Till Anka och andra som behöver det

Såhär cool kan man också vara. Tupplur men med intensivt spetsade öron. Vill ju inte missa nåt som dumhunden hittar på.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Otillräcklig, tillräcklig

Det är lite tungt nu. Inte kris och panik, men uppförsbacke.

Q är förbannat svårhanterlig. Så fort han är lite för trött, lite för hungrig eller allmänt avig och något går honom emot blir han arg. Inte utbrott, men stark ilska med viss kontroll. Slänga mobilen hårt i golvet till exempel.

Jag är så trött på att lotsa honom förbi alla blindskär. Nu kommer han att slippa franskan (med bibehållet betyg faktiskt, jag är förvånad men tiger). Jag är på vippen att lägga ner pianolektionerna för jag orkar inte med allt tjafs omkring hans övande, han är långt ifrån självgående. Men nej, han vill fortsätta spela. Och han är ju duktig. När han väl övar, det vill säga.

Y klagar ständigt på magont. Han var hemma måndag med mig och tisdag med O. På tisdag kväll blev han arg när vi inte släppte ut honom på studsmattan i den kyliga vårkvällen. Onsdag morgon var han ynklig och eländig, ville inte äta, inte gå till skolan. Likadant idag. Lirka, peppa, resonera.

Nästa vecka har vi tid hos barnläkare. Jag misstänker magkatarr och hoppas vid gud att det inte är något värre. Häromkvällen lyckades jag skrämma upp mig själv ordentligt, katastroftankarna fick fäste och skenade iväg med mig. (Jag förstår precis vad Q menar när han klagar över att han får hemska bilder i huvudet. Att ha livlig fantasi och starka känslor är ibland ett gissel.) Men O höll om mig när jag bad honom och jag grät mot hans axel och han försäkrade mig om att vi inte ska ha dåligt samvete över Y, visserligen tar Q mycket plats men Y kräver minsann sin också.

Ändå agerade jag på min oro idag. Vill inte vänta en hel vecka! Y har för ont för det. Telefonkön till barnkliniken var närmast oändlig men vårdcentralen hade minsann tid redan imorgon. Så jag vabbar imorgon också och tar Y till doktorn. Behåller tiden hos barnläkaren för säkerhets skull.

Igår jobbade jag hemifrån hela dagen fast barnen var i skolan. Jag är tacksam över möjligheten. Det spar energi att inte behöva köra till jobbet, att inte sitta i ett stökigt kontorslandskap, att faktiskt inte ens behöva klä på mig förrän framåt lunch. Kanske är det en förutsättning för att jag ska hålla ihop?

När jag klarat av dagens arbete bestämde jag mig för att ta årets första cykeltur. Till pappas grav förstås. Jag har inte varit där sedan julafton, vilket gav mig obestämt dåligt samvete. Övervägde att ta vägen om förortstorget och köpa en blomma, men struntade i det.

Det behövdes inte heller. Det blommar snödroppar i den lilla rabatten vid gravstenen, och de kommer att följas av narcisser och iris som redan sticker upp ur jorden. Inga krokusar eller tulpaner som rådjur och harar äter upp. Den röda rosen som jag satte i höstas hade överlevt vintern och skjutit små röda skott. Jag plockade bort lite vissna löv och satt sedan i det fuktiga gräset i solen och lyssnade på fågelsången och kände mig tillräcklig i stunden.

Pappa är där han ska vara i jorden under en något stökig och rufsig rabatt som kommer att knoppas och blomma under våren då solen värmer gravstenen.

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

När fan blir gammal

Jag är så glad att jag inte röstade på Moderaterna, har jag hört maken säga mer än en gång. Han, den gamle ultraliberalen och Muf:aren.

Själv tar jag mig för pannan när jag ser Björklund debattera införandet av ordningsbetyg i skolan. Så dumt att jag blir alldeles matt.

Är det vi eller partierna som ändrats?

(Efter att ha skrikit åt visserligen orimligt oförskämd och provokativ son imorse konstaterar jag att det är svårt att förena teori och praktik.)

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Välkommen vår

Jag fryser som fan. Är kall ända in i märgen efter att ha fikat på grannens altan och sedan gått hundkurs, utomhus såklart. I huset är det kallt eftersom alla dörrar stått öppna större delen av dagen.

Men vad har man annars fårskinnstofflor, yllesjalar och te till?

