Hukar

Efter en mjukstart på jobbveckan har jag idag haft en dag fylld av möten utan paus emellan. Men det har varit bra möten, eller snarare, en bra variation mellan möten då jag behöver lyssna och bidra hela tiden och möten då jag kan sitta i egna tankar eller rentav jobba en stund på medförd dator för att vakna till när en fråga ställs som jag måste svara på.

För en gångs skull fick jag sällskap i lunchmatsalen också. Det var trevligt, men jag gjorde omedelbart reflektionen att det verkligen inte stör mig ett dugg att äta ensam, tvärtom. Tänk om jag vetat det som ensam och olycklig tonåring som ofta struntade i att äta lunch av pur skam över att inte ha någon att äta tillsammans med?

Himmel vilken röra jag jobbar med. En enorm organisation med mängder av folk där jag inte vet vad någon jobbar med. Nackdelen med att inte vara tjugonånting längre är att mitt minne sviker mig oftare, jag har inte längre stenkoll på vad folk heter. Komma ihåg tekniska detaljer har jag alltid varit dålig på, så det är ingen större skillnad. Jo, förresten. En enorm skillnad. Jag blir inte längre generad eller skamsen. Jag vet att det jag är riktigt bra på, bättre än de flesta, är att se helheten och prioritera fram det som är viktigt.

Fördelarna överväger. Hade jag fått det här uppdraget när jag var yngre hade jag gått under av ängslan och oro. Nu gnetar jag på, ganska obekymrad. Om jag ska hålla %&¤&%¤&-möten? Ingen aning, vad betyder denna obegripliga förkortning?

Aha. Jamen det låter väl som en bra idé. Jag kallar till ett sånt.

Storprojektledaren har överlåtit några möten åt mig att leda. Jag kapade raskt mötestiden från 90 minuter till under en timme genom att sätta stopp för de mest ingående diskussionerna. Sedan införde jag principen att börja bakifrån i actionlistan, då fastnar man inte i de gamla surdegarna i början. Därefter stängde jag – med mötets bifall – ungefär hälften av punkterna eftersom de antingen var överspelade eller upprepningar av nyare punkter längre ner.

Sånt hade jag ju aldrig vågat göra förr. Men nu gör jag det, och blir dessutom populär på kuppen.

Det går sämre hemma.

Igår började skolan. Y var hemma med halsont, på gränsen till att vara sjuk. O kunde jobba hemifrån. Båda barnen var sura och otrevliga på morgonen. När jag kom hem satt de förstås och spelade bägge två, och vrålade argt när det var dags att stänga av och äta middag. Middagen blev en trist historia, med mycket tjafs mellan barnen.

Efteråt stack O iväg på springkurs med Nässla. Jag vegeterade i soffan med mobilen medan ungarna gjorde detsamma i sina sängar. Egentligen borde jag kanske ha aktiverat både dem och mig själv, men jag orkade inte. Samlade kraft inför nattningen.

Som prompt gick åt helvete. Båda två gapade och skrek, ville inte lämna ifrån sig mobilerna, ville inte gå och lägga sig, och så vidare.

Hade jag här varit den överjordiskt tålmodiga och milda mamman jag helst vill vara, hade jag kunnat anamma det lågaffektiva bemötande jag läser om och vet funkar, då hade kvällen avlöpt bättre.

Men jag tröttnade, och bemötte barnen ungefär som jag hade bemött vem som helst annars. Vet ni, när ni bara skriker och svär åt mig, då har jag faktiskt inte lust att läsa för er. Ni får ligga och läsa själva en stund istället.

Kaos utbröt, två gastande barn i varsin säng. Y kallade mig idiot och beskyllde mig för att ha ljugit. Q kallade mig faktiskt hora, det var första men troligen inte sista gången. (Varpå jag torrt svarade att då är väl du en horunge då eftersom du är min unge. Kunde inte låta bli.)

När O kom hem blev det lite lättare, han lyckades få Y att lugna sig. Men Q blev lugn först när jag väste åt honom att om du inte slutar konstra och kasta ut täcke och kuddar genom fönstret så ringer jag din älskade klassföreståndare här och nu och berättar exakt hur du beter dig.

Definitivt inte lågaffektivt, men det gjorde i alla fall att han blev ledsen istället för arg, och lät mig komma nära honom utan att slåss, och då fick jag klappa honom och stoppa om honom och så somnade han.

Nu har jag knappt lust att gå hem. Jag har läst igenom mina anteckningar från 2017, året då vi utredde Q. Jag var så arg på O hela den hösten. Det värsta är att jag är nästan lika arg fortfarande. Han är lite bättre nu, han jobbar mindre och reser mindre, det gör han. Men det räcker fan inte.

Läste ut Ernmans bok i förrgår och började om på den igen igår. Läste en stund innan jag somnade, och grät. Hon citerar en forskare som visserligen studerar flickor med ADHD och autism, men vars ord ändå resonerar i mig. Jag har inte citatet till hands, men det var om att livet i en familj med NPF-barn är så annorlunda med livet utan NPF som om det vore en annan planet. Och att det nästan alltid är mödrarna som drar det tyngsta lasset, som lever under en press och med en stress som är lika ofattbar som oacceptabel.

