Men idag är jag inte lika trött. En dag till semestern. Pratar med min chef igen, som lyckligt säger att han märker stor förbättring i mitt ledarskap och min attityd under de senaste veckorna.
Det är väl bra, men inom mig suckar jag. Det är bara för att jag har blivit mer mån om att skydda ryggen, att ögontjäna, att slicka röv. Idioter.
Ikväll är jag trött och deppig.
Q konstrar och krånglar. Det är jättetråkigt att vara ensam hemma med mormor! Han messar gråtande gubbar och frågar när jag ska komma hem. När jag väl gör det är han klistrad vid sin telefon och oförskämd och besvärlig. Vi har en kväll på tu man hand men den blir inte särskilt trevlig.
Krångelbängelunge, tänker jag. Det är satan så besvärligt att ordna det bra för honom. Förra veckan gick han klätterkurs, det var roligt men jobbigt. För jobbigt? Nu klagar han på att inga andra barn är hemma och vill hoppa. Mormors förslag på underhållning förkastar han. De blir båda på dåligt humör.
Vad hade han väntat sig? Vi har erbjudit andra alternativ men inget dög. Kan inte du vara hemma mamma, gnäller han. Nej. Jag kan faktiskt inte det.
Och så har vi fått den astronomiska fakturan för Korearesan. Det som skulle bli vårt livs äventyr. Nu är jag mest orolig. Och, det erkänner jag, besviken. Förbannade krångel. Hur man än planerar så blir det fan aldrig bra.
Jag borde inte tänka på det här nu, är alldeles för trött. Terminsslut, jobbkrångel, kalas för Y i söndags. Att jag ens står upp är ett under. Inte konstigt att jag ser allt i svart.
Mamma kom idag, för att hålla Q sällskap under nästa vecka och för att fira midsommar med oss.
Jag möter henne vid tåget, hon har svårt att klara sin tunga väska. Ingen pojke vill följa med. Först tänker jag ta tunnelbanan men ändrar mig. I bilen får vi prata ifred.
Jag drar hela jobbhistorien. Hon lyssnar uppmärksamt och frågar ibland, men har full koll på VD, Economicus, chefen och säljaren.
Det är en av mammas styrkor. Hennes minne och intresse för människor är enastående.
Hon kommenterar löpande: Vilka råttpittar! VD låter ju som första klassens dyngdrul!
Till sist: vad jag beundrar dig. Själv hade jag slagit in tänderna på dem för länge sedan.
Pappa brukade säga att mamma var den mest lojala person han kände. Det är så sant.
Jag måste berätta lite mer om lunchen med Halloj och vad vi pratade om och vilka tankar detta väckt.
Halloj var alltså kollega till mig på jobbet hos herr Snäll. Hon är projektledare precis som jag, fem år yngre och jäkligt kompetent. Bättre än jag skulle jag säga. Hon är glad, stark och kapabel och jobbar som en arbetshäst. Femtio, sextio timmar i veckan är inte ovanligt. Givetvis älskas hon av alla.
Även av mig, för hon är så helgjuten. Glad, stark och kapabel rakt igenom, men genomtänkt och reflekterande. Hos vissa personer finns det där bara på ytan, men inte hos henne.
Alltnog. Hon är fortfarande projektledare på herr-Snäll-jobbet, men herr Snäll gick ju i pension för några år sedan och Christian blev chef. Samtidigt organiserade man om och inrättade tre grupper under Christian. Jag fick ansvar för en, en underchef fanns redan på plats och så rekryterade man en ny kille till den tredje: H.
Herr Snäll sa mörkt till mig att han trodde H var en felrekrytering, han hade jobbat i närheten av honom förr och hört talas om trassel. Jag undrade i mitt stilla sinne varför Snäll inte sagt detta tydligare eller varför man inte lyssnat på honom, men sket i det. En av Snälls sämre sidor var att han ibland kunde vara väl efterklok och skylla ifrån sig. Å andra sidan kunde han ta raka besked, vilket jag ofta gav honom. Då blev han arg, och så blev jag arg tillbaka och sedan blev vi sams och gick vidare.
Christian, nya chefen, var en annan sort. Jag hann inte riktigt få rätsida på honom. Han talade vackert om ärlighet och raka besked och allt möjligt, till exempel sin gudstro och livslånga engagemang i en frikyrka.
(Det där blev lite krångligt faktiskt för han var kyrkobroder med flera kollegor vilket ibland märktes i hans slappa hantering av dem. En av företagets största gnällspikar till exempel. Jag slapp den här killen men han gjorde livet väldigt surt för Halloj. Strängt taget spelar det ju ingen roll om det är golfen eller gudstron man har gemensam, bara man kan förhålla sig objektiv. Det kunde inte Christian.)
Och rätt vad det var meddelade Christian att han tyckte att tre grupper var för många, han ville dra ner till två och därmed blev en chefstjänst indragen, nämligen min. Detta skedde hösten 2016.
