Slipping through my fingers

Idag hittade jag en bortglömd låda med Q:s urvuxna kläder som jag sparat till Y. Ungefär hälften har han också hunnit växa ur.

Jag började gråta när jag sorterade kläderna. Jag saknar honom så! Min stora lilla pojke med färgglada kläder. Alla byxor har hål på knäna, alla. Inte var det så himla lätt då men lättare. Före allt gap och skrik och skällande. Eller är det lika svårt nu som då men jag som blivit knäpp?

Nej, det är slitigare nu. Y bråkar nästan lika mycket som Q. Å andra sidan är Q elakare än förr. Vid middagsbordet hackar han konstant på sin bror, är dryg och föraktfull.

Men på kvällen får jag en fin lässtund med båda. Q tycker att Y:s julklappsbok (En duktig hund av Meg Rosoff) är tråkig så han läser KP istället. När jag läst färdigt för Y går jag till Q. Han vill höra Emil och det har jag förstås inget emot. Astrid är underbar att högläsa. Vi enas om tabberaset i Katthult, men Q somnar redan efter ett par sidor på min arm.

Tretton år snart. Jag snusar försiktigt på hans hår. Det luktar schampo nu, inte som förr. Men jag får i alla fall komma nära.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s