftersom det är fröken som frågar.

Det här inlägget postades i Livet med Q, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Omsprungen, del 1

  1. annannan skriver:

    Suck, som man är mot varandra när man inte riktigt orkar. Men bara man inte helt sliter av tråden så går det.

    ”Fungerar på ett annat sätt” skulle jag nog säga. Det är ju egentligen ingen som passar in i en mall, eller hur?

    • helgasdagbok skriver:

      Så sant. Fast den där mallen handlar nog mer om saker O bär med sig från sin egen barndom. Som att åka skidor på rimfrosten bakom farfars hus.

      Det är inte klokt vad mycket skräp man släpar med sig från barndomen, jag har ju också en massa bullerbyföreställningar om hur livet borde vara.

  2. annannan skriver:

    En mycket klok kommentar jag läste nyligen gick ungefär så här: Vem är det som har skapat våra föreställningar om hur saker och ting ska vara, de som vi har med oss sedan vi var barn? Jo, ett barn. Och ett barn har ingen aning om vuxenvärldens dynamik, om hur komplicerade saker kan vara, om hur de hänger ihop.

    Jag är fortfarande lite omtumlad av den insikten och har inte lyckats göra något med den. Men jag tänker att vuxenhet och mognad innebär att skapa sig en vuxen föreställning om livet och mota undan den barnsliga.

    • helgasdagbok skriver:

      Nej, så är det ju. Men de begriper mer än vuxna tror, det har jag alltid förfäktat. Vilket nästa inlägg dvs del 2 handlar om.

      Jag hade flera orsaker att vara grinig. Dels var det tjafset i stunden, O kritiserade min hantering av Q. Men också den mer långsiktiga känslan av att jag dragit lasset länge och att han nu sveper in och drar nytta av att jag jämnat vägen, hittat förklaringar som jag pedagogiskt formulerat. Vilket så klart gynnar oss alla. Men ibland är jag småaktig.

      • Unni skriver:

        citat Big Little Lies ‘Let it go! No, I love my grudges. I tend to them like they are my little pets’ 😉

  3. Maja Gräddnos skriver:

    Phu.
    Om det var någonting jag lärde mig av att skilja mig så var det nog att man inte tjänar in saldo på något konto och att man inte får några medaljer. Att oavsett hur mycket jag hade investerat i att få Pelle att fungera med sina barn, att få honom att inte framstå som den skithög han var, att jämna vägen så mycket det bara gick för hans föräldraskap… Allt detta skulle jag inte ens få ett tack för.
    Jag tänker lite på det när jag läser din text ovan. Och det är förstås en annan situation, ni lever ihop och ska hantera detta tillsammans. Den dagen jag skiljde mig kunde jag inte längre påverka Pelle – och hade därmed inte heller ansvar att göra det. En oerhörd lättnad. Men den du tjänar in poäng hos, den som borde ge dig medalj och allt det där, det är Q. Det är ju för Qs skull du gör det, inte för Os. Egentligen.

    Eller så kan man bara utropa: Karlar! Varför i helvete ska de vara så trögtänkta?!

    • Sara skriver:

      De är väl så vana vid att få vägen jämnad åt sig tyvärr…

      Så lätt att hamna där (som kvinna?), så svårt stt bryta. En vill ju att allt ska bli bra, eller bättre, och så slutar det med att en är den som drar det tyngsta lasset gång efter annan.

  4. Pia skriver:

    Jag har gråtit och skrikit. Bråkat med bup och lärare. Rykt ihop med den andre föräldern. Tröstat stora syster som blev lidande för det ständiga lirkandet och bråkande med lilla syster. Tröstat henne nör raseriet ebbade ut .Men det vände till slut. Jag lärde mig små knep som gjorde vardagen lättare och hon fick rätt medicinering. Fortfarande kan det komma mindre utbrott när nått har gått fel under dagen. Lättast att ta ut det på mamma tror jag. Jag finns ju alltid kvar hur elak hon än har varit. Eller som hon uttryckte det en gång när jag var bortrest och hon hade skadat sig själv. :Jag vet att morfar var hemma men tryggheten var inte hemma. Kom ihåg det när han bråkar som värst . Du är hans trygghet han vågar bråka för du är där. Och det kommer att lugna ner dig för att du är där. Du får gråta mycket men resultatet gör att det är värt det. Våra speciella barn gör att det är värt allt bråk till slut. Mvh pia

  5. stellashus skriver:

    Slitsamt som f-n är det att ständigt vara loket att ha fokus på att lösa barnets problem, att analysera, planera och fundera hundra varv.
    Som du har det nu med mer hemmatid och kraft (kraften har du kanske inte haft fullt att ge men den har ändå gått till detta för man har inget val) att smälta, sörja, agera och analysera än vad din make har och gör så är ni osynkade även om han nu närmar sig den insikt du har.
    Hoppas att han kommer ikapp snart och kan avlasta dig, att han tar på sig att dra mer i just detta så du får vila från huvudansvaret ett tag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s