Först så går det ner, så går det upp

Jesanes. Inte är livet tråkigt inte.

Helgen sög, för att tala klarspråk. Helgerna gör ofta det nuförtiden. Ungarna sitter klistrade vid varsin dator och skriker, O är borta och tränar, jag sover länge och vaknar groggy med obestämt dåligt samvete. Borde upp och ut, fånga dagen, springa i skogen och andas, koppla av för helvete, carpe jävla diem. Vill inte, vill bara sova och inte vakna.

Q slet sig faktiskt från datorn så småningom och åkte på utflykt med kompisen N, till Armémuseum. (N har Asperger och läser Djurfarmen och hyser ett stort intresse för Stalin. Jag har mer än en gång tänkt att det är synd att pappa och N inte fick tillfälle att pratas vid.) Det var lyckat, tror jag, men Q återkom – inte oväntat – med humöret i botten. Han äter dåligt nuförtiden, förmodligen orsakat av den nya medicinen. Det slår direkt på humöret. Fast jag stuckit till honom äppelklyftor så var han alldeles för hungrig när det var dags för middag och vägrade i princip allt.

Vi lyckades häva det till sist, vi gör ju alltid det på något jävla sätt. Men det blev inte någon särskilt trevlig middag.

Dagen därpå var Q lugnare men då valde förstås Y att krångla som fan. Minns nu knappt ens vad det handlade om, att vi tittade på fel film på Youtube tror jag. Som ofta med Y var det oklart vad han egentligen var förbannad över, men förbannad det var han.

På söndagkvällen började Nässla plötsligt hosta och snörvla, värre och värre. Vi googlade och konstaterade att det verkade vara noskvalster. Ofarligt men besvärligt. Bokade tid hos veterinären dagen därpå och beredde oss på att inte kunna ha henne på dagis, det är smittsamt. Natten blev allt annat än lugn. Jag somnade för sent som jag ofta gör när jag är ledsen och stressad. Hunden snörvlade och snorkade så att huset hade kunnat ramla ner, det var alldeles omöjligt att sova. Hela tiden viftade hon ursäktande på svansen.

Vid fyratiden var både O och jag uppe med henne, och upptäckte då att Q smugit upp till datorn. För en gångs skull hade jag inte beslagtagit mus och tangentbord innan jag gick och la mig. Det är så jobbigt att kräla ner bakom datorn och ta loss dem. Om jag minns det brukar jag be Q ta loss dem själv när han slutar spela för dagen. Ännu en sak att tjata om.

Än en gång var han alldeles omöjlig, svart i ögonen och knappt pratbar. Han skrek och dunsade, hela radhuslängan måste ha hört. Men till sist blev han tyst och nästa morgon sov han länge, förstås. Han har sovmorgon på måndagar men det är inte ofta han utnyttjar dem.

O åkte till jobbet och jag stannade hemma med hunden. Tänkte jobba hemifrån men bestämde sedan att ta ledigt, utan lön förstås. Skyllde på vabb vilket det förstås inte var men det vet ju inte chefen om. Se där en fördel med att vara konsult och debitera per timme.

Hos veterinären konstaterades noskvalster, medicin skrevs ut. Inget dagis förrän symptomen är borta! Sedan var det lite trassel med att hitta ett apotek som behagade föra just den medicinen, och så hade veterinären skrivit ut hälften av den dos hon egentligen skulle ha, varför ska livet vara lätt för, men trots detta var hon mycket bättre redan på tisdagen. Men jag fortsatte att hundvabba (vaffa?) veckan ut, lämnade henne några timmar ibland för att åka till jobbet och sedan ila tillbaka hem. O var fullbokad hela veckan med presentationer för långväga besökare så han kunde inte vara hemma alls.

På måndag kväll hade O och jag ett ordentligt samtal med barnen. Vi hade förberett redan på morgonen, i eftermiddag när ni kommer hem får ni faktiskt inte spela. Nu m-å-s-t-e det till en ändring, vi kan inte ha det så här! Vi pratade först med Q, sedan med Y. O ledde samtalet vilket nog var bra, han är sakligare och mindre emotionell än jag. Vi införde inga nya regler, inskärpte bara de vi har och att de ska följas. Viktigast: man spelar inte på natten, det är absolut icke förhandlingsbart. Något mer förhandlingsbart är att inte spela efter middagen. Särskilt Y har börjat tjata om det på sistone. Vidare: man kan inte skylla på att man har bestämt med den och den att det ska spelas då och då. Jag kollar alltid med mamma och hon med mig innan vi bokar in något, det är så man GÖR när man bor ihop!

Det tog någorlunda skruv, faktiskt. Det var nog bra att prata med dem var och en för sig och att ta konkreta exempel. Igår spelade de med sina Pokemonkort istället för att spela på datorerna, och Q har till både hans och min förvåning läst nästan en hel bok som jag lånade åt honom på biblioteket.

Vidare har vi varit hos doktorn igen med Q och konstaterat att nu är läget faktiskt rätt okej. Slitigt men okej. Både O och jag noterade att Q var ovanligt duktig på att svara på doktorns frågor, annars brukar han mest gömma ansiktet mot min arm och låta oss prata. Men när det funkar, när han kan och vill är han väldigt välformulerad.

