Bra provsvar

Syrran ringde idag. Efter osannolika tre veckor har svaret kommit från min datortomografi av lungorna.

(Röntgenkliniken svarade tydligen efter bara en vecka men journalsystemet verkar ha imploderat på något jävla vis.)

Jag har inga proppar i lungorna, bra! Däremot har jag någon sorts förändringar som man tydligen ofta ser hos covidpatienter. Också bra tycker jag, att få bekräftelse på att något faktiskt inte är helt normalt. Andfåddheten är inte inbillning eller ångest. Man tror att förändringarna är reversibla, bra! Jag ska remitteras vidare till en lungspecialist som ska titta på provsvaren och bestämma om något mer ska göras.

Också bra. På det hela taget riktigt bra.

Ännu bättre är att jag inte har haft huvudvärk på en vecka. Det går åt rätt håll.

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

Bildning

Pappa, du var som Tor, utbrister Y när O berättar om dagens fiskafänge. Med Midgårdsormen!

Jag berömmer honom för att han har sådan koll. Mytologi är mina barns grej, både nordisk och antik. Sånt är bra att kunna!

Y undrar varför och jag försöker förklara. Att man då förstår en massa saker mycket bättre. Talesätt och andra böcker och allt möjligt. För att inte tala om Bibeln, borde faktiskt läsa någon populärvariant för dem.

Jag berättar om häromkvällen när en granne instagrammar en bild på en tavla hon ärvt, hon och barnen undrar så över konstnären och det underliga motivet, en naken kvinna som begapas av två gubbar. Det måste vara Susanna i badet, svarar jag och hon blir förtjust. Spela Joachim uti Babylon för ungarna också, och hon blir ännu gladare.

Senare kommer jag på ett exempel till. Kusin berättar om sin far, som var omvittnat rolig (när han inte var full och elak). När hans mor fyllde femtio önskade hon sig en pälskrage, typiskt henne för övrigt. Morbror skaldade: vi dig unnar denna lyx när du korsar floden Styx.

Jag skrattar, men resten av sällskapet ser frågande ut.

Jaja. Jag kanske är snorkig, men livet blir intressantare med kunskap.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Så mycket bättre

Det funkar inte smärtfritt, livet i familjen på landet med skärmande barn. Men det är så mycket bättre än det varit.

I förrgår kväll kunde Y inte somna. Han ville sova i dubbelsängen där Q och jag sover. (Jag och Q delar ett rum, Y och O det andra. Detta på grund av snarkningar och syskonbråk.)

Jag lirkade med honom. Q vägrade byta säng. I O:s säng fick han inte sova, han sparkas så. Han kröp upp i sin egen och grät, och mitt hjärta brast nästan.

Är det något jag vet hur det känns så är det att vara liten och rädd och inte kunna sova och att alla tycker att man är jobbig. Så ska aldrig mina barn behöva känna. Jag bar in Y till min säng och bäddade ner honom och jag vet knappt vem av oss som mådde bäst av det, han eller jag.

Men två pojkar och en mamma i en dubbelsäng blir trångt. Klockan fem vaknade Q och var arg och vägrade försöka sova mer. Han gick ut med hunden och la sig sedan att skärma.

Jag sov ett par timmar till men vaknade med döden i hjärtat. Q blir livsfarlig när han inte sover. Han var mycket riktigt vrång och svartögd innan han fått i sig frukost.

Men när han ätit lite lyssnade han faktiskt på vad jag sa. Det var inte bara Y:s fel att du sov dåligt inatt. Du drack två koppar kaffe efter middagen trots att jag avrådde. Och du vägrade lägga dig i Y:s tomma säng.

Sedan åkte herrarna till fastlandet och provianterade. Jag ville gärna följa med men vågade inte, blir så lätt alldeles för trött. Vilade och slösurfade istället.

Efter några timmar var de tillbaka, två rasande furier stormade in i huset och vrålade. Han retas, han slåss!

Gode värld. Jag separerade, medlade, tröstade kränkt Y och ångerfull Q. Båda arga och förorättade. Skickade upp Q på loftet och förbjöd Y å det strängaste att följa med.

Sedan var det lugnt i några timmar. Q somnade förstås där uppe. Jag väckte honom vid middagen. Efter den följde han med O ut i båten och vittjade krabbgarnet (resultat fjorton krabbor och en jättelik hummer som fick kastas tillbaka).