Nu är det vår! Studsmattan är framme, barnen hoppade och skränade i timmar. Blåsipporna lyser bland fjolårslöven. Och när jag gick ut med Nässla inatt hade det just slutat regna. Det doftade vårregn och koltrasten tjattrade sömnigt.

Tofflor. Yllesjal. Te. Labrador. Vårregnsdoft. Koltrasttjatter. Sedär ett recept på lycka.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Enkel förklaring

Gåtan fick sin lösning imorse, i vargtimmen.

O plockade nämligen undan datorn igår kväll innan han gick och la sig. Så när Q smög upp klockan tre för att sätta sig att spela fanns där ingen dator att spela på. Då blev han så arg att han inte lyckades hålla masken utan stampade i trappan så att jag vaknade.

Först var han oresonlig och skrek åt mig så jag lämnade honom. Någon timme senare kollade jag igen, han var vaken men mindre arg och accepterade att ta melatonin. Sedan somnade han i min säng och vi sov båda till halv nio.

Det kan fortfarande vara så att han är stressad över något, men det blir ju inte bättre av att han sitter uppe och spelar. Jäkla unge.

När Y var ute ur huset hade vi ett resonemang på tremanhand som Q verkade köpa. Att vi aldrig någonsin kommer att låta honom sitta uppe på nätterna och spela. Att ju mer vi måste begränsa desto jobbigare blir det för alla, inte minst för Q.

Sedan var han ute med mig och en kompis och kompismamma och hundarna i över en timme. Och vi började montera studsmattan och sopade bort grus från gården. Nu är det vår!

En bra lördag. Förvisso med tre halvstora bråk, om pianoläxa, hinna montera färdigt studsmattan samt stänga av Netflix för att lägga sig. Håhåjaja.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Saker som är bättre samt en som verkligen inte funkar

Det är nyttigt att läsa bakåt i bloggen ibland. Inspirerad av Anka gjorde jag just det igår på vägen hem på bussen.

Mars, april för ett år sedan, för två år sedan. 2017 var jag arbetslös, visserligen inte särskilt oroad av det. Q var oerhört stökig och fick utbrott nästan dagligen. 2018 hade jag fått jobb och var osäker på hur jag skulle balansera det med familjelivet. Q var lugnare men fortfarande krävande. Y hade börjat bråka nästan lika mycket.

Nu då?

Jag har ett jobb som jag tycker är okej. Jag älskar det inte, skuttar inte dit med lätta steg utan gör bara precis det jag måste. Har jag inga möten eller andra trängande åtaganden jobbar jag hemifrån.

Det tycks räcka. Chefen där jag har uppdraget sa häromdagen att han vill ha mig kvar minst ett år till, tills projektet är avslutat. Och min närmaste chef, meschefen, gav mig 2,5% i löneförhöjning. Detta på en redan mer än anständig lön. Jag slipper vara på hemmakontoret och bli ifrågasatt av idioter som dryge VD och Economicus.

I vissa avseenden är jobbet faktiskt intressant. Hur projektet fungerar eller snarare inte fungerar, organisationen, ledarskapet. Jag befinner mig i utkanten av en enorm apparat, har precis lagom med ansvar, har möjlighet att iaktta en massa intressanta skeenden och fundera på dem. Det är lite kul.

Q har mått bättre under detta läsår än tidigare, men de senaste dagarna har både vi och Fyndet märkt en dipp. Q är trött i skolan och arg hemma. Jag undrar vad det är, om det ens är något särskilt. Trötthet, bara? Mitterminströtthet?

Y är ungefär som förut. Vi var hos skolläkaren i fredags och gick igenom skolans pedagogiska utredning. De ser en mönsterelev utan några svårigheter alls. Ingen utredning.

Jag förstår beslutet och protesterar därmed inte mot det, men jag undrar om de inte missar något. Y var själv med en stund. Jag bad honom berätta för doktorn varför vi har Nässla, och det gjorde han glatt. Men han kunde inte komma på ordet ledarhund och inte ordet blind. ”Hon är vår hund nu för hon skulle ha blivit en sådan där som… som hjälper de som… sådana som inte kan se!”.

Doktorn reagerade inte, men det gör jag. Y kan båda orden, det vet jag, men de försvinner för honom i stunden. Och det är ungefär vad som händer dagligen hemma med stora missförstånd och konflikter som följd.

Men vi avvaktar. Till hösten börjar Y fyran, få se vad som händer då. Just nu har vi gjort vad vi kunnat. Om två veckor ska vi till doktorn för att prata om hans onda mage. Jag ska fråga extra om glutenintolerans.

