Jag

Välkommen till min hemsida! Den heter Helgas dagbok, inte för att jag heter Helga, för det gör jag inte, men för att detta alltmer kommit att bli min dagbok där jag skriver om mitt liv som det ter sig just nu.

När jag började skriva 2004 var det i sorg, frustration och ilska över min och min mans infertilitet. Sedan länge visste jag att dagboksskrivande är en bra ventil, och jag fann stort stöd från likasinnade i samma situation på olika diskussionsforum. Kombinationen av dessa två var att börja blogga. Men jag hade också ett annat motiv. Jag längtade efter att läsa en historia om någon som genomgått samma sak och varit lika trött och förtvivlad men kommit ut på andra sidan med liv och äktenskap i behåll. Någon sådan historia hittade jag aldrig, så då bestämde jag mig för att skriva den själv.

Så småningom fick vår historia ett slut lyckligare än vi vågat hoppas. Det var dramatiskt nästan in i sista minuten eftersom jag blev svårt sjuk på sommaren 2006, just när vi skulle skicka vår adoptionsansökan. Men jag blev frisk och i oktober samma år reste vi till Sydkorea för att hämta hem vår son Q, då åtta månader. Där och då lade sig livet till rätta.

Några år senare ville vi adoptera ett syskon till Q. Det kändes nästan som att begära för mycket av livet, en extra bonus. Men vi fick i alla fall besked om en son och lillebror – Y, också född i Sydkorea. Vi reste i april 2010.

Att få ett andra barn var svårare än jag trott, särskilt som det visade sig att Y hade lite besvärligare med anknytningen och framför allt med sömnen. De första månaderna tillsammans minns jag som i en dimma. Men även det rättade till sig och Y är idag tryggare än de flesta barn och definitivt det sociala geniet i familjen.

Från mörker till ljus alltså. Tillvaron är oftast ljus numera även om jag förstås tidvis är trött, uppgiven och stressad över olika aspekter av det av mig så hett åstundade moderskapet. Ibland skriver jag om det.

Under hösten 2015 mörknade himlen återigen då min pappa blev svårt sjuk. Under de följande två månaderna var jag hos honom i stort sett varje dag, både för att det behövdes men också för att jag ville. Pappa dog den 9 november och lämnade mig alldeles ensam i världen – känns det som ibland. Det skriver jag också om.

Under åren som följde pappas död hade jag svårt att hitta fotfästet igen. Kriserna avlöste varandra och det var svårt att urskilja vad som var vad. Barnen bråkade och hatade skolan – på goda grunder har det visat sig. Q har ADHD och Y har dyslexi. Det förra går att medicinera men inte det senare. Tyvärr får ingen av dem något särskilt bra stöd för att klara skolan. Men vi kämpar på.

Pandemiåret 2020 var konstigt för alla men ännu mer omvälvande för oss. Det som jag under våren trodde var långtidscovid visade sig vara MS, en återkomst av den sjukdom jag haft redan 2006. Jag fick diagnosen i december 2020 och har sedan dess långsamt blivit bättre. Idag kan jag arbeta halvtid, nästan uteslutande hemifrån och är glad åt det.

Utöver kriser och sjukdom skriver jag ibland om böcker som jag läser, om musik, eftersom jag sjunger i kör, något lite om jobbet. Jag är civilingenjör men inte särskilt intresserad av teknik, så jag jobbar som projektledare.

Jag skriver öppet om mig själv och mina tankar och känslor, men en del inlägg har jag valt att skydda med lösenord.

Jag blir glad för kommentarer eller mejl till helgaqocho@gmail.com!