Jag mådde verkligen skit då. Det var mindre än ett år efter pappas död, under våren hade O och jag städat ur hans lägenhet och sålt den, en bragd som ännu förvånar mig. Dessutom – det här ser jag tydligare nu än då – hade Q börjat fyran och hans ADHD tog sig allt starkare uttryck. Vi skulle nog ha begripit snabbare om inte den kassa lågstadieläraren ersatts av Fyndet som gör skäl för sitt namn. Q älskade honom och älskade skolan och ingen av oss begrep riktigt varför han jämt var så arg. Arg som i trött och utmattad.
Så jag började medicinera med Citalopram mot depression och fick urjävliga biverkningar, bland annat två panikångestattacker, som jag gudskelov begrep vad det var. Annars hade jag väl trott att jag höll på att bli galen. Det skulle man ju kunna tro när man plötsligt blir rädd för reklamskyltar på tunnelbanan.
Mitt i detta meddelade alltså Christian att min tjänst skulle försvinna. Jag insåg rätt snabbt att beskedet nog var en förklädd välsignelse, nu kunde jag krångla mig ur jobbet som jag väl egentligen inte trivdes på eller orkade med, eller hur är det egentligen, svårt att veta när det är kaos på alla fronter.
Men rätt ska ju vara rätt. Företaget hade inte kollektivavtal men lagstiftningen gäller ändå och den säger att senast anställd ska sparkas först förutsatt att kompetensen är densamma. Alltså: var det inte H med fyra månaders anställningstid som skulle få gå, och inte jag med drygt två år? Vi hade ju ändå likvärdiga tjänster.
Nejnejnej, svarade Christian. H besitter en stor teknisk kompetens som du inte har. (Ändå ville han erbjuda mig en teknisk tjänst istället för chefstjänsten så resonemanget hängde förstås inte ihop.) Han är så viktig för företaget. Jo, men som chef är väl ledaregenskaperna viktigare, och redan nu hade det morrats betänkligt i H:s grupp. Jaså, det har vi inte hört, det är nog bara skvaller, och så vidare.
Jag trodde aldrig på allvar att jag skulle kunna putta bort H, jag använde det mest som ett verktyg i förhandlingen. Att herr Snäll ansåg att H var fel gick förstås inte att använda som argument.
Så jag nöjde mig med två månaders uppsägningstid, arbetsbefriad, samt fyra månadslöner som avgångvederlag. I praktiken sex månader ledigt med full lön. Tack och hej.
Sedan dess har jag hållit kontakten med Halloj, vi lunchar ofta, och sporadiskt med andra kollegor. Morret om H har tilltagit.
I onsdags berättade Halloj att H fått sparken av Christian.
Hehehe. Jag säger ingenting, bara hehehe.
Vidare hade Halloj och jag en jätteintressant diskussion om tekniska primadonnor, ett uttryck hon myntat. Sådana finns det gott om på gamla jobbet, på de flesta teknikföretag förresten. Personer som i kraft av sin tekniska kompetens har en extremt hög informell status, som lyssnas på och särbehandlas och tillfrågas bortom all rimlighet.
Jag fattar exakt vad hon menar, vi pratade i mun på varann när vi pekade ut tekniska primadonnor.
Det som stör mig, sa Halloj, det är inte bara att det är opraktiskt och besvärligt att jobba med. Företaget behandlar ju människor olika! Man skiljer på folk och folk! Det går helt på tvärs med mina grundvärderingar och det är därför det är så jobbigt för mig. Sedan jag insett detta känns det mycket lättare.
Hon har alldeles rätt. Jag kan direkt applicera tankegången på tjafset med min nuvarande VD. Att han dömer ut folk hårt och snabbt är kontraproduktivt och besvärligt, men det är inte därför jag blir så upprörd och tycker att han är en skitstövel. Det är större än så, det handlar om värderingar. Man GÖR FAN INTE SÅ.
Livet är tusan så intressant och besvärligt.
(Detta lösenordsskyddar jag inte, eftersom jag inte tänkte skriva något om Q vilket jag gjorde i förra inlägget. Som handlade om att mina chefer är dumma.)
Jo, igår grät jag och grät och grät. Frågade O anklagande om inte han hade några synpunkter på om jag ska ta ett uppdrag med placering långt bort som kräver bilkörning. Han har ju pratat om att sälja bilen (vilket jag sett som orealistiskt). Nej, han hummade lite och sa det löser vi. Jo, tjena. Det löser vi genom att tulla på mina marginaler.
Jag är lite orättvis här. I början av kvällen var O ett bra bollplank, han om någon är logisk och rättrådig och reagerade precis som jag i mina chefers back på överenskommelsen. Men när det kommer till det emotionella, hur-ska-jag-orka, då kan O aldrig hjälpa mig. Vadå orka, man biter ihop och står ut.
Jag sov gott på natten och tog morgonpasset med barnen. Y kom iväg till fritids innan Q ens vaknat vilket var skönt, de är lättare att hantera en i taget. Q:s klätterkurs börjar först klockan tio så det var bra att han sov ända till halv nio (tack tyngdtäcket).
Medan jag cyklade till jobbet bestämde jag mig. Jag tar uppdraget. Eller, jag säger i alla fall att jag tar uppdraget. Chefen där verkade ju vettig, vettigare än mina chefer. Detta är ett stort och framgångsrikt företag, inte vildavästern med fritt härjande småpåvar.
Så jag mejlade säljaren och min chef, i avmätt ton och utan hälsningsfras:
OK. Jag kan prata vidare med Kunden om de fortfarande är intresserade.
Chefen, jag vill prata med dig en stund under dagen, har möten 10-11 och 1230-14.
/Helga
Det dröjde förstås inte länge förrän chefen kom och viftade på svansen. Jag gillar honom egentligen, han är en schysst och lågmäld person. Ingen småpåve. Men kanske en fegis?
Jo, jag har ju sagt OK till Uppdraget nu. Har ni snackat vidare med kunden? Jodå, jodå, det hade man gjort och jag hade gjort ett utmärkt gott intryck och de kunde absolut tänka sig att dra ner tjänsten till 75% (sedär) men de skulle titta på någon annan kandidat också. Bra. Bollen ligger inte längre i mitt knä, och jag tog inte fel på personkemin.
Men jag har funderat på lite annat också, fortsätter jag. Det har ju framhållits hur stökiga projekt jag har, jag håller med, men det har inte varit problemet. Den stökigheten står jag ut med, den är rentav stimulerande. Däremot tar jag ganska illa vid mig när Economicus och VD kritiserar mina arbetstider och jag inte får ditt stöd som vi kommit överens om.
Economicus kritik har åtminstone varit rakt på sak, men VD:s har jag bara hört genom dig. Men jag har sett hur han sågar andra personer och gör det kategoriskt. Till exempel konsulten P som VD tyckte var alldeles för negativ, nervös och tjafsig. Han är också en mycket hängiven person med starkt engagemang, det ena hänger ihop med det andra. Dels tycker jag illa om sättet att såga folk, det är orättvist, men det är också kontraproduktivt, att fokusera på bara det dåliga. Själv blir jag nervös av VD, jag har svårt att komma till min rätt inför en person som är så dömande som han.
Min chef antecknade frenetiskt och nickade. Det stämmer det du säger om VD, du har alldeles rätt. Han har tendensen att såga folk och aldrig ge dem upprättelse. Men det är synd att ni kommit på fel fot, ni borde kanske prata lite på tu man hand?
Jadå, det kan jag väl göra. Men vidare då. De här två krascherna med tongivande personer i ledningen gör ju att jag funderar på om detta verkligen är ett företag för mig. Jo, det förstår chefen, och det tycker han att jag ska tänka vidare på, han tycker ju själv att Economicus och VD är lite gammaldags och stelbenta och så vidare.
Inte bara det, jag tycker inte att företaget är bra på att driva projekt av den här typen. Ni är duktiga på att placera ut juniora konsulter hos kund, men att driva stökiga startup-projekt där kunderna är entreprenörer, det går faktiskt inget vidare. VD är ju affärsansvarig i det ena, jag har flera gånger pressat honom på frågor som ligger solklart inom hans område, men han bara duckar. Och den här nya strukturen med styrgrupper, det funkar inte alls. Det händer absolut ingenting efter att jag har presenterat ett problem för styrgruppen och efterlyst hjälp, problemet ramlar bara tillbaka i mitt knä.
Chefen har nu kluddat fyra postitlappar fulla.
Så sedan igår har jag tänkt om och insett att det kanske vore skönt att leda ett projekt någonstans där strukturen är bättre, komma ifrån tjafset här. (Och jag slipper småpåvar, men det säger jag inte.) Men om jag får frågan att driva mina två projekt vidare så tackar jag ja eftersom det är praktiskt för mig att jobba på hemmakontoret. Så du hör att jag är flexibel.
Jodå, jodå, chefen har nickat och kluddat och vi är så överens så. Själv känner jag mig flera centimeter längre än igår.
Därför gör det inte så mycket att jag kommer försent till ett möte på eftermiddagen (eftersom ingen sa till mig när det skulle börja) och känner VD:s sura blick i ryggen. Jag tänker strategiskt och tar ordet ett par gånger utan att ha så värst mycket vettigt att säga, sådär som karlar alltid gör.
Efteråt pratar jag med Economicus om besvärlige kund B som egentligen behöver mycket mer stöd än vi kan ge. Economicus lyser upp när jag kommer in så att jag hajar till, men det är för att man har riggat upp en skärm i ekonomirummet som det spelas VM-fotboll på. Och jag som trodde att det var mig du blev så glad åt att se, säger jag retsamt. Vi har en rätt bra relation ändå.
VD då? Tja, nu när det ändå är kört ska jag kanske prova en ny strategi och vara lika oförskämd som han. Det skulle fan inte förvåna mig om det funkar. Jävla buffel.
Ikväll gråter jag inte. Inte över jobbet i alla fall.
– Och varför var inte du på kontoret i förmiddags då?
– Jo jag var hos min psykdoktor för att fråga om jag kan sluta med mina happy pills. Det tyckte han inte. Är det något mer du undrar över?
Detta hade jag ju aldrig vågat säga. Men egentligen borde jag. Av flera skäl.