Sedan åt vi jordgubbar och drack te, jag hade tänt ljus. Nu vill jag ta min medicin, sa Q. Sedan vill jag titta på en matlagningsvideo för att slappna av och sedan vill jag sova.

Och det gjorde han. Jag läste för Y och så somnade han.

För några år sedan skulle Q tälta med kusins dotter. Han sov antagligen knappt alls på natten och var nästan ohanterlig dagen därpå.

Det går framåt. Han är så duktig. Och jag med.

Publicerat i Uncategorized | 8 kommentarer

Nytt litet hus

Det känns nästan som att vi fått ett nytt hus, faktiskt. Det är långt ifrån klart, snickarna ska fortsätta jobba efter semestern, men det är beboeligt och så fint!

Längs väggen ni ser till vänster i bild fanns tidigare en öppen spis som inte längre gick att använda. Fönstret bakom lampan var förut en altandörr, gammal och sliten. Nu är huset möblerbart som aldrig förr.

Men det bästa är taket. Innertaket som tidigare satt under bjälkarna är borttaget. Ljuset, rymden. Det är som att bo i en liten kyrka.

Ovanför sovrummen finns numera ett litet loft. Y kan nätt och jämnt stå rak i det, men båda barnen ligger däruppe mest hela tiden på kuddar och dynor. (De skärmar, förstås.)

Nästa år har vi förhoppningsvis en förstukvist och en kamin också.

Årets semesterläsning är av det varierade slaget. Jag gillar egentligen inte skräck, men det tillhör nästan allmänbildningen att ha läst King. Den andra boken läste jag om i gymnasiet, Dickens lär ha beundrat Mrs Gaskell. På den tiden kunde man inte klicka hem böcker hur som helst, jag bad en kompis köpa den åt mig i London, vilket är nogsamt noterat på titelbladet. Men jag kom mig aldrig för att läsa den.

Karins fina får man bara här på Sommarön. Med smör och ost på, godare finns inte!

Farmors telefonbord lever vidare som elektronikbord. (Måtte jag ha sparat kartongbiten där hon antecknat alla telefonnummer, däribland O:s och mitt första gemensamma.)

Jag har inventerat mina tallrikar med svenska kungapar, loppisfynd förstås. Vill hemskt gärna ha Karl XV och Lovisa och så Karl Johan och Desideria förstås. Undrar om det finns en tallrik med Gustav Vasa, och är i så fall alla tre fruarna med?

Publicerat i Sommarön | 8 kommentarer

Interiör med misstänksam misse

Jag vill ut och jag vill gå själv! Jag vet att ni smider otäcka planer. Mig lurar ni inte.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Semesterdepp

Jaha, nu har vi tydligen semester. Fast nähä, O behövde visst ta ett telefonmöte idag och så flexar han tydligen den här veckan vad nu det ska betyda. Det hade han visst talat om, jag hörde förstås inte på som vanligt.

Inget besked från lungröntgen. O vill åka imorgon tror jag fast han inte säger det rent ut. Blir inte fri från känslan av att han tycker att jag borde bita ihop, som han alltid gör.

Usch, jag är verkligen sur på honom just nu. När Q krånglade om spelavstängning tidigare bad jag om O:s hjälp och han blev sur och skällde om stt hela familjen är galen. Jamen tack som fan, ta ut det på mig du bara, praktiskt, då slipper du se din egen del i någonting.

Fan, det finns inget jag vill göra just nu. Vill inte åka till Sommarön, vill inte vara hemma.

Jävla skit.

Publicerat i Uncategorized | 11 kommentarer

Mående

Vad svårt det är att sätta fingret på hur man mår egentligen. Lite lättare blir det när jag läser tillbaka i bloggen och jämför. Men hur gör folk, majoriteten antar jag, som inte skriver dagbok?

När det gäller huvudet och själen är det ganska enkelt nu. Jag mår bra, bättre än på många år. Coronavåren har gjort mig gott på så vis att den har gett mig vila från jobbhetsen. Sedan tror jag att höjningen av dosen antidepressiva som gjordes i februari spelar stor roll.

