Paradiset gränsar till helvetet

Eller åtminstone skärselden.

För en stund sedan stod jag vid bryggan och gisslade mig själv. Varför är jag inte lycklig och tillfreds trots morgonyoga (jo, faktiskt!), frukost och bad? Varför kan jag inte uthärda Q:s krångel med större jämnmod?

Vi är ju i paradiset. Ett paradis jag vistats i sedan jag var liten. Men bortsett från mina första år så är inte minnena odelat positiva. Det har varit mycket bråk och konflikter.

När jag kommit tillbaka till huset kollade jag telefonen och såg en insiktsfull kommentar på detta tema, som satte igång ännu fler tankar. Jo, det är nog så att paradis och helvete ligger väldigt nära varandra.

Jag vet att pappa kände som jag, jag minns ett uppslitande gräl som han och jag hade när jag var i tjugoårsåldern, som slutade med att vi grät båda två och att han suckade, vad är det med den här jävla ön egentligen. Man blir lite knäpp, vi två brukar ju aldrig gräla.

Mycket handlar om tillhörighet. Att få vara med, att höra till. När jag var liten regerade farmor med järnhand och bestämde allt. Vem som fick vara här, och när, och med vem och i vilket hus. Pappa kände sig ständigt åsidosatt, det vet jag ju.

På sätt och vis har kusin tagit över rollen som matriark. Hon anser sig ha en sorts förstfödslorätt till Sommarön, för hon älskar platsen så mycket. För femton år sedan förklarade hon för övriga släkten att hon och hennes man ville vara där så mycket som möjligt, så om alla övriga accepterade, så tänkte de åka dit så snart det var tomt. ”Vi är emellertid inte intresserade av att bli osams med någon”, den formuleringen minns jag fortfarande. Är jag överkänslig som retar mig på dubbelheten i budskapet? Maka på er och låt oss vara här, men vi brasklappar bort er rätt att bli arga och irriterade på oss.

Därefter följde åratal av trassel. Kusins mamma, min faster, var den som krånglade mest. Hon utövade också ett självklart anspråk på ön. Om vi tänker åka ut till helgen? Ja se det beror på vädret! Vi andra kunde inte tillåta oss sådan lyx, hade man bokat så hade man. Men både faster och kusin motsatte sig alla försök att formalisera och reglera användandet av Sommarön.

Jaha, så gick kusin och jag och våra män ihop och köpte ut övriga släktingar. Det tog ännu några år att reda ut. De första åren vi samägde var harmoniska. De första somrarna sisådär 2011, 2012, 2013 var soliga, somriga, paradisiska. Barnen myllrade överallt och lekte nästan ihjäl sig. Q var som ett plåster på sysslingen. Kusin och jag återknöt vår gamla kontakt från barndomen, jag hoppades att vi skulle kunna bli vänner, men tvivlade tidigt, som trogna läsare vet.

Nu i år står det alldeles klart, det som torde ha varit uppenbart långt tidigare, att tillvaron här är slitsam för oss alla, Y möjligen undantagen.

Q brottas med samma känslor av utanförskap som jag och pappa alltid gjort. För pappa var det inom familjen, farmor som härskade och söndrade. För mig var det det sociala umgänget med andra barn på ön, men jag gav upp tidigt. Jag trodde att Q skulle mötas av en annan gemenskap än jag, men jag hade fel. Umgängeslivet har inte blivit lättare.

Varför är vi tre – pappa, jag och Q – så ensamma om de här känslorna? Är det verkligen möjligt att detta är ett paradis för alla andra?

Tja. En förklaring kan vara ärlighet. Pappa var en av de ärligaste och mest rättframma personer jag vet. Han avskydde förljugenhet och tillgjordhet, och jag känner starkt igen mig i honom. Dessutom var han resonerande och analytisk.

Känslosamhet en annan. Q är mycket känslostark, och jag börjar först nu begripa att jag är likadan, och vad mera är, att detta är en egenskap vi inte delar med resten av världen. Folk är faktiskt inte bara hämmade, de kanske inte har samma starka känslor som jag. Alla kanske inte känner sig självmordsmässiga av vemod och ensamhet när de kommer fram till ett tomt hotellrum efter en lång resa, det kanske inte är allmängiltigt?

En möjlig lösning uppenbarade sig igår. Tänk om vi skulle ändra på vårt vistelsemönster här på Sommarön och undvika juli då det är folk i alla hus och myriader av ungar överallt? Ett par veckor i juni och ett par i augusti, strax innan skolan börjar? Eventuellt skulle det hjälpa O:s renoveringsångest av bara farten, för det man inte hinner i juni kan man avsluta i augusti.

Sommarön är märkligt folktom i juni och augusti, för att inte tala om alla övriga månader på året. Det vet jag ju så väl. Förr var det vår tid att vara här, vi brukade maka på oss i juli och släppa fram andra släktingar. Min farbror och faster skulle med glädje hyra stugan av oss en vecka i juli, det är jag övertygad om.

Folktomt och därmed vilsamt, kanske. Mindre stress och mindre ledsnad, kanske.

Det här inlägget postades i Familj och släkt, Sommarön, Svarta känslor. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Paradiset gränsar till helvetet

  1. annannan skriver:

    Har varken Ingmar Bergman, Lars Molin eller Carin Mannheimer gjort en film om er ö? Den skulle göra sig i händerna på vem som helst av dem!

