Som sagt

Ännu en sugig helg är till ända. Började skriva en uppriktig skildring av den, men vet ni vad, jag blir fan själv uttråkad av att läsa skiten.

Ungarna skärmar för mycket, O smiter iväg och tränar för mycket, de har alla tre ungefär samma attityd till mitt ifrågasättande: VA? FÅR MAN INTE SKÄRMA/TRÄNA?? DET ÄR JU EN MÄNSKLIG RÄTTIGHET?

Själv surar jag och deppar för mycket. Vilket bevisas av att mitt söndagshumör vände från nära nog självmordsmässigt orsakat av Q:s fruktansvärda bråkande under förmiddag och eftermiddag till riktigt förnöjsamt under tidig kväll. O och jag kom iväg till gymmet tillsammans och körde de övningar vår gemensamma PT har sagt åt oss att göra. Sedan gick jag på möte med övriga klassföräldrar medan O gjorde middag, hann precis hem till den.

Därefter väntade helgens bästa stund. I soffan, under filten med katten över knäna, hunden vid fötterna och en kopp te vid armbågen. Inga skrikande skärmgalningar i huset, O och en kompispappa hade tagit med dem till badhuset för veckans stående simstund.

På kvällen somnade jag ovanligt snabbt och sov gott hela natten. Träning och sömn, det är hjälper ju faktiskt. Men det är tusan så svårt att komma ihåg när det är som svartast.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Som sagt

  1. annannan skriver:

    Hjälper det om vi påminner dig?

    ”mitt söndagshumör vände från nära nog självmordsmässigt orsakat av Q:s fruktansvärda bråkande”

    Något som går igen i flera generationer i familjen?! Pappa och jag brukar påminna varandra om det oroliga humöret på hans sida av familjen. En del är väl genetiskt, men man kan ju vara lika utan att vara biologiskt besläktade.

    • helgasdagbok skriver:

      Uppskattar tanken men i den svartaste stunden bloggar jag nog inte.

      Allvarligt talat så är jag bekymrad över mitt sinnestillstånd. Den där jävla antidepressiva medicinen verkar då inte göra någon större nytta. Fast jag vet förstås inte hur jag hade mått utan den.

      Det hela kokar ner till att livet tillsammans med mina barn, särskilt det ena, just nu gör mig illa. Och den tanken gör mig väldigt illa. Borde inte tänka den men har svårt att låta bli.

      • annannan skriver:

        Det är sorgligt och svårt. De som står en närmast är ju också de som sårar en mest. Också när det inte är avsikten. Och särskilt när det är avsikten – även om de som Q antagligen ångrar sig kanske till och med ögonblicket efter.

        Men om det just nu är jobbigt och inte roligt att vara tillsammans så får du lov att minska på tiden som ni utsätter er för risken att bråka. Du får lov att gå undan. Och någon gång när du går undan så får du lov att låta bli att tänka på att det vore roligare om du inte behövde gå undan. I alla fall för mig är det så att om jag är ledsen över att det inte är som jag önskade att det skulle vara så hjälper det att inte tänka på hur det skulle kunna vara roligare.

        Tidigare har du skrivit om hur bråkigt det varit för Q när du varit borta på kören och att i och med det har det varit som en extra kostnad för att du tagit dig några timmar på annan plats. Är det fortfarande så? Eller är det så att du också liksom de andra i familjen skulle kunna sätta av några helgtimmar åt något som är bara ditt och som tar dig till någon annan plats där de inte finns varken fysiskt eller i ditt medvetande?

        För att stämma med den sista meningen i ditt inlägg bör den aktiviteten vara träning. Och träning är bra för det kan man schemalägga.

        Jag tror inte han gör det längre, men den första tiden som min chef var chef (och antagligen inte hade det alldeles lätt med organisationen av sin tid) så försvann han ett antal lunchtimmar till gymmet. Jag är tämligen säker på att det var en mental säkerhetsventil. De timmarna kunde ingen nå honom, och när han kom tillbaka var han nymotionerad och på bättre humör.

      • helgasdagbok skriver:

        Jag funderade på just detta igår när jag var på väg till kören. Nej, det verkar som att Q inte kompensationsbråkar lika intensivt när jag är på kören längre.

        Så ditt förslag tål att tänka på. Jag har alltför lätt att bli sittande i soffan/liggande i sängen och tycka synd om mig. Det är en förbannat svår balansgång det där, mellan stimulans och avkoppling. Minst lika svår för mig själv som att administrera för Q.

      • annannan skriver:

        Det är ju jättebra att Q inte ”kompensationsbråkar” (bra ord!) lika mycket. Det är klart att det är trist att det inte är roligt för er att vara tillsammans (och så kan det vara fast man tycker väldigt mycket om varandra, det vet ju alla som har en familj som går en på nerverna), men om det inte är stor dramatik för att du inte är på plats så kan du ju utan oro vara någon annanstans ibland. Och vila huvudet och själen.

        Det är lustigt, för mig är det ingen motsättning mellan avkoppling och stimulans just när det gäller träning. Tränar jag blir jag alltid avkopplad efteråt. Träning är nästan aldrig fel val för att få balans i min tillvaro – enda undantagen är om jag är sjuk, har arbetat fysiskt hårt (hej hetsräfsning av pappas trädgård!) eller om något annat viktigt rasar ihop för att jag lägger tid på träning. Är jag stressad eller har svårt att sova av andra skäl så är träning dessutom nyckeln till att få ordningen på sömnen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s