Jag började äta antidepressiva hösten 2016. Det var min egen idé och jag tog kontakt med företagshälsovården. Jag kände mig så ledsen och tungsint, jämt, jämt. Visst begrep jag att jag var trött och sliten efter pappas sjukdom och död och ovanpå det den krävande tillvaron med Q. Han hade inte fått sin ADHD-diagnos ännu, den kom först året efter. (Kom och kom förresten, det var inget som skedde av sig själv direkt.)

Jag minns att jag skrev till en kompis med stor erfarenhet av antidepp att jag behövde något som lyfte och stödde. Sedan skrattade vi åt att det lät som att jag efterfrågade en bra behå, men kompisen menade att det är en ganska bra liknelse.

Så blev det inte alls. Jag fick prova Citalopram och mådde inledningsvis uruselt med alla tänkbara biverkningar inklusive mitt livs första panikångestattacker. Samtidigt blev jag uppsagd från jobbet, ja herregud.

Men man ska ju inte ge upp direkt och det är något jag sällan gör. Jag kämpade på och tyckte att jag mådde bättre efter ett tag, fast det var svårt att veta vad det berodde på. Lättnaden över att slippa mitt trista jobb var enorm.

Efter något halvår tröttnade jag på ännu en vanlig biverkning av medicinen, nämligen sexuell.. ska vi säga okänslighet? Lusten var väl ungefär som förr men det tog en evighet att, ja att komma helt enkelt. Som när man är lite för packad. (Herregud, DET känns som ett annat liv.)

Mjaha, leta ny läkare för företagshälsovården försvann ju med jobbet. Fick tips om en bra och erfaren psykiater på andra sidan stan. Han ordinerade ett nytt preparat. Bytet gick bra, den första förväntade biverkningen var starkt illamående men det gick över. Den sexuella okänsligheten försvann. Jag var nöjd med att ha gjort slag i saken. Gudarna ska veta att det finns nog med hinder för vårt äktenskapliga samliv utan några jävla läkemedelsbiverkningar. (Hej corona!)

Det där är några år sedan nu. I vintras sökte jag upp doktorn igen. Ska det verkligen vara såhär? Jag vaknar ofta, ofta med en känsla av att inte vilja vakna, att vilja fly in i sömnen, fly undan mitt liv. Jag har alltid varit morgontrött och haft dåligt morgonhumör, men det här?

Vi höjde dosen. Efter någon vecka åkte vi på sportlov till Vemdalen. Sol, fjäll, snö. Det var lyckat. Jag kände mig glad och påfylld för första gången på länge.

Den känslan har hållit i sig. Det har som sagt gjort mig gott att kunna jobba hemifrån och – faktiskt – att sedan vara sjukskriven och hemma och slippa jobbet. (Usch, jag borde banne mig byta jobb, har ju inte trivts annat än i korta småskvättar på hur länge som helst.) Men å andra sidan var jag ju ganska sjuk också, mer om det nedan, och att gå hemma i karantän var en påfrestning för hela familjen. En påfrestning vi har klarat förvånansvärt bra.

Det är som att jag har en större tyngd i botten nu. Visst slås jag omkull ibland av omständigheter, men jag vippar tillbaka upp i upprätt tillstånd mycket snabbare. Jag minns att jag grät i lönndom av avundsjuka när min syster fött sin pojke, en lätt förlossning (hon behövde inte ens sys!), hon blev snabbt smal igen (min tyngd inte bara bildlig). Hennes liv föreföll okomplicerat jämfört med mitt med galna skrikande barn och sur make. Några veckor senare var det mors dag och jag fixade buketter åt mamma och svärmor men fick inte minsta lilla uppvaktning själv. Då tyckte jag också synd om mig.

Men det går över, det rinner av mig, jag fastnar inte i det. Jag är förvånad över hur stabil jag är, hur ljus min grundstämning ändå är trots ganska utmanande omständigheter. Jag är fortfarande morgontrött och grinig på morgnarna men inte som i vintras.

Min känsla är att det är medicinen. Den gör skillnad.

Hur jag mår fysiskt är en annan sak. Eller, ja. Jag mår helt okej, jag är inte allvarligt sjuk, det är rentav konstigt att jag inte har fler krämpor med tanke på att jag varit nästintill sängliggande i månader nu.

