Vilket skulle bevisas

Inatt var Q uppe och stökade. Han försökte knycka mobilen – insåg väl att utsikten att knycka tangenbord och mus var obefintliga – och blev förbannad när jag vaknade. Klockan var halv fyra, tror jag. Både O och jag vaknade och hade svårt att somna om.

När vi sovit och vaknat igen och skottat iväg båda barnen till skolan pratade vi helt kort. Jag var på sedvanligt morgonhumör vilket yttrade sig i att jag började googla stödfamilj, korttidshem och så vidare. Men jag inser lika bra som O att vi naturligtvis inte skulle anses berättigade till något sådant.

Det svåraste är inte att Q är vaken och väcker mig, det svåraste är att han är så arg och aggressiv. I nästan alla andra frågor brukar vi ge efter för att undvika konfrontationer och utbrott men att låta honom vara vaken på nätterna och skärma… neej där går gränsen tycker vi båda. Finns det inget att skärma med brukar han somna om, så också imorse. Och sover han för lite blir han fullkomligt livsfarlig.

Det var ändå en relativt bra dag att välja, jag hade planerat att jobba hemifrån. Så efter att alla gått sov jag en liten stund till, tog på mig träningskläder och jobbade en stund och gick och tränade med min PT. Nu klarar jag åtta minuter på trappmaskin! (Se grinigt inlägg från juni månad på detta tema.) Och jag mådde förstås väldigt mycket bättre efteråt.

Detta trots att det jävla vädret fortsätter, när ska man få se solen igen? Och så har jag mensvärk också trots P-staven, jävla kvinnokropp.

Om en stund ska jag gå iväg till skolan för att träffa Q:s mentor. Själv har han kommit hem och varit pratbar. Med glasögon på! Jo, för hos optikern insåg han att han ser skärmen väldigt mycket bättre med brillor. Sedärja.

Ikväll ska jag äta middag med min syster, eventuellt iförd en ny klänning som kom med posten idag. Jag har hittat en sömmerska i Östersund som syr upp kläder i certifierade tyger på beställning. Dyrt men fint. Klänningen var ännu finare än jag hade hoppats.

Senare: Skolmötet var mycket uppmuntrande. Syftet var att utvärdera den nu rådande ordningen som är att Q inte gör något skolarbete hemma utan prioriterar att hänga med på lektionerna. Detta har gått mycket bra, han har fått väl godkänt på flera prov. Det enda ämne där han ligger efter är musik vilket beror på att han hade mycket frånvaro i början av terminen. Mentorn skulle kolla med musikläraren hur Q ligger till nu.

I skolan är Q ganska glad, har alltid kompisar omkring sig. Jag påpekade att han äter dåligt och ofta säger att han inte ätit något alls till lunch. Mentorn blev förvånad, han sitter ofta med samma gäng i matsalen (varav flera tjejer! Kul, det var länge sedan Q umgicks med jämnåriga tjejer, till skillnad från sin casanova till lillebror) och de verkar äta. Hon skulle kolla. När vi skildes åt fick jag en uppmuntrande klapp på axeln. Hon fattar att vi har det jobbigt, betydligt jobbigare än vad som syns.

Jag saknar Fyndet på ett personligt plan, men Q:s nuvarande mentor är faktiskt riktigt bra, liksom de flesta av hans lärare verkar vara.

En utvikning på detta tema: för någon vecka sedan var Q mycket nervös och stressad inför en uppvisning i dans på idrotten. Han hatar att dansa och än mer att visa upp sig. Jag letade reda på idrottslärarens mejladress, mejlade och beskrev läget kortfattat. Skrev att Q såklart kommer att göra sitt bästa men att vi av erfarenhet vet att det hjälper honom mycket att veta att ansvarig lärare vet hur han känner.

Jag fick svar nästa morgon, kortfattat men inkännande: tack för att du mejlade! Jag tar detta på stort allvar. Q är inte ensam om sina känslor. Det går bra att köra uppvisningen bara inför mig eller tillsammans med en kompis.

Nu några veckor senare tycker Q att idrotten är rolig, problemen är som bortblåsta.

Jaha, och på kvällen åt jag middag med min syster vilket förstås var trevligt som det alltid är. Jag fick gnälla av mig ordentligt om hemlivet, hon vet ju hur allt är. Hon frågade om jag skulle vilja bli sjukskriven och jag konstaterade att nä, det skulle ju inte hjälpa särskilt. Jag har tidvis förbannat svårt att hålla mod och humör uppe men inte skulle det hjälpa att vegetera ännu mer. Det jag verkligen skulle behöva är ett roligt och stimulerande jobb. Det jag har just nu är lite småtråkigt men inte särskilt krävande. Gott så. Några månader till härdar jag ut.

Syrrans liv är intensivt, hon och sambon har just köpt ny lägenhet med stort renoveringsbehov. Förhoppningsvis får de tillgång till den i januari och kan då bygga nytt badrum och nya sovrum. Det är lite bråttom. För i mars ska de ha barn. Det var inte riktigt meningen, men det blev så. (Jag skrattade rått åt henne när hon berättade i somras. Hallå doktorn? Ett års regelbundna menstruationer plus oskyddat samliv och du blir förvånad, hur står det till med kunskaperna egentligen?) Efter den första förvirringen är nu alla berörda, inklusive de blivande halvsyskonen, mycket glada.

Det är en pojke. Jag ska bli moster och mina barn ska få en liten kusin och mamma blir mormor till ännnu en gosse. Det ska bli roligt.

Jag behöver samla på roliga saker.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s