Kantstött

Imorse fick jag en akut attack av Facebook-avundsjuka. Sådan som jag ganska sällan får. Till exempel har jag blivit väldigt mycket bättre på att hantera mina känslor för kusin de senaste åren.

Hon är här nu, förresten. Vi bjöd dem på egenfiskad krabba igår. Det var trevligt.

Mitt Facebook moment kom sig av en film som en mycket perifer bekant postat, en person jag knappt känner och som jag inte tänkt på på många år. Nu gick jag in på hens profil och blev närmast golvad av det jag såg där. Musik, blommor, till synes välartade barn. Hen verkar ha det perfekta livet.

Mina egna barn satt förstås framför varsin skärm och gapade. Huset var stökigt, som det blir så snart jag inte är framme och plockar.

Men! Jag lyfte mig själv i håret, jag sköt undan självömkan och vid lunchtid mådde jag riktigt bra. Det var då jag tog fotot ovan och tänkte att det kantstötta rentav är vackrare än det perfekta.

Sedan kom en av de nyaste grannarna förbi med sina barn, de skulle på utflykt. Och undret skedde, mina barn reste sig ur soffan och följde med. Vi tillbringade flera timmar på klipporna i solen och blåsten.

Givetvis har jag postat bilder på Facebook.

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Kantstött

  1. Mamma till L o T skriver:

    Åh himmel vad jag känner igen mig. Vårens utredningar på bägge barnen är klara (tre diagnoser på två barn) och jag gick ner för räkning. Hamnade i en tornado av kurser, information och allt som jag trodde var mitt liv ändrades. Är så jäkla rädd att fastna i ledsen, arg, bitter och besviken. Men så hamnar jag där ibland ändå. Besviken på de jag anförtrott mig åt och som svarat med tystnad och avståndstagande. De som valt att inte möta mina barn på ett nytt sätt. Jag är fullkomligt skräckslagen över vem som ska hjälpa mig/oss om något händer. Vi har inget skyddsnät.
    Utöver att hjälpa och stötta mina barn måste jag dessutom sköta mig själv så jag inte dör….
    Och så ser man alla dessa jävla uppdateringar om barn som får A genomgående i betyg, är välkammade och där solen skiner helajävlatiden.
    Nu längtar jag efter semester, att få hänga med de där barnen som är så fantastiska och som kämpar så hårt med sig själva. Att få samla kraft och återkomma som världens starkaste mamma till hösten. Säkert utan en del vänner men med de som stått kvar där närmare mig.

  2. A skriver:

    Hej Helga. Jag har inte läst din blogg på länge, har vet inte varför eftersom jag tycker att det du skriver om och hur du gör det är jättejättebra.
    Jag läste tillbaka och kom till det här inlägget. Och så kände jag mig ganska träffad/skyldig/skamsen. Får själv ofta total sociala-medier-ångest när folk lägger upp bilder på perfekta hem och maträtter och exotiska resor när jag ligger i min smuliga soffa och tröstgoffar chipsmeddip efter att ha bråkat och tappat humöret totalt och vrålat galet åt 15-åringen som ljugit om vad hen gjort kvällen.
    Du är ju otroligt öppen med dina bekymmer på bloggen här. Jag har valt att inte vara det med mina, av en mängd olika anledningar, en är att många av mina facebook”vänner” inte är riktiga vänner utan kunder och väldigt perifert
    bekanta. Men kan garantera att mitt liv inte är perfekt heller.
    Tack för en otroligt bra blogg, ska börja läsa den igen. Kram A

    • helgasdagbok skriver:

      Välkommen tillbaka A! Nu är det jag som får dåligt samvete över min sura text.

      Jag har full förståelse för att man inte är öppen och transparent på Fejan. Jag har inga professionella kontakter där, bara privata. Så det är lätt för mig att vara dömande.

      Twitter är på så sätt rätt uppfriskande. I mitt Twitterflöde är det frispråkigt om psykisk ohälsa, oro för NPF-barn och lite osminkat om singelliv på Tinder också. Så långt från fasader man kan komma. T o m jag kan ibland tycka att en del är lite väl öppna med sina bekymmer, då fattar du nivån.

      Ingen har det perfekta livet, och man skulle väl inte ens vilja ha det. Men just nu är det en sorg för mig att familjelivet är så svårt. Att de efterlängtade barnen är så jobbiga, helt enkelt. Jag lever ju min dröm, men den är svårare att leva än jag trodde.

      Ja, ja. Sitter nu på ett kvavt tåg och har blixtrande huvudvärk samt skolstartsångest by proxy. Q börjar högstadiet på måndag, hua.

      Igen, välkommen tillbaka!

      • A skriver:

        Förstår dig verkligen som sagt. Du kan ju skriva anonymt men det går ju inte på fb och då blir det lätt bara skyltfönster när man är i min/vår situation där jobb och fritid går ihop. Men lovar att vi har det precis lika stökigt och kaotiskt många gånger. Fast jag förevigar inte de evinnerliga jävla sko- och -pappershögarna , eller det eviga tjatandet vissa dagar, eller proppfulla förrådet med gamla kläder där det inte ens går att öppna dörren utan det blir musik och blommor.😜
        Gör mig ont att höra att ni har såna svårigheter med barnen, jag vet ju din historia. Man har ju en bild av hur livet med barn ska bli, särskilt när man har kämpat så för dem, och de bilderna innefattar ju verkligen inte ändlösa bataljer och diagnoser och bup. 😘
        Ska läsa tillbaka lite nu, sista jag minns är att dina killar gick i lågstadiet. S har också börjat 7:an nu, så de är ju lika gamla då.
        Hoppas huvudvärken försvinner, kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s