Trots dippen häromdagen har O och jag det.. kanske inte precis bättre men i alla fall inte sämre än för några år sedan. Bättre nu än i vintras. Bättre nu än alla de tidigare dippar vi haft. Det är väl så här det är, antar jag. Det gäller bara att vi inte tappar bort varandra på vägen.

En sak som emellertid inte fungerar alls just nu är – trumvirvel – gissa en gång – skärmandet!

Imorse vaknade jag av att rasande Y brakade in i sovrummet och gallskrek över orättvisan i att storebror ”får” skärma. Klockan var då kvart i sju. Jag steg upp och möte nästan lika rasande Q. ”Jag vill inte diskutera detta, jag går till skolan nu, jag vill inte vara hemma!”

Eh, va? Det tog ett tag att bena ut det hela. Båda pojkarna skyllde förstås på varandra, vem som hade väckt vem och så vidare men det som hänt tror jag är detta:

Q är stressad över något, oklart vad. Då vaknar han tidigt och är arg och har tunnelseende och kan bara ha en tanke i huvudet: måste spela, till varje pris. Antagligen har han lyckats mygla sig förbi password och koder igen. Han väcker Y som då självklart också vill spela. Sedan går allt åt helvete, alla är arga på varandra.

Orkar inte redogöra för allt tjafs och lirkande som följde. Men till sist gick de iväg till skolan båda två, i vanlig tid, med rågmjölsgröt och färska jordgubbar i magen.

Vi får väl utöka Stasibefogenheterna och börja beslagta router eller datorkabel på nätterna. Då måste vi också förklara detta för Q så att han är förberedd på att kabeln måste kopplas in när han kommer från skolan, en sådan sak gör honom annars rasande.

Grundproblemet är ju inte skärmandet, hur mycket jag än hatar de jävla skärmarna. Grundproblemet är att Q är stressad över något. Men vad? Fyndet har också sett det och messat och frågat. Jag ser det, men jag förstår inte vad det är. Och Q själv vet inte, jag har förstås frågat.

Suck.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Och så blev det bättre

Ja, jösses. Tänk att jag skulle bli vuxen innan jag började begripa mig på mig själv, någorlunda. Som att jag är (relativt) känslig och (relativt) känslostark och har en (relativt) depressiv läggning. När blev jag sådan? Någon muntergök var jag inte direkt som liten men jag var heller inte någon drama queen. Vilket jag tydligen blivit nu.

För igår var det som att ha ett svart moln hängande över mig, jag var arg och ledsen och ur gängorna hela dagen. Gick på körrepetition och märkte till min förvåning hur humöret började stiga, trodde inte ens att kören skulle hjälpa. Jo, för egentligen var jag ju sur på kören också, eftersom jag inte fått något solo på konserten. Fast vid närmare eftertanke är det skönt att slippa oroa sig för att sjunga solo.

(Vilket det var? Googla på Altens klagan så får ni ett gott skratt!)

Och även om jag ibland blir trött på några av hurtbullarna i kören så är det huvudsakligen en väldigt kravlös och avslappnad samvaro. Precis vad jag behövde igår.

När jag kom hem frågade O vänligt hur jag mådde och plötsligt var jag inte så förbannad på honom längre. Jo, vi borde egentligen fortsätta i terapin, jag tänker att vi gör det också i höst. Men just nu orkar jag inte riktigt. Det är så mycket möten och elände vi springer på hela tiden, och terapin kostar på en hel del. Jag blir trött av den även om den är nyttig.

Och så låg Q och sov i min säng, iklädd min pyjamas. Då smälter man ju. Tretton år, undrar hur länge till han kommer tassande? När jag sedan skulle sova kände jag mig lite frusen, så jag kröp intill honom, varm som en kamin har han varit sedan han var liten.

På morgonen blev jag visserligen lite ledsen igen när han fräste åt mig:

– Jag önskar att skolan började tidigare på morgnarna!
– Va, varför då?
– För då skulle du ligga och sova och så skulle jag slippa se dig varje morgon!
(Men tack som fan skitunge)

.. meen jag sansade mig. Och när hela galna familjen hade gett sig iväg, då drack jag kaffe och tog fram våffelsmeten som O lämnat i kylen och gräddade två våfflor åt mig själv som jag åt medan jag läste hela DN innan jag åkte till jobbet. Because I’m fucking worth it.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar