Dystert

Igår tog jag slut. Jag blev irriterad på Q när han krånglade med pianoläxan, bad honom skärpa sig och det kan hända att jag grälade lite.

Han snedtände, minst sagt. Han skrek jävla hora och sprang in på sitt rum och började demolera det.

O tog över och vaktade Q resten av kvällen medan jag nattade Y som somnade i min säng.

Resten av kvällen grät jag, när jag inte grälade med O. Var det någon som trodde att vi kan trösta varandra och vara snälla mot varann när vår son har vrålat elakheter åt oss?

Nej, så funkar det inte.

Idag är det måndag och jag är fortfarande ledsen och arg. Har knappt sett röken av Q eller O, de ångade iväg tidigt. Y gnällde och tjafsade en hel del innan han också gick till skolan.

Jag känner mig urlakad, uppgiven och trött. Jag tycker att det går bättre ett tag, så brakar jag igenom igen och känner att all ork är borta. Jag har sovit bra inatt, ändå är jag så trött – mentalt trött – att jag skulle vilja lägga mig ner och dö. Katastroftankarna snurrar. Det kommer aldrig att bli bättre. Q blir större och starkare, snart gör han illa Y på riktigt när de blir osams. Jag bara gråter hela tiden, det kan inte vara bra för barn att ha en mamma som bara gråter. O vill inte fatta vad jag menar när jag säger att jag behöver honom hemma, att jag inte orkar. Han stannade hemma på lördagen från någon jävla löpningtriatlonskit eftersom jag bad honom (efter att jag vabbat barnen i fyra dagar) och följer med ut på promenad med hunden och låter även bli att dricka på kvällen men gör allt detta jävligt ovilligt. Varför vill han ens vara med mig? Vad är det för jävla mening med vårt äktenskap?

Men för bara en vecka sedan var vi sams och ense om att avsluta parterapin och att det går hyfsat nu, att vi är duktiga som klarar allt.

Vad fan var det som hände däremellan?

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Dystert

  1. ankaspringer skriver:

    Jag påbörjade ett inlägg om detta igår, skrev om det förra veckan också tror jag – om hur jag uppenbarligen är dum i huvudet som hela tiden tror att ”där satt den, nu är allt bra från och med nu!”. Sen är det ju inte det, igår var min dotter så…dum, att jag…inte började grina, men väl drämde en surdegslevain (köpt) i golvet så att mjöl och smulor flög åt alla håll. Jag sov urdåligt sen, låg och katastrofade och hade mig. Sen vaknade vi och hon var gullig och glad och kvittrade innan hon gick till skolan. En del av tricket tror jag är att acceptera att det inte är statiskt, att det kommer att fortsätta vara upp och ned. (Mest upp, tillåt mig att drömma om det.) Men det är så svårt, ofta när nåt kukar ur sätter jag ju igång att herregud, hur ska det bli, jag kommer aldrig, varför måste alla alltid, hur kunde det bli, när ska det nånsin etcetera. Istället för att jaha minsann, dags för det här igen. Djupa andetag nu, inte käfta emot, så lägger det sig i sin egen takt. (Ny taktik förresten, kom på den ganska nyligen: Låtsas att jag är 23 igen och sitter i telefon på Bonniers kundtjänst. ”Jaha, nähä, det var det värsta! Ja, oj så knasigt, alla är verkligen jättedumma och dummast är vi här på kundtjänst. Hur ställer vi lättast det här till rätta?” Och så bara vägra att låta nåt nå en, kalla mig hora om du vill då din lilla skitunge, jag går inte ner på din nivå för jag är VUXEN, pilutta dig.) Att låta känslostormen dra förbi, utan att svepas med så himla hårt varje gång. Det är svårt men jag tror att det lönar sig att klura ut sina egna strategier för att klara det. Stor kram! Min unge sa förresten att hon vill åka och hälsa på er, eller att ni ska komma hit och ha med er Nässla. Välkomna! Vi kan ha skrikfest och kalla varandra horor allihopa!

    • helgasdagbok skriver:

      Skrattar åt tanken på skrikfesten! Jäkla vad chockade barnen skulle bli! Nässla skulle älska det, ju mer party och skratt desto gladare är hon.

      Skönt att höra att fler fastnar i katastroftankar och besvikelse. Imorse när solen sken kunde jag knappt fatta att jag mådde som jag gjorde igår.

      Låta känslostormar dra förbi, det är visst det som är lågaffektivt bemötande tror jag…

  2. suziluz skriver:

    Men du. Ska ni inte fortsätta med parterapin ändå? Det var något du skrev om det, något i stil att det finns ämnen ni inte ens har tagit upp, för de är så känsliga. Och då tänker jag med mina tio-fakkings-år-av-terapi-i-ryggen att så länge ni inte har gjort det, då är ni egentligen inte ens igång med själva terapin. Ni har bara pratat om det mest uppenbara.

    Helt oavsett hur jobbigt det är med npf-barn och barn överhuvudtaget så handlar ju era problem en del om pardynamiken dig och O emellan, att ni båda ser ner i backen och försöker dra tåg med tänderna åt varsitt håll i stället för att se varandra som draghjälp och stöd. Ni känns så ensamma i det jobbiga, bägge två. Och det tror jag faktiskt inte att ni egentligen behöver vara, ni måste bara upp ur skyttegraven där det känns som att ni blir beskjutna av varandra också. Ni är ju på samma sida! Och jag har alltid tänkt när jag har läst dig att jag tror att ni har en stark grundkärlek, en stor god vilja gentemot varandra där i botten. Det kanske är det ni skulle behöva hitta känslan i igen, inte prata mest om diagnoser och hur de ska hanteras.

    • helgasdagbok skriver:

      Din beskrivning av oss är på pricken. Men ärligt talat, ingen av oss orkar riktigt nu. O går dessutom en kurs/ behandling i stresshantering för NPF-föräldrar.

      I höst kör vi igen.

  3. annannan skriver:

    ”O vill inte fatta vad jag menar när jag säger att jag behöver honom hemma, att jag inte orkar. Han stannade hemma på lördagen från någon jävla löpningtriatlonskit eftersom jag bad honom (efter att jag vabbat barnen i fyra dagar) och följer med ut på promenad med hunden och låter även bli att dricka på kvällen men gör allt detta jävligt ovilligt. Varför vill han ens vara med mig? Vad är det för jävla mening med vårt äktenskap?

    Men för bara en vecka sedan var vi sams och ense om att avsluta parterapin och att det går hyfsat nu, att vi är duktiga som klarar allt.

    Vad fan var det som hände däremellan?”

    Det är väl jobbigt för O också. Han är också trött, Och kan det inte vara så att det du tycker att han gör ovilligt, det är för honom att han offrar det som ger honom energi. Det rättfärdigar inte, men kanske förklarar?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s