Malena Ernmans barn har större svårigheter än mina, även om jag känner igen mig i mycket. Men hon verkar ha en bättre man än jag, som tar större ansvar.

Fan. De orden gör ont.

(Fast nu har vi haft en fin kväll tillsammans, faktiskt. Middag ensam med ena pojken och hundpromenad med andra, och varsin lässtund. Och imorgon är det fredag.)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Hukar

  1. Lisa skriver:

    Känner igen mig i att agera (bli arg på barnet) så att barnet blir ledset. Som då lugnar ner sig och kan ta emot tröst. Man kan be om förlåtelse och så har man en ny start. Men roligt är det inte.

  2. Christina skriver:

    Jag har många gånger tänkt att hade min man behandlat mig som vårt ena barn gör, hade jag kunnat få hjälp av typ kvinnojouren och alla hade stöttat mig i att begära skilsmässa. Men sina barn ska man bara blitt stå ut med och vara snäll och pedagogisk mot, fastän instinkten säger nä nu jävlar räcker det. Fy vad livet är svårt.

    • helgasdagbok skriver:

      Ja, det svåraste med lågaffektivt bemötande är att man måste distansera sig för att alls klara av det. Det är min största kritik mot guruer som Bo Hejlskov et al, att råden som ges skulle funka utmärkt i en professionell situation. Men tillsammans med mitt barn är jag inte yrkesmänniska.

    • ankaspringer skriver:

      Intressant aspekt! Ibland brukar jag tänka/skriva på fb att ”Nästa person som börjar jiddra om lågaffektivt åker på en propp!” Det är så fint i praktiken, men man (jag) är faktiskt inte mer än människa. Nån gång har jag jämfört med hur det är på jobbet – om kollegerna skulle skrika ”Jag lyssnar inte på dig!”, låsa in sig på sina rum, kalla mig fet idiot och säga att jag lagar äcklig mat och är dummast i hela världen skulle jag…inte köpa det. Nån gång, tror jag, måste barnen också få se att deras beteende (ÄVEN om de inte rår över det) faktiskt gör mig ledsen.

  3. Lisa skriver:

    Min son sa att han var glad att han inte angrep mig så ofta nu, istället så sa han att han fick ont i benet och inte kunde gå. Alltså så fattar han att han överför sin frustration (över skolan) till att ha psykosomatisk smärta i benet – istället för att som tidigare ta ut allt på mig.
    Fast han sa detta precis efter att ha fått aggressivt utbrott mot mig. Men han var uppriktigt orolig över att han attackerade mig och tyckte det var bättre om han själv hade ont.

  4. Maja Gräddnos skriver:

    Det här med lågaffektivt… Jag skulle verkligen behöva en genomgång i varför det är så bra. Jag förstår att det är så, särskilt om barnet har en problematik. Men samtidigt känns det lite konstigt också. Som att man lär barnet att det kan uppföra sig hur som helst mot en mamma (eller valfri annan person) utan att hon reagerar, som att hon var en skyltdocka eller som att hon inte brydde sig.

    • Lisa skriver:

      Nej nej man får reagera – men inte i affekt utan lugnt. Gå undan, vara tyst vid ett aggressivt utbrott istället för att själv börja skrika tillbaka och göra så att allt eskalerar och alla mår sämre.

  5. Sofie H skriver:

    Vi har en son med adhd och autism. Lågaffektivt bemötande har revolutionerat vårt liv. Vår vardag är fortfarande tuff och vi gör massor med anpassningar, men utan det lågaffektiva vete fan om vi överlevt…
    Vi hade turen att Region Skåne i samma veva som sonen fick sin diagnos, startade en utbildning som hette ”Ett annorlunda föräldraskap”. Vi var ett gäng föräldrar som träffades 12 gånger (tror jag det var) á 3 timmar per gång och gick igenom massor med strategier. Allt byggde på ett lågaffektivt bemötande. Den kursen, ledarna och de andra föräldrarna var fantastiska. Vi lärde oss massor.

    Det går absolut inte ut på att barnet får uppföra sig hur som helst. Tvärtom. Men just under affekt är det omöjligt att ”uppfostra” barnet. Då når man det inte, utan eskalerar bara problemen. Då är det som Lisa säger bättre att vara tyst och kanske gå undan. Prata får man göra sedan.

    Övergångar är en sak vi hade stora problem med och mycket bråk kring. Numera går det mycket bättre och leder sällan till stora utbrott. Vi jobbar med tidshjälpmedel och förbereder sonen. Vi är mycket tydligare med vad som kan hända. Det är inte han som ändrat sig, utan vi. Nu är kraven på honom mer rimliga. Jag gillar frasen ”Ett barn gör rätt om den kan”. Där finns oftast en anledning till varför barn får utbrott. Kanske är skolan för tuff och tar all energi.

    Så Maja, läs gärna lite av vad Bo Hejlskov har skrivit. Han är klok, tycker jag. By the way, lågaffektivt bemötande funkar även bra på partnern! 🙂 Fast det är mycket svårare…

    … och om nån undrar, så lyckas jag absolut inte alla gånger. Men det är mänskligt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s