  2. Ullah skriver:

    Tänkvärda rader, som alltid. Det känns nästan skönt att inte ha någon ”paradis”-ö, såsom du beskriver det. Det enda beständiga sommarhus som finns kvar i min familj är min kusins, där jag ofta var i barndomen, men som jag har någon som helst äganderätt till. Det är hennes, hon var enda barnbarnet och ärvde det av sina farföräldrar. Jag brukar åka dit en gång om året och minnas barndomen, och så får det vara bra med det.
    Men vad menar du med att känna vemodskänslor på ett hotellrum efter en lång resa? Det har jag aldrig varit med om. Det är ju spännande och roligt.

    • helgasdagbok skriver:

      När konflikterna blossade som värst för åtta, nio år sedan, lättade jag mitt hjärta för ganska många. Ungefär varannan person hade liknande grievances. Det är ungefär nu som de sommarställen som förvärvades på femti- och sextitalen möter sitt öde. Släktingarna har blivit för många. Ska man stycka av, köpa ut, sälja?

      På sätt och vis är Sommarön en börda, faktiskt.

      Jag är ofta uppfylld av vemod efter långa resor. Orsaken är förstås trötthet. Tjänsteresor till andra sidan jorden är förstås värst, men jag kan känna så även på nöjesresor. Det gäller att prata förstånd med mig själv, ordna mat och sömn, så är det bra sedan.

  3. Flisan skriver:

    Paradiset gränsar till helvetet, underbar beskrivning. Just så känns det här också kan jag meddela. Paradis är det absolut även om den här sommaren inte varit den soligaste, att se mina två småungar tjata om att gå till stranden och kasta av sig kläderna för spontan bad en mulen kväll kl 18 får mig att bli alldeles varm inombords. Men det är också helvetet, min mamma var verkligen sommarhusets själ och saknaden när jag är här gör mig fysiskt illamående och jag sover dåligt. Nästan så att jag önskar att jag aldrig behövde komma tillbaka även om jag vet att hon ville att vi skulle vara här. Lägg på det en liten niece som skriker varje natt, mina två trotsiga, självständiga men ändå klängapor, min pappa som det känns som jag förlorade när mamma dog (blir för långt), en man som älskar att vara här (men som blir sjukt passiv eftersom det är mitt paradis) men som åkt tillbaka till jobbet. Så ja, paradis och helvete. Som alltid Helga, huvudet på spiken.

  4. Rosa skriver:

    Låter som en mycket bra idé! Min egen åsikt är ju mindre folk desto bättre!

  5. hedvig08 skriver:

    Det krävs mycket mod och klokhet att se sanningen i vitögat – att paradiset inte alltid är den idyll alltid som det kan tyckas på ytan. Du har både modet och klokheten. Fortsätt! Får mig också att förstå och påminnas varför vi snittar en vecka om året på Västkusten där jag växte upp. Tror vi i grund och botten vill ge våra barn minnen av sköna och härliga sommarlov. Vad sådana somrar bör innehålla kan ha väldigt lite likhet med våra minnen eller bilder.

    Vet också att har mina barn det bra så är vi föräldrar också ”glada”. Sen har jag några små / korta önskemål – ett dopp i västkusthav, lite natur och fika vid en sjö då & då, några goda samtal med vuxna. Det är faktiskt saker som går att sticka in här och där.

    Från kris till utveckling …
    Maria

  6. Rosa skriver:

    Självmordsmässighet av vemod och ensamhet på tomma hotellrum! Åh så jag känner igen mig! Underbart intressanta resonemang igen, fast jag vet hur tungt det är.

  7. Ylva skriver:

    Under många år klamrade jag mig fast vid farmor och farfars sommarparadis. Jag hade till skillnad från dig inte möjlighet attvta över någon del av det utan bodde i olika gästrum. Det kändes otänkbart att vara någon annan stans på sommaren. För några år sedan bestämde jag mig efter mycket vånda att släppa det och köpte ett eget sommarhus på annan plats. Det är bland det bästa jag har gjort! Sommarparadiset hade förvandlats till en helgedom över döda, älskade, släktingar. Det är fritt och roligt att skapa egna traditioner och besöka sommarparadiset på dagen ibland. Det är också skönt att inte behöva ägna sommaren åt trassliga släktrelationer. Vårat sommarhus är inte alls lika fint som släktens paradis, men jag har inte ångrat mig en enda gång.

    • helgasdagbok skriver:

      Jag vet vad du menar! Införskaffandet av Sunkstugan var en liknande manöver som funkade rätt bra.

      När processen började bestämde jag mig för att lägga max fem år på det hela, sedan ge upp. Märkligt nog tog det exakt fem år.

      Mitt motiv för att försöka behålla en del av Sommarön var framför allt att ön är mycket speciell. Stängde vi den här dörren kunde den aldrig öppnas igen. Säljer vi Sunkstugan är det fullt möjligt att hitta något liknande men hus som det på Sommarön finns det inte många av.

      Men hade jag inte fått pappas andel, varit ensam om den, haft en god inkomst, en man som också var intresserad, osv, då hade jag också gett upp. Faktiskt utan större betänkligheter.

      Så skönt att det blev bra för dig! Det finns andra öar i världen, brukade jag upprepa som ett mantra ett tag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s