Nästa dag åkte Q och jag till kliniken igen, denna gång för att träffa en psykolog för bedömningssamtal. Jag hade nästan glömt varför vi efterfrågat denna kontakt, så det var bra att hon frågade. Jo, det var ju så att vi efter sommarlovet var rejält bekymrade över Q:s sinnestillstånd. Efter en jobbig vårtermin hade han haft ett lov nästan helt utan krav, då han fått göra vad han velat – utom att spela 24/7 – och ändå var han arg och deppig. Och nu skulle han börja högstadiet, hur fan ska det gå?

Sedan dess har det ju hänt en hel del. Ny medicin, mer medicin, samtal med skolan och överenskommelsen om att Q slipper läxor och provförberedelser. Men också att Q vant sig vid att gå till olika klassrum hela tiden, han har schemat i huvudet nu. Allt detta berättade han själv för psykologen. Det var väldigt skönt att höra honom säga orden ”mamma och pappa har haft flera möten med min mentor och så bestämde de att jag inte ska plugga hemma”. Jag fattar ju att han antagligen ser och förstår det vi gör för honom, men det märks inte alltid i vardagen. Att höra honom berätta för en utomstående gav mig känslan av att Q vet att vi står på hans sida, att vi finns där och hjälper honom när han behöver det.

Psykologen påpekade något som är helt uppenbart och som jag borde fattat själv, nämligen att Q förmodligen var understimulerad och uttråkad i somras då han låg i soffan på Sommarön och vägrade göra något annat än att glo i mobilen. Jag tycker att dina föräldrar gjorde helt rätt som tvingade ut dig ibland och fick dig att fiska eller steka plättar. När man är ensam umgås man bara med sina egna tankar och är de negativa så kan det bli en rundgång. Jag tycker att du ska göra en lista på saker att göra som får dig att må bättre, både på landet och hemma.

Själv noterar jag att vi gör rätt som planerar skolloven minutiöst. Numera. Sommarlovet ska planeras även det. Och jag ger psykologen rätt i att det inte är konstigt att en trettonåring hellre vill vara hemma med de vanliga kompisarna än på en aldrig så paradisisk Sommarö.

Vi pratade också om oro och avslappning, Q berättade självmant att han ibland oroar sig för att inte klara av saker som han egentligen vet att han kan. Vi pratade om ilskan, impulsen att säga hemska saker om att ta livet av sig, om det känns så i stunden men inte sedan och vad man ska göra. Nästa gång ska Q prata ensam med henne, och då kanske de pratar om självkänsla. Jag berättade att jag oroar mig för att Q inte verkar sätta särskilt stort värde på sig själv, han är alltid mycket negativ till allt från utseende till vad han kan och vet.

Jaha, och så blev det fredag igen och ännu en arbetsvecka är över, fast jag sannerligen inte har hunnit arbeta många timmar. Turligt nog är det ganska lugnt på jobbet just nu, projektet lider mot sitt slut.

Jomen just det, en riktigt bra sak har hänt. På träningspasset i tisdags var det som att det klickade till vid skulderbladet och sedan dess har jag haft betydligt mindre ont i ryggen. Jag har sovit oerhört mycket bättre, hade nästan glömt hur det är att sova ostörd och inte vakna av smärta varje gång jag vänder mig.

Så kanske går det upp nu?

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Först så går det ner, så går det upp

  1. annannan skriver:

    Heja heja! O kommer att bli så himla kompetent på att vara människa genom att ta sig igenom det här med stöd och ledning.

    För övrigt: mitt bästa köp det här året är sladdlöst tangentbord och dito mus.

    • helgasdagbok skriver:

      Ja, hoppas det. Nu ikväll vill jag återigen strypa honom eftersom han snott sin faders padda och surfat i sängen. Stryper den slarvige fadern också som inte har ordning på sina prylar och inte ens ids ha pinkod på dem.

      Sladdlöst går bort, tror jag. Det ska vara gejmingmus och tangentbord. Inte för att jag fattar skillnaden men den finns.

  2. annannan skriver:

    Googla “wireless gaming mouse” och “wireless gaming keyboard”!!

    På allvar, jag tror stenhårt på att investera i att göra det som är viktigt men motigt lite lättare!

  3. Ulrika skriver:

    Hej! Vill bara tacka dig 🍀 för att du skriver så bra och rakt upp och ner om hur tillvaron ter sig när man har barn med lite extra allt (eller möjligen är livet så i alla familjer med barn, även de utan extra krumelurer, men den livssituationen känner jag dessvärre inte till längre). Det lättar alltid lite att få höra att andra också stretar på!

    • helgasdagbok skriver:

      Tack! Har känt mig ledsen och nere idag så den kommentaren värmde extra mycket. Jag vet att jag är good enough mother, att Q haft det betydligt sämre om det inte vore för mig, jag vet ju detta. Ändå tär det så förbannat att ha ett barn som mår dåligt och är elakt. Då är man knappast en bra mamma, vilket skulle bevisas.

      Och imorgon är det arbetsvecka igen. Tjolafuckinghopp!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s