Vi vet fortfarande inte om det är covid-19 vi har haft, mitt virusprov (taget åtta veckor efter insjuknande) och antikroppstest hos både O och mig har varit negativa. Men tre läkare förutom syster och mamma har ställt diagnosen efter att ha hört om våra symptom.

Så här var det för mig. Hämta kaffe, för det är ingen kort historia.

När började det egentligen? Jag är numera benägen att tro att det var så tidigt som den 7 mars. Jag vet det exakta datumet efter som jag så väl minns vad vi gjorde den dagen. Det var mellofinal i Stockholm, Q hade fyllt år och vi hade ett litet kalas för honom där några kompisar kom över och spelade dataspel. Några föräldrar satt ner vid hämtningen och tog ett glas vin. Detta var alltså innan det pratades om några restriktioner överhuvudtaget.

Sent på kvällen, strax innan jag skulle lägga mig, kände jag mig plötsligt sjuk. Verkligen sjuk. Det gjorde ont högt uppe i näsan, en otäck isande känsla som inte ville försvinna. Förutom det en känsla av att något var rejält fel. Malaise har jag lärt mig att det heter, stark sjukdomskänsla. Jag undrade om jag höll på att få en allergichock. Sedan blev jag illamående, något alldeles förskräckligt, och hade hjärtklappning. Jag är inte särskilt hypokondriskt lagd men detta var otäckt, jag väckte O och bad honom hålla mig sällskap, jag vågade inte vara ensam. Jag ville inte ringa min höggravida syster, ej heller sjukvårdsupplysningen som väl var nedringd med coronadårar.

Det höll på i några timmar, jag minns att jag låg ihopkrupen på golvet och flämtade. Till slut kräktes jag våldsamt och sedan mådde jag bättre och kunde sova. Nästa morgon var jag helt bra. Jag jobbade hemifrån någon dag och mådde helt okej.

Veckan därpå blev O sjuk med förkylningssymptom och var ganska dålig i ett par veckor, det gick lite hit och dit.

Jag mådde fortsatt bra utom att jag var störd av min kindtand som värkte smått och som också orsakade en domning i kinden och läppen. Tandläkaren påbörjade rotfyllning och ordinerade anti-inflammatorisk medicin.

Dagen efter ingreppet i tanden, precis två veckor efter min första sjukdomsattack fick jag en precis likadan. Sen kväll, isande känsla i näsan. Denna gång också svår huvudvärk, nackvärk, ont i bihålorna och så den allmänna känslan av att vara väldigt sjuk. Något är fel.

Den här gången ringde jag mamma. Hon tyckte att jag skulle kolla blodtrycket. Vi har faktiskt en sådan mätare hemma eftersom O tidvis har högt blodtryck. Jag brukar alltid ha lågt.

Så inte nu, det var 200/130 eller något sådant. Du är livrädd förstås, sa mamma. Hon konfererade med en kollega och ringde tillbaka. Det låter inte som något farligt, sa hon. Försök sova lite. Jag brast i gråt vilket säger något om mitt allmäntillstånd.

Men efter någon timme lättade det. Smärtorna släppte, det blev lättare att andas, paniken la sig. Det är väl den jävla kindtanden ändå, tänkte jag.

Det gick ännu någon vecka, jag mådde bra och jobbade hemifrån, åkte in till jobbet någon gång i veckan, höll avstånd till folk. O var vid det här laget ganska sjuk och varvade sjukskrivning med att jobba hemma.

Ungefär två veckor efter den andra attacken minns jag att jag var ovanligt trött, jag frågade min syster om det kunde bero på de starka tabletter jag åt för tanden. Nja, det trodde hon inte. Domningen hade släppt helt i kinden men flyttat sig till tungan istället.

Veckan före påsk hade jag rejäl huvudvärk en dag och stannade i sängen. Samma sak upprepades på påskafton. Båda gångerna mådde jag bättre redan nästa dag men höll mig hemma förstås. Veckan efter påsk åkte jag till jobbet på onsdagen, hade då varit symptomfri i flera dagar. På kvällen hade jag svår huvudvärk och dagen därpå vaknade jag och kände mig så dålig att jag sjukskrev mig. Det var den 16 april och därefter var jag sjukskriven på heltid i nio veckor.

Ungefär samtidigt blev barnen också sjuka, Q med hosta och Y med magont. De var hemma i två veckor från skolan, vill jag minnas. Plötsligt berättade Q att hans tunga var alldeles bortdomnad och jag insåg att jag hade precis samma känsla. Det kanske inte var kindtanden i alla fall?

Jag har haft opåverkat luktsinne hela tiden vilket nog är orsaken till att jag känner smak som vanligt. Men känslan i tungan och främre delen av munnen har ännu inte släppt. Det kommer och går, ibland starkare, ibland svagare. Det känns ungefär som när man bränt sig på het dryck. Q beskriver samma sak.

Under de här veckorna klagade O på andfåddhet och tryck över bröstet men det hade inte jag (ännu). Däremot hade jag ofta huvudvärk och var trött och sjuk helt enkelt. Efter ett par veckors sjukskrivning försökte jag ambitiöst logga in på jobbdatorn för att sköta några ärenden på distans, men fick ge upp och ringa min chef och be om hjälp. Jag klarade det inte.

Ibland mådde jag bättre, jag minns en söndag i början av maj, då jag kände mig frisk. Vi gick några promenader med hunden, kanske två kilometer i sakta mak. Nästa dag mådde jag uruselt igen. En annan gång åkte jag till pappas grav och gick en kort sväng i solskenet. Priset blev huvudvärk i två dagar.

Men O blev bättre, ganska plötsligt också. Det märktes tydligt en helg då han drog igång massor med projekt, gick fram som en jordfräs som jag brukar säga. Det är ju såhär det känns att vara frisk, det hade jag glömt, sa han glatt. Jag som trodde att jag började bli gammal!

Vid det här laget hade jag börjat bli andfådd, men jag tror att det var ett symptom som kom senare än huvudvärken och tröttheten. Jag kontaktade vårdcentralen eftersom jag behövde läkarintyg. De har sedan dess velat lyssna på hjärta och lungor och kolla syremättnaden några gånger. Resultatet har alltid varit bra. Men som jag berättade om i ett tidigare inlägg var min syster orolig och ordnade en datortomografi av lungorna åt mig. Resultatet av den har inte kommit ännu.

När jag skriver detta har jag jobbat hemifrån i två veckor, första veckan 25% och nu 50%. Det har absolut inte varit i underkant. Igår åkte jag till kontoret för ett timslångt möte med min chef. Om man inkluderar bilkörningen fram och tillbaka blev det tre timmar. Jag vilade hela förmiddagen för att orka, men var ändå helt slut när jag kom hem, stöp i säng och sov en timme. Och idag vaknade jag med huvudvärk igen. Den börjar släppa först nu, framåt kvällen.

Orken tar snabbt slut. Jag känner igen det från tidigare perioder av stark påfrestning, en känsla av att vara tom, färdig, utbränd. Då måste jag sitta eller ligga en stund och vila, och så känns det bättre. Det tog ett tag innan jag lärde mig. När jag tänker tillbaka inser jag att jag övertrasserade mitt ork-konto ideligen förut. Det är först de senaste veckorna jag har lärt mig hur jag ska göra. Undantaget var igår.

Nu har vi semester. Om några dagar hoppas vi kunna åka till Sommarön, om det inte kommer något katastrofalt besked av lungröntgen förstås.

I mitten av augusti ska jag försöka jobba igen. 80% som vanligt om jag orkar eller så är jag en försiktig general och börjar på 50%. Men det är då det.

Publicerat i Helga själv, Sjukdom | Lämna en kommentar

Trädgårdssmåprat

Det är nu någon vecka sedan jag tog de här bilderna och vi har haft värmebölja, så inget är sig längre likt. Somt blommar ännu vackrare, somt har blommat ut. Men så här såg väl valda delar av min lilla trädgård ut i mitten av förra veckan.

Den skarpt rosa (inte röda som jag först trodde) pionen hälsar besökaren redan utanför gården. Hon är rabattens skönhet och primadonna och tar som sådan stor plats. Men det har hon all rätt till, i år ståtar hon med ett femtontal knoppar, jag har aldrig sett maken! Hon har uppvaktande tärnor som inte syns på bilden, en näva i samma vackra färg och honungslök som lockar till sig humlor och fjärilar. I bakgrunden vildvinet som tidvis hotar att täcka hela huset och trädgården. Men jag förlåter det, för det ger skön skugga åt köksfönstret och så får det så vacker färg på hösten.

Den bruna väggen i förra bilden hör till en liten redskapsbod. En av O:s evighetsplaner är att bygga ut denna bod så att den rymmer alla hans cyklar. Vi får väl se vad som händer.

Här växer det kaprifol på bodens vägg. Den har tidigare inte gjort så mycket väsen av sig men i år blommar den överdådigt och doftar precis lagom mycket, ljuvt men inte starkt.

Det kan man inte säga om grannen på andra sidan gången, fläderträdet. Vi har nu plockat nära tvåhundra blomklasar från det till saft och vin, och det syns knappt. Tyvärr blev inte saften lyckad, den ena satsen möglade och den andra har en svagt besk bismak som vi har försökt maskera med extra citronsaft. Nåja, det var roligt att pyssla med i alla fall. Vinet står och pluppar stillsamt för sig självt i bastun som när den inte används är husets svalaste rum.

Välkomna in på gården! När ni vänder er om överraskar ni den pryda ängeln. Hon har nog inte riktigt vant sig vid dagsljuset fast hon hängt här i några år. Hennes tidigare liv tillbringades nämligen på väggen i pappas mörka hall. En dag måtte hon ha ramlat i golvet och gått i många bitar, för man ser tydligt lagningarna på nära håll.

I ampeln blommar lyckoklöver, en ny bekantskap för mig. Mycket trevliga små blommor och vackra blad.

Här växer temynta till vänster och stjärnflocka till höger. Den senare har jag fått av en granne. Den fina snidade blompinnen görs av en dam i Dalsland vars kryddträdgård och ateljé jag försöker besöka varje år, ett riktigt smultronställe!

Ännu en av Kerstins blompinnar bredvid en blå näva. Precis likadana växte i rabatten utanför Stockholms sjukhem där pappa dog. Jag minns att de blommade ännu i november när jag gick till honom den allra sista dagen. Ett år senare fick han sådana blommor med sig vid gravsättningen.

Visst är teglet vackert? Huset är byggt i slutet av femtiotalet, ett av många arkitektritade radhus som byggdes i Stockholms förorter vid ungefär denna tid. Det är inte särskilt vackert att titta på men mycket trevligt att bo i. O säger ofta att vi visste knappt vad vi gjorde när vi köpte det, det har blivit bättre än vad vi hade hoppats i våra vildaste drömmar. Han har alldeles rätt. Ibland tänker jag på den gula idyllen med vita knutar i Göteborg som vi flyttade från. Jag tänker på det, men saknar det egentligen inte. Vi har det så väldigt mycket bättre här i ett fulare hus men med trevligare omgivningar, inklusive grannar.

Rosorna blommar ännu överdådigare idag. De sträcker sig högt mot himlen och blommar på flera meters höjd, kanske för att komma undan det glupska vildvinet? Jag vet inte vad det är för ros, den doftar inte alls men den är vacker med sin blekröda färg och den blommar generöst hela sommaren.

Jag kan inte motstå en rosbild till. Dessutom får ni en skymt av våra (alltså grannskapets) fula men trevliga hus.

Publicerat i Helga själv | 3 kommentarer

Liv och litteratur

Tvestjärt, jag har för mig att det heter earwig på engelska. Imorse kom Y stormande och sa att det fanns ett djur i hans lurar som bitit honom i örat. Pilla bort skydden, sa storebror sakkunnigt, så det gjorde vi. Mycket riktigt kröp det ut en tvestjärt. Y slog obarmhärtigt ihjäl den med ett grytunderlägg. Drama, död och hämnd en sommarmorgon i förorten.

(Från min FB-status. Visst vet mina vittra läsare vilken litteratur jag tänker på?

”När jag var barn kröp de i alla fall in i örona!”)

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Stockhoms citydjur

Så heter ett Instagramkonto som jag följer med ett leende. De får extrapoäng för att de håller liv i den förmodligen utdöende gammalstockholmskan. Jag älskar uråldrig slang!

Dagens citydjur hör till de mer spektakulära. En gråsäl mitt i huvudstaden! Vilket land vi lever i ändå!

Vidare noterar jag med viss förtjusning att jag ser skillnad på gråsälens långa nos – dock inte på detta foto – och de trubbnosiga knubbsälar jag är van att se i vattnen kring Sommarön.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer