Till en annan

(Bloggar från datorn för en gångs skull och hittar då gamla inlägg. Detta skrev jag tydligen i samband med Q:s tolvårsdag för tre och ett halvt år sedan. Det har hänt mycket sedan dess, men i stora drag hade jag kunnat skriva samma sak idag.)

Nu är det mitt i natten där du är, men när jag började tänka på detta var det fortfarande dag hos dig.

Du har nog tänkt på honom idag. Det kan jag förstås inte veta, det är förmätet av mig att förutsätta. Men jag har i alla fall tänkt på dig. Och på honom, förstås. Tolv år idag.

Han har blivit så stor. Plötsligt ger hans ansikte en aning om hur han kommer att se ut som vuxen. Grann, brukar hans mormor säga. En sådan grann pojke! Hon har rätt. Han är ståtlig och axelbred och grann.

Samtidigt är han så liten. Han behöver mig så mycket. Samma mormor tycker att han är barnslig för sin ålder, och då blir jag arg. Sluta problematisera! Barnslig och barnslig, det är väl en definitionsfråga. Vem fan är inte barnslig.

Han har ADHD, det vet vi nu. Själv har han en frimodig inställning till det, det var en lättnad för honom att få diagnosen. Inte ett stigma, som jag inbillar mig att det hade kunnat vara i Korea.

Har du det också? Det är ju starkt ärftligt. Vet du i så fall om det och får du hjälp? Det hoppas jag innerligt.

Jag undrar så om ni är lika. Vissa drag hos honom är så starka att jag har svårt att tänka mig att de inte skulle finnas hos dig också. (Eller hos hans pappa, förstås.)

Han är väldigt musikalisk och väldigt verbal, trots att han inte läser särskilt mycket. (ADHD – otålighet, koncentration.). Intelligent. Häromdagen lyckades jag få honom att göra en matteläxa och som vanligt häpnade jag över hur snabbt han fattar. Han är duktigare på matte än jag var i samma ålder. Fast han aldrig pluggar.

Han är viljestark och egensinnig och temperamentsfull, och kärleksfull och ömsint. Allt det väldigt mycket.

Din son. Och min son. Det finns ingen motsättning i det, konstigt nog. Innan vi adopterade var jag bland mycket annat rädd för att inte känna mig som en riktig mamma, rädd att känna mig hotad av din existens.

Det blev inte alls så. Han visade mig så tydligt vad han behövde, och när jag svarade honom blev jag hans mamma. Inte svårare än så.

Fast nu är det svårt ibland, det ska jag erkänna. Senast igår kände jag mig som världens sämsta mamma. Inga strategier fungerade, han fick ett förskräckligt utbrott och efteråt var han bottenlöst olycklig. Och dessutom var hans lillebror arg och svartsjuk.

Nej usch, jag borde inte oroa dig med detta. Det är svårt, men vi kommer att klara det. Jag lovar dig som jag lovat honom så många gånger, att jag aldrig kommer att ge upp, aldrig släppa honom, aldrig sluta kämpa. Aldrig. Och jag är envis som synden.

Han gör mig så väldigt lycklig. Och olycklig, ibland. Känslor med en intensitet som jag inte visste fanns. En intensitet jag inte visste att jag hade.

Ingen människa prövar mig så. Ingen människa berör mig så.

Skolbarn

Jag har sagt det förut och säger det igen, om jag lyckas baxa två söner med varsitt funktionshinder genom skolan med sans, livsglädje och ömsesidig kärlek i behåll, så är detta min stora livsgärning. Någon vidare karriär har jag inte lyckats åstadkomma men det har jag ju heller inte varit intresserad av. Det var och är föräldraskapet som var viktigt för mig. Aldrig trodde jag att det skulle vara så utmanande som det är, men det är ju å andra sidan tur att jag var motiverad för uppgiften.

Q har sovit allt sämre de senaste nätterna, varit uppe och stökat och slamrat. Han har varit ilsknare och tjafsigare vid datoravstängning. Vid middagen brukar vi alltid fråga vad han har för läxor och om han behöver hjälp, men han har alltid sagt sig ha koll.

Mina misstankar att det var stress över skolan i botten bekräftades idag. Igår kväll jämrade han sig över huvudvärk och imorse än mer. Fast sedan kröp det fram att det var stress. Vilket ämne? Vet inte, allt!

Han kom iväg i alla fall, efter lirk och lämp och havregrynsgröt. Samt en liten dust mellan föräldrarna.

Jag: Har Q tagit sin medicin?

O: Det vet jag inte. Jag har i alla fall gett den till honom. Han började tjafsa och då la jag den på nattduksbordet.

Jag: Fast det var inte det jag frågade, jag är intresserad om han har tagit den eller inte.

Det hade han förstås inte, varför frukosten blev ovanligt tjafsig med avsiktligt spilld gröt.

Prio ett på morgonen är att Q tar sin medicin. Det vet jag, det vet han och det vet även O. Men O ger upp direkt när Q konstrar. Jag har inte tålamod, försvarade han sig. Skaffa dig det då, svarade jag obarmhärtigt. Eller så överlämnar du det helt åt mig, för att lägga Q:s medicin på nattduksbordet är faktiskt helt värdelöst.

Sedan sov jag en stund och vaknade av att Q kom hem tidigt. Halvdag idag, det är utvecklingssamtal.

Så hade vi utvecklingssamtal på Teams. Ny mentor igen, eller snarare nygammal. Det är Q:s tredje mentor på lika många år men han känner henne väl eftersom han har henne i både engelska och slöjd.

Q hade inte fyllt i den enligt min mening ganska fåniga lapp som skickats ut. Vad är bäst med skolan och klassen, skriv minst tre saker! Hur kan jag själv bidra till trivseln på skolan, skriv minst tre saker! Men jag hade frågat honom om han trodde att han skulle bli underkänd i något ämne (nej) och vilka ämnen han behövde mest hjälp med (vet inte). Då svarade modern i hans ställe att Q behöver hjälp med att planera sina studier, att disponera sin tid och med motivationen och att hans moder (jag) gärna hjälper honom med detta men att hon då behöver känna till läxor och prov. Den informationen finns på Skolplattformen som hatas intensivt av alla föräldrar med barn i Stockholms skolor, eftersom fanskapet oftast inte funkar och är omöjligt att hitta saker på.

Mentorn är trevlig och vettig. Hon föreslog att Q ska testa en vanlig hederlig elevkalender och mindmaps. Har jag föreslagit tidigare, dissat av Q. Men vi försöker igen. Och du säger att du sover dåligt Q, hur är det med skärmandet inför läggdags? Jag skrattade lite och lutade mig bakåt. Säg vad du tycker nu, det är bara bra att han hör det från någon annan också.

Medan jag skriver detta har Q suttit i närmare en timme och skrivit på en krönika om sociala medier som ska lämnas in idag. Mycket vettig och rimlig uppgift. Inledning, bakgrund, argument, avslutning. Jättebra att kunna. Han skriver bra och ganska roligt, men fastnar ideligen. Var tionde minut pausar han och ber mig läsa och vill ha förslag på hur han ska fortsätta. Han är självkritisk och vill ideligen radera allt han har skrivit. Men det här löser vi.

Och nästa vecka är det prov i SO och NO. I SO läser de om ekonomi och budget och har fått göra en budget för en fiktiv person, Q uppfann en helikopterpilot boende i Ronneby och letade på uppgifter om lön och hyra och annat. Han behövde mycket stöd av O att fixa uppgiften, men han gjorde det.

NO vet jag inte ännu vad det handlar om, man vet aldrig med den läraren säger Q. Nej, hon är ju ett av hans hatobjekt. Franska hade han visst något också, ska forska mer i det sedan.

Vi borde förstås tvinga honom att plugga mer, fasta läxläsningstider, inte ha mobilen i sängen, yadayada, men fy farao vad vi har slitit i år efter år. Men, det är bara att försöka igen. Kalender och mindmaps.

Allt har ju blivit lättare med Q ser jag när jag läser gamla blogginlägg. Men det betyder inte att det är lätt.

Och så Y då, som också hatar skolan och ofta är arg och trött och har ont i både mage och huvud. I brevlådan ligger utlåtandet från logopeden, det är långt och detaljerat. Bra att läsa det igen. Hur fan kunde alla missa detta? Som han måste ha slitit i skolan. Fast jag undrade ju redan för flera år sedan varför han som är så social hade så svårt med namn, eller varför han inte kunde komma på ordet för ledarhund eller blind när han skulle berätta om Nässla, eller varför han sa nästan rätt på många ord, som plingklocka och gungmatta och knäckesmör. Allt detta finns med och har med dyslexin att göra.

