Himmel och pannkaka

Den fina söndagen har följts av en knölig vecka, dock med ljuspunkter.

I måndags morse satt vi så hos parterapeuten igen, efter en paus på nästan tre månader. Det är lite som att börja om från början. Vi konstaterade än en gång att vi är starka båda två, starka viljor, mycket energi (jo jag också även om jag känner mig som en sengångare jämfört med O), mycket självständiga. Nackdelen med det är att vi får svårt att mötas när det blir för svårt.

Nu tycks vi vara överens alla tre om att jag är för trött och sliten och att det måste åtgärdas genom att O bemöter barnen på ett annat sätt. Han ser också att han har svårt att lirka och jämka så mycket som behövs, att han inte riktigt förmår möta dem så som de är, att han behandlar dem som om de klarade lite mer än de faktiskt gör. Och att det är lirkandet, fyllandet av det gap som uppstår, som sliter ut mig.

Låt se var vi hamnar. Två gånger till i terapin bokade, till reducerat pris. Sedan bestämmer vi om vi behöver fortsätta eller inte.

Den här veckan är och har varit sanslös. Terapeuten suckade när jag räknade upp allt. Måndag förmiddag – parterapi. Sedan hem, jobba lite hemifrån. Skolmöte för Y klockan tre. Tisdag – gå från jobbet vid lunch för att ta Q till hudläkare för hans utslag på ögonlocket som aldrig försvinner. Onsdag kväll har O styrelsemöte. Torsdag morgon tidigt – köra hunden till operation, nu ryker livmoder och äggstockar vilket förhoppningsvis resulterar i en lite lugnare och gladare vovve som inte tror att hon ska få valpar ideligen. Hämta hund i eftermiddag.

Plus att Q hade franskaprov i måndags, nationellt prov i svenska både tisdag och torsdag, och ska åka på skidresa över dagen fredag med klassen, avresa snortidigt, medförande matsäck.

För Q har det gått bättre på sistone. Han klarar påfrestningar bättre nu, det gör han. Allt det uppräknade har funkat bra. Det funkar inte av sig själv, inte utan ganska stora ansträngningar från mig, men det funkar.

Tills inatt då han väckte mig klockan tre, fullt påklädd och arg. Ville sparka Y som sov vid min sida i O:s säng. Ville bråka. Yrvaket lyckades jag lugna honom, efter att ha lyft in Y i gästrummet där O sov. Jo, Q var stressad både över prov och skidresa. Men han somnade om i min säng, och imorse kom han iväg till skolan utan bråk.

Den som bråkar mest är återigen Y, och det mer än någonsin förut. I måndags satt vi alltså på ett möte med specialpedagog och klasslärare, som ställde sig helt frågande till det vi berättar, att Y är rasande hemma, skäller och bråkar och missförstår, hatar allt och alla, särskilt oss, särskilt läxor, vägrar äta, vägrar allt utom att sitta vid datorn och skrika i mikrofonen. Han sitter aldrig stilla på stolen, rinner av, ligger på golvet i en hög, knackar i bordet, hoar och sjunger. När man ber honom om snällt om något trillar han ihop i en liten hög. Säger man till lite strängare ger han sig själv ett slag i ansiktet.

De tror knappt sina öron. Inget av detta visar han i skolan, det är som att vi pratar om olika barn. I förra veckan när Y kände sig lite sjuk och ville gå hem tyckte klassläraren att han verkade frisk och var tveksam till att släppa hem honom, hon gjorde det först efter att ha pratat med mig. Och det blir aldrig tillfälle för honom att gå ut ur klassrummet och vila, han säger aldrig till och verkar aldrig trött. Men nu ska de prova ett nytt system, att Y lägger fram en särskilt penna på bänken när han säger att han måste vila.

Jag gillar Y:s klasslärare högt och rent, hon gör ett fantastiskt jobb. Men på sistone har jag börjat tycka att hon är lite väl ambitiös i sina krav på Y. Det är mycket fokus på läxor och att komma ikapp. Jag säger inget om det, men jag säger att jag är orolig för att det är något vi missar med Y. Tänk om han faktiskt är orimligt trött av skolan, tänk om han har ett funktionshinder som vi inte ser?

Den här gången var skolsköterskan också med, skolsköterskan som har varit så bra att prata med och som hjälpte oss att initiera utredning för Q. Var det inte likadant med storebror, frågade hon. Var inte han också väldigt skötsam i skolan? Det är inte alls ovanligt att det är så i välanpassade familjer med väluppfostrade barn. De släpper ut allt hemma. Jag tycker att ni är kloka som tänker som ni gör. Nästa år börjar han fyran, då ökar kraven väsentligt. Visst var det då det började märkas på Q? Jag tycker att vi gör en pedagogisk utvärdering av Y!

Tack. Skönt.

På kvällen bråkar Y värre än någonsin, och likadant dagen därpå, och likadant igår kväll. O undrar om han ska stanna hemma från sitt möte, men jag tycker att han kan åka. Jag matar Y med hans middag utan att bry mig om hans försök till provokationer. Det är äckligt, utbrister han mellan tuggorna, men äter gör han. Sedan tittar vi på Tintin i Tibet på Netflix, därefter punktmarkerar jag barnen under avklädning och tandborstning för att undvika kollisioner och bråk. Lyckas! Vi landar i dubbelsängen där jag läser Mio min Mio för dem och Y somnar under läsningen. Q somnar snabbt när jag nattar honom och sedan är jag fri.

Trots snökaos och inställda bussar kommer jag i tid till jobbet. Sitter på ett möte där det mest gnälls om allt som inte funkar, och chefen går i försvarsställning. Jag avskyr offermentalitet, utbrister hon. Men man måste kunna påtala brister utan att det uppfattas som offermentalitet, invänder jag stillsamt.

Konstigt nog känns jobbet som en lisa jämfört med hemlivet. Och nu är det dags för pannkakan, det är torsdag och då är det alltid soppa och pannkaka i personalmatsalen.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s