Nu

Mamma är skjutsad till tåget, hunden är rastad, ena ungen kvittrar med en kompis, andra ungen gosar med hunden. Båda med mobilerna fastvuxna i handen, förvisso.

Nu ska jag lägga sista handen vid ett par vantar att ha på hundpromenader. Tända ljus, dricka kaffe, andas in grandoften.

Julen har varit rätt jävlig, faktiskt. Och jullovet är långt ifrån slut. Men förra året var det faktiskt ännu värre. Det är en underlig tröst.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Nu

  1. Flisan skriver:

    Åh herrejävlar, jag är på väg att ta död på min svärmor. Efter en vecka iväg med oss för att fira jul är hon nu tillbaka hos oss efter 2 nätter hos min svåger. Det låter småaktigt och jag hamnar säkert i helvetet men jag orkar inte ha henne här. Inte känns det bättre att min man gav mig en bok om ’att förstå ditt barns känslor’ i julklapp plus ett par fula för små träningstights. Dagarna innan jul när vi var hemma i Sverige var bra men sen har det bara gått utför…

    • helgasdagbok skriver:

      God fortsättning Flisan! Jag tycker vi båda är värda en eloge som alls står ut med mamma och svärmor i jul.

      Förra året fick jag inte en enda julklapp, faktiskt. I år hade O tagit med sig gossarna och köpt klappar. Väldoftande gegga från Body Shop och spelet På spåret. Han känner mig.

      • Flisan skriver:

        Absolut! Eloger delas ut! Bästa personen under vårt julfirande var min pappas ’flickvän’ (vad sjutton kallar man henne – särbo???) som verkligen underlättade för alla och var super. Otippat kanske.
        Jag fick ett halvt löpband också (andra halvan fick mannen av mig) så egentligen går det ju ingen nöd på mig förutom att jag ha en ond fotled och inte kan använda det…

  2. annannan skriver:

    Ha.
    Vi firade jul hos min svärmor som knappt kan stappla mellan soffan och matbordet och som hade genomgått omfattande tandingrepp tio dagar tidigare. Och det var första julen utan min svåger som alltid kommit till jul och som dog nyårsafton förra året. Och både P och jag var så spända inför hur kvällen skulle gå att vi bråkade flera gånger under dagen. Och jag såg bilder från moster och morbror och kusinerna som jag alltid firade jul med när jag var barn, och så fint som de alltid dukar, och all den goda maten som hör till min jul. Och grät och kände mig övergiven.
    Så det kunde bara bli bättre. Och det blev det. Ingen grät efter att jag slutat gråta på julaftons eftermiddag.

    Jag är den enda som tycker om att köpa och ge julklappar, så jag hade köpt några stycken åt P ch mig tillsammans, som vi öppnade på juldagsförmiddagen. En bok om Mumindalens figurer. kokboken Jerusalem och en bildkalender. Och så fick jag en brosch av P som vi köpt tillsammans på lördagen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s