Y läser något stakande och osäkert och han får resultat under det förväntade på samtliga avkodningstest. Vid läsning av riktiga ord och text gissningsläser han en hel del, för att komma vidare och inte fastna så mycket. Vid fonologisk avkodning (läsning av nonsensord) där han inte kan gissa, blir läshastigheten istället mycket låg. Trots avkodningssvårigheter är Y duktig på att ta till sig och förstå innehållet i en text han läser. Stavningstest ger resultat klart under det förväntade. Brister gällande fonologisk bearbetningsförmåga har framkommit i utredningen och dessa bedöms ligga till grund för Y:s läs- och skrivsvårigheter.

Y får godkända resultat på samtliga språkliga test. Han är duktig på att ta till sig textinnehåll vid både lyssning och läsning. När han själv ska uttrycka sig framkommer ordmobiliseringssvårigheter som gör att han ibland har svårt att hitta det ord eller den ordform han behöver för att uttrycka sig specifikt. Korttids- och arbetsminnestest ger goda resultat.

Och så en rad rekommendationer om hjälpmedel i skolan. Vad vi ska göra hemma är ännu så länge lite oklart. Jo, jag ska fortsätta läsa för honom såklart.

Håhåjaja. Livet va. Stay tuned för den spännande fortsättningen!

Där satt den

Y har dyslexi. Det var inte svårare än så.

I vanlig ordning har vi kämpat och kompenserat och lirkat och nästan seglat under radarn.

Jag är glad att vi hittade det nu, före högstadiet.

Söndagssur

Jag var lite dålig igår, har jag för mig, hade antydan till huvudvärk som jag lyckades kväsa genom att vila i tid. Annars har jag gått och väntat på dråpslaget som borde komma efter att ha städat mammas källarförråd.

Idag kom det, fast inte i form av huvudvärk utan monumentalt dåligt humör.

Vi skulle iväg till centrum hela familjen. Q behövde välja nya glasögonbågar och Y behövde nya gympaskor.

Oj, säger O glatt när jag precis föst ut ungarna genom dörren, det är visst någon som svalkat sig i rabatten.

Jodå, Nässla var alldeles jordig på nosen. Inte nog med att hon lagt sig och plattat till fyra nysatta plantor (näva, tovsippa), hon hade dessutom grävt och eventuellt ätit upp en julros. Borta var den i alla fall.

Botten gick ur mig, jag blev så jävla arg och ledsen. Just den där rabatten var det enda jag orkat fixa i trädgården som för övrigt ser ut som skit. Jag var så glad över den, det blev fint och nu är den förstörd. Det står fyra andra växter och tynar bort i sina krukor för att jag inte orkat ta hand om dem.

Och O bara skrattar. Han fattar verkligen inte. Mitt ”inte orka” är så väldigt långt bort från hans ”inte orka”. Jag drunknar i allt stök och bök och all oreda, all surhet och otrevlighet. Visa mig en tyst lugn ordnad liten bostad där jag får vara i fred och jag rymmer dit på stört.

Jag är så arg att jag slänger spaden med en smäll i trädäcket. Sedan måste jag gå tillbaka och hämta min jävla kryckjävel som jag glömt för att jag är så arg. Familjen väntar på mig vid soptunnan, jag fräser åt Q att de ska gå i förväg och är inte säker på att han hör (lurar i öronen) men skiter i det, tar en annan väg, vill vara ifred.

När vi sammanstrålar har jag lugnat mig lite och vi fixar det som ska fixas och äter lunch och går sedan hem. O flyttar runt några blomlådor och gräver ner de sorgliga växterna när jag ber honom. Jag hänger tvätt, tredje maskinen på ett dygn.

Sover en stund före middagen, mår pest. Det är varmt i huset, säkert därför.

Först närmare midnatt när alla andra gått och lagt sig tycker jag återigen att livet är värt att leva. Men jag är trött och rädd för att inte orka. Hur fan ska jag kunna leva om jag inte orkar göra något annat än det allra nödvändigaste, det vill säga det som är tråkigt?

Imorgon ska Y och jag till logoped. Om inte hon visar sig vara sjuk förstås.

Lösenordsskyddad: En uppdatering till trogna läsare

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Introvert

(Jag ska ta mig tid att skriva lite mer utförligt om helgen hos mamma, för den var fin på många sätt. Ska. Men nu kommer det bara ett litet utsnitt.)

När jag träffade lillkusin i somras sa hon en sak som jag tänkt en del på efteråt. I hennes familj har hon och den av sönerna som är mest utåtriktad inte lidit alls lika mycket av pandemin och isolering som hennes man och den mer introverte av sönerna. Hon förklarade sin observation med att den som är extrovert och får energi av att träffa folk naturligtvis ser till att göra det i den mån det går, medan den introverte blir sittande hemma och träffar plötsligt inga människor alls utanför familjen, vilket de flesta mår bra av att göra, även om man är aldrig så introvert.

När min systers och svågers relation krisade som allra värst för några veckor sedan pratade vi om detta. Syrran är väldigt social och har ständigt promenader och fikor bokade med en rad kompisar. (Hennes söner har varsin homosexuell gudfar förresten, vilket barn behöver inte det!?!) Svågern är mer stillsam, han har inte någon stor umgängeskrets. De träffar mest hennes kompisar och på frågan om han har någon att anförtro sig åt när livet är motigt svarar han svävande. Han har jobbat vid köksbordet i över ett år innan han gick på pappaledighet för Berra, när Tage föddes. Det är nog inte bara småbarnslivet, täta barnafödslar varav en helt oplanerad, som har tärt honom, insåg hon med förvåning. Nu har de bestämt att han ska börja jobba igen, och Bertil skolas in på dagis några månader senare än tänkt. Och plötsligt är svågern som en ny människa.

Själv räknar jag mig numera definitivt som introvert, mitt behov av att träffa folk blir allt mindre. Tror jag. Eller är det helt enkelt så att min trötthet är större och har varit i många år och jag förväxlar det ena med det andra?

När vi hälsar på mamma bokar syrran in två träffar med sina bästa kompisar, den ene från gymnasiet och den andre från universitetet. Jag känner dem båda men naturligtvis inte lika väl som syrran gör. Men det är så himla trevligt att träffa dem och prata med dem och höra om deras familjer och barn och berätta om mina barn, som de har träffat när de var små. Sedan försvinner de ut med min syster, i ena fallet på barnvagnspromenad och i det andra på krogen.

J kommer tillbaka och hälsar så mycket från ena kompisen, han hade tyckt att det var så roligt att träffa mig igen. Ömsesidigt, svarar jag. Men du, hoppas du inte tyckte att jag babblade på för mycket när du hade dina vänner här, jag inser ju först nu att jag nog är lite svältfödd på sociala kontakter.

Ingen fara, säger min syster och skrattar, det räckte så bra och blir över. Vi pratar om den andra kompisen som fyller fyrtio i år och ska ha kalas, min syster planerar att hålla tal.

Jag ska säga att hon är min allra bästa vän, och att jag vet att jag inte är ensam om att kalla henne min bästa vän. Det blir väl bra?

Det blir bra.

Arg och förfördelad

Det är inte mig själv jag beskriver utan min yngste son. För ett par timmar sedan stormade han iväg till skolan i en tirad av fula ord. Det hade varit komiskt om jag inte samtidigt var lite ledsen både för hans och min skull.

Y var hemma från skolan i tre dagar förra veckan. Vi avbokade en läkartid under en av dessa dagar eftersom han var snuvig. I efterhand undrade jag om det var ett klokt beslut, för så väldigt snuvig var han inte när dagen led. Men om man ska vara noggrann och följa rekommendationerna slaviskt, så.

Även Q var hemma under samma tid. På helgen var de såvitt jag vet alldeles friska och levde och umgicks som vanligt. (Själv var jag i Göteborg hos mamma, mer därom i ett annat inlägg.)

I måndags var bägge i skolan. Igår och idag har Q hostat ganska ordentligt och får sålunda vara hemma. Y verkar alldeles frisk men har enligt egen uppgift ont i halsen.

(O känner sig smått risig och har därför avbokat träning men jobbar som vanligt hemifrån. Själv mår jag ungefär som vanligt, snarare lite bättre än vad som varit vanligt de senaste veckorna. Mitt immunförsvar tycks hålla stånd mot rävgiftet Mabthera, annars borde jag vara sjukast av alla. Inte får jag umgås för tätt med yngste systersonen heller, han är nyvaccinerad mot rotavirus och då ska han inte träffa immunsupprimerade och jag räknas dit.)

Igår lirkade jag och gullade med Y och fick honom på lite bättre humör. Idag gick det inte alls.

Jag är ganska övertygad om att Y inte är sjuk. Jag är nästan lika övertygad om att det är något överdrivet att Q är hemma också. Efter några trovärdiga hostningar imorse har jag nu inte hört honom hosta på flera timmar. Möjligen är han skickligare på att dupera mig än stackars Y.

Hur man än vrider på det så stämmer Y:s verklighetsuppfattning. Q får vara hemma, Y får det inte. Det är orättvist. Att Q är resonabel och svarar ordentligt på mina frågor medan Y mest skriker, den skillnaden ser ju inte Y.

Kommunikationen som alltid har funkat bra med Q, nästan alltid utom i de allra värsta utbrotten. Q är verbal och duktig på att formulera sig. Y – not so much. Imorgon skulle hade jag förberedande telefontid med logoped inför det första mötet på måndag. Hon ringde sig sjuk igår, det blir ingen förberedelse. Hoppas hon är frisk på måndag, hoppas att han är det.

Något är det med hans språkliga förmåga, han har svårt att uttrycka sig. Men vad, det kan jag inte riktigt sätta fingret på.

Lille arge Y. Han är liten för sin ålder och arg över det. ”Du vet inte hur det känns att vara kortast i klassen!” Nej, det gör jag ju sannerligen inte.

Han är arg och han är krånglig och vi missförstår varandra dagligen. Men han har inte alls samma svårigheter som Q har haft. Säger jag till Y vid middagen att han ska stänga av datorn halv nio så skriker han ilsket. Men 20:35 kommer han travande självmant och vill ha en kvällsmacka innan vi ska läsa. De gånger Q har gjort något liknande kan jag nästan räkna på ena handen.

Innan vi börjar läsa berättar han en lång och ganska snårig historia om hur han blev osams med grannflickan i helgen. De går i samma klass och har alltid sällskap till skolan. Men är ni fortfarande osams, frågar jag. Nej, såklart inte!

Såklart. Y är kompis med de flesta, inklusive vår knasiga granntant som ligger i fejd med de flesta i området. Men hon älskar Y och har ett eget smeknamn på honom och lämnar ibland små presenter i brevlådan. (Hon älskar även O samt vår katt Meja som hon anser är den mest väluppfostrade (!!?) katt som finns.)

Ikväll ska jag komma ihåg att berömma honom översvallande om han stänger av datorn som han brukar, och jag ska se till att vi får tid att läsa innan han blir för trött och för arg.

Förresten tror jag att han börjar växa snart. Häromkvällen när jag smorde hans eksem noterade jag att han inte har smala barnaxlar längre utan börjar bli bred om axlarna sådär som en del tonårspojkar blir.

Glömde ju

Det var ju fyra bra grejer jag tänkte nämna, den fjärde kommer här:

The Fall med Gillian Anderson i huvudrollen, finns på Svtplay, en kriminalserie som utspelar sig i Belfast.

Jag har nog bara en enda invändning mot serien och det är att det är lite tröttsamt med ännu en galen seriemördare. Men visst, jag fattar att det är ett tacksamt ämne att spinna ett manus av. Det är några rejält osannolika vändningar i intrigen som är svårsmälta men annars är serien briljant.

Gillian Anderson, jösses. Hon var imponerande i The Crown och ännu mera här. Påminner inte så lite om Jane Tennison i sin passion för jobbet och sin starka empati för utsatta kvinnor. Flera monologer är feministiska brandtal.

Det är också kul att den utspelar sig i Belfast. Där har jag aldrig varit så jag kan egentligen inte uttala mig, men för en utböling känns den autentisk. Vidare är det ju lite roligt att manusförfattaren roat sig med att uppkalla alla poliser efter gitarrmärken, hade ingen aning om att det fanns så många. Mördaren själv heter Spector – nej ingen spoiler, från seriens första scen vet man att det är han.

Intelligent och välgjord alltså. Och ganska otäck dessutom.

(Inatt läste jag ut Min Martina, den höll hela vägen. Idag har jag rejäl huvudvärk och tillbringar dagen på soffan i Gillians sällskap.)

Tre bra

Mår fortfarande rätt risigt och herregud så trött jag är på det. Inte minst på den grinighet och dysterhet som verkar vara symptom i sig själva. Det är förstås inte konstigt att bli både ilsk och ledsen av att känna sig fysiskt sjuk, men jag misstänker att det är något utöver det.

Nåja. Det var inte om det jag skulle skriva utan om några saker som gjort mig glad.

Igår messade O och frågade om jag ville gå på dejt med honom. Planen är att dricka afternoon tea om några veckor. O måste gå tidigt från jobbet för att följa Q till doktorn, sedan får Q åka hem och då passar vi på.

Jag blev alldeles väldigt glad, både över tanken och själva utflykten. Jag vet inte hur länge sedan det är vi gjorde något roligt tillsammans, vi som förr var så bra på just det. (Jo, för en månad sedan åkte vi ut på Ekerö och köpte blommor och fikade i hällregn. Det gjorde vi.)

Idag hade jag ett distansmöte med en kollega jag inte träffat förut. Hon leder det lilla förbättringsprojekt som jag ska ägna mina högst begränsade timmar åt. Hon uttryckte tydligt att hon var nöjd med mig och min kompetens och det gjorde mig glad. Efteråt stöp jag i säng och sov djupt i en timme och visste knappt var jag var när klockan ringde.

Sedan åkte jag och tränade och därefter till biblioteket och hämtade en reserverad bok. Åt mellanmål på kafé och började läsa med stor skepsis.

Boken heter Min Martina, av Jon Jordås och är en pastisch på Maken. Handlingen är flyttad till nutid och berättas av Gustav. Skriv din egen bok, detta blir knappast lyckat, tänkte jag surt men var förstås såpass nyfiken att jag ville läsa ändå.

Efter bara ett par sidor kapitulerade jag och sträckläste sedan hundra sidor. Den är klyftig, slagfärdig och charmig på ungefär samma sätt som förlagan. Språket flyter minst lika bra och det vill inte säga lite. Det är roligt när ens grinighet kommer på skam!

Misogyn klassiker

Jag lyssnar på Radioföljetongen, som just nu är Rebecca av Daphne du Maurier. Som alltid är den väldigt väl inläst och producerad, en fröjd att lyssna på.

Kanske är det därför som det dröjer ett tag innan jag reagerar på handlingen. Romanen är dessutom fruktansvärt lång i alla fall för att vara en följetong. Tempot är långsamt, vilsamt. Det gör inget om man missar något på grund av symaskinsljud eller pratsamma familjemedlemmar, man hänger så bra med ändå.

Jag vet att jag har läst boken, jag har den, men jag kan inte för mitt liv minnas vad jag tyckte om den. Säkert reagerade jag inte alls på samma sätt som nu.

Vad är det då? Tja, att hela handlingen bygger på en fullkomligt urmodig konstruktion. En ung kvinna är svårt svartsjuk på sin makes döda hustru, den vackra och populära Rebecca, älskad av alla. Miljön är minst sagt stämningsfull, det mesta utspelar sig på godset Manderley med den synnerligen otrevliga hushållerskan Mrs Danvers ständigt ruvande i bakgrunden.

Så får vi veta två saker. Ett: Rebecca har inte förolyckats genom drunkning som alla tror, det är den älskade maken som har mördat henne. Två: hans motiv för detta var att Rebecca var en dubbelnatur och innerst inne en elak och förtappad själ, ständigt otrogen.

Vår hjältinna blir nu överlycklig. Hon är gift med en mördare, men det spelar ingen roll, för han älskar ju henne och ingen annan. Och så vidare. Sedan är det lite osannolikt trasslande med graviditeter och cancer och annat och så slutar det hela på något sätt lyckligt. Hjältinnan är visserligen desillusionerad, men fortfarande gift och kär, och det tycks vara det viktigaste.

Hitchcock har gjort en berömd filmatisering där man tydligen ändrade kritiska delar av handlingen. Den verkar vara svår att hitta, men på Netflix finns en ganska blek nyinspelning som jag tittar på. Jaha.

Kan det verkligen bara vara jag som reagerar på den häpnadsväckande mossiga och osannolika intrigen? Nej, tack och lov inte.

Jösses. Undrar hur många fler klassiker som inte alls håller för tidens tand.