2018 var utan tvivel ett jobbigt år. Men också ett år med framsteg och positiva händelser, väl? Jag borde tänka efter, om inte annat som övning för att inte fastna i negativa mönster.
Det inleddes ganska förtvivlat. Q hade fått diagnos och börjat medicinera vilket hjälpte honom i skolan men gjorde situationen än värre hemma. Medicinen gjorde att han tappade aptiten och inte åt ordentligt under dagen med hårresande humöreffekter framåt eftermiddagen. Dessutom blev han klart påverkad då medicinen gick ur kroppen. Ungefär vid sportlovet bytte vi medicin (från Concerta till Strattera, för den verkligt intresserade) och vi märkte ganska snabbt en förbättring. Själv tycker Q att medicinen är det som hjälper honom allra bäst. (Hans upplevelse stöds för övrigt av den samlade vetenskapen på området.) Därmed inte sagt att livet är enkelt. Han har fortfarande stora behov av planering och parering i vardagen och bakslagen är många.
I februari började jag på nytt jobb efter att ha varit hemma i mer än ett år. Jag var väldigt nervös för hur det skulle gå, inte minst med tanke på att jag behövde sitta på galen unges sängkant ungefär två timmar varje kväll.
Men det blev bra. Jag fick ett projekt, och så ett till, och mindes att jag kan ju det här, rätt bra till och med. Det är läkande att syssla med något man kan, att känna sig kompetent och i kontroll. Dessutom var det rätt kul på ett kaotiskt sätt, kunderna i båda projekten var entreprenörer och startup-företagare och som sådana väldigt annorlunda mot det jag är mest van vid. Omväxling och galenskap i lagom mängd piggar upp.
Tills det plötsligt inte var så bra längre. Strax före sommaren började mina chefer morra. Både VD och ekonomichefen störde sig på mina oregelbundna arbetstider och min närmaste chef (som godkänt tiderna) klarade inte att bjuda dem motstånd.
Sommaren blev lång, varm, solig, bråkig. Slitsam men ändå bättre än sommaren innan. Vi delade upp vistelsen på Sommarön vilket var mycket lyckat. Först två veckor där, sedan två veckor hemma. Katten Meja som accepterar att åka bil fick
följa med hem till Stockholm. Katten Saffran som avskyr bilåkning men älskar att vara ute och då särskilt på Sommarön, fick stanna kvar, passad av snälla grannar. O och jag jobbade varsin vecka och umgicks med barnen varsin vecka. Det var roligt att komma tillbaka i slutet av juli och tillbringa ytterligare tre veckor på ön. Ändå mådde jag uselt när semestern var slut, för första gången på länge hade jag ångest. Barnens bråkande sög musten ur mig men jag gruvade mig också för att komma tillbaka till jobbet.
Ändå blev hösten hyfsad. Jag tog tjuren, d v s de dryga cheferna vid hornen. Med VD vågade jag inte vara helt frispråkig men till ekonomichefen sa jag att jag inte gillade hans sätt att bedöma människors produktivitet genom att klocka deras ankomsttider. Han såg chockad ut och sa att så menade han ju inte alls. Nä, nä.
Och projekten fick jag hyfsad ordning på också, med god hjälp av tekniska snubbar, sådana som jag jobbat med så många gånger förut, sådana som jag funkar bra ihop med. De sköter tekniken och jag det andra, och vi trampar inte varandra på
tårna.
Men entreprenörer får fort slut på pengar, och konsultfirmor måste precis som alla andra tjäna pengar. Jag skickades på intervjuer både här och där, och fick skäll för min njugga inställning till att acceptera uppdrag med lång restid (återigen, en överenskommelse jag hade med min chef men som han inte mäktade med att hålla).
Jag tror faktiskt att det var jag själv som kom att tänka på det företag jag är på nu. Där fanns det ett uppdrag, jag gick på intervju, denna gång med min närmaste chef som förkläde, och var strängt tillsagd att inte andas ett ord om att jobba deltid. Inser nu när jag skriver detta att tjafset om mina arbetstider förmodligen handlade om det faktum att jag inte drog in tillräckligt mycket pengar till företaget, vilket berodde mer på kundernas betalningsförmåga än min veckoarbetstid.
Under september städade vi ur Sunkstugan och sålde den. Vi fick ett bra pris. Det var vemodigt men absolut rätt beslut. Jag hade gärna skjutit på det ett tag till för att slippa röjandet och packandet (som inte är slutfört ännu, hemma i radhuset står flera ouppackade lådor. Hjälp, alla prylar, man blir ju tokig!) Vi tillbringade några helger där med barnen, det var inte särskilt lyckat. De gillade inte längre att vara där.
Jag känner fortfarande vemod när jag tänker på Sunkstugan. En dröm som inte infriades, det blev inte alls som vi tänkt. Men vi har ju Sommarön, som vi nu får mer tid och energi att ägna oss åt, om vi vill. Det är en lättnad. Och besvikelsen över det som inte blev som tänkt handlar egentligen om ett familjeliv, inte ett stuginnehav.
I mitten av oktober loggade jag ut. Entreprenörerna fick klara sig utan projektledare som de ändå inte kunde betala för, och storföretaget kunde vänta på mig till efter höstlovet, semestern.
För nu skulle vi ju åka till Korea. Drömresan, en resa vi pratat om och planerat för i flera år. Men vi var mycket oroliga och tvekade stort, mer än en gång övervägde vi att ställa in resan. Det var en gruppresa i sällskap med andra familjer med små möjligheter att påverka och vara flexibel. Om Q får ett utbrott strax innan bussen ska gå, vad gör vi då? Sommarlovet hade ju varit jobbigt, som sagt.
Som förberedelse hade jag flera gånger gått igenom reseplaneringen med barnen, de visste vad som skulle hända. Schemat var minst sagt späckat, därav min oro. Ett exempel var att vi skulle äta välkomstmiddag tillsammans med gruppen samma
kväll som vi ankom till Seoul. Jag vet av erfarenhet hur fruktansvärt trött man är efter en sådan resa, och undrade hur i all världen arrangören tänkte.
Hon tänkte rätt, visade det sig. Vi landade klockan sjutton lokal tid (Seoul ligger sju timmar före Stockholm) och kom ganska snabbt ut från flygplatsen med alla väskor. Buss till hotellet tog ungefär en timme. I lobbyn stod reseledaren och gestikulerade. Åk upp på era rum med väskorna, kom sedan direkt ner igen!
Det gjorde vi, och gick sedan tio steg till hotellets restaurang där bulgogi väntade på oss i stora puttrande fat. Det var bara att äta, och sedan vackla upp till hotellrummet igen och vidare i säng.
Sådär fortsatte det. Styrningen och begränsningarna som oroat oss visade sig vara enkom av godo. När det finns ett schema att hålla, som alla barn och vuxna följer, då finns inget utrymme för tjafs om vad man vill äta eller göra. När det hela tiden finns jämnåriga att hänga med, spela med, snattra, chatta och fnissa med, jämnåriga som dessutom ser ut som en själv, då hänger man med på allt.
Q fungerade bättre på resan än hemma. Med undantag av något enstaka tillfälle då han föredrog att stanna på hotellrummet med mig och vila, så gick han helt upp i de sociala aktiviteterna och fick många kompisar. Tolv barn var med på resan, och de allra flesta var i Q:s ålder. Han snapchattar fortfarande med flera av dem.
Y hade också väldigt roligt, men var faktiskt den som krånglade mer. Det var nu, under resan, som jag på allvar började fundera över de ständiga missförstånd som uppstår mellan oss. Bråken med Y är inte alls likadana som bråken med Q, att det har tagit mig så lång tid att begripa detta. Y är oftast ganska medgörlig och flexibel bara han förstår vad som ska göras och hända och inte har trasslat in sig i missförstånd som kan ta lång tid att reda ut. Q är inte särskilt medgörlig eller benägen att ändra sig. Vill han inte så vill han inte, punkt.
Resan var alltså fantastiskt lyckad, mer än vi vågat hoppas på. Maten, landskapet vi åkte genom, sällskapet vi reste med. Barnen har fått vänner för livet, det kanske inte precis vi vuxna fick, men nog ska det bli roligt att ses igen på återträffen i juni.
Så kom vi hem, trötta men nöjda. Jag började på nytt uppdrag. Det är inte det roligaste jobb jag har haft men heller inte det tråkigaste. Det duger, just nu. Framför allt eftersom jag har lärt mig att… vad ska jag säga? Skydda mig? Bevaka mina gränser?
Att jobba 80% var ju alls inget problem, visade det sig. Inte heller var det något problem att jag satte mitt startdatum till onsdagen första veckan efter hemkomst, inte måndagen. Jag ser ganska sällan min chef, ser ganska sällan de personer
jag jobbar med, vi kommunicerar mest via mejl och Skype. Det är osocialt och ibland tråkigt men ganska vilsamt.
Så till årets stora händelse: Nässla! Nässelfia nässelnos, luktar inte som en ros. Men hon är på alla sätt så snäll och rar och glad och förtjusande att hon hade kunnat lukta betydligt värre, vi hade älskat henne ändå.
I början av förra året googlade jag på assistanshundar och kompishundar. På olika håll hade jag läst om hur barn med neuropsykiatriska funktionshinder blivit hjälpta av hundar. Autistiska barn som inte gått i skolan på åratal vågade sig
plötsligt ut, hundar används alltmer inom vård och habilitering. Och vi har ju haft hund tidigare, alldeles borta är vi inte.
Ganska snabbt hittade jag en kvinna i Skåne som arbetar med att föda upp och utbilda ledarhundar och assistanshundar. Jag kontaktade henne och fick svaret att en assistanshund kostar över 100 000 men är då utbildad och certifierad och får följa med överallt. Har man inte det behovet så kan man ibland med lite tur få möjlighet att köpa en hund som inte klarat provet som ledarhund eller assistanshund. Jag skickade in en intresseanmälan och tänkte sedan inte så mycket mer på saken. Detta lär väl aldrig hända.
Under sommaren väcktes hundtankarna igen när vi umgicks med min bästis L som alltid haft hund, så även nu. Vi var överens om att vi inte ville ha en valp, det är för mycket jobb och för stora risker. Hur uppfostrar vi en valp i vår skrikiga
och bråkiga familj? Vi behöver en lugn och stabil vuxen hund.
I september kom ett mejl från Skåne med frågan om vi fortfarande var intresserade. Vi tänkte inte länge utan svarade ett rungande ja. Sedan gick det fort, vi bestämde att åka och hämta henne så snart vi kommit hem från Korea. Och det gjorde vi.
Nässla är två år och har två dåliga sidor: hon tycker att trappor är lite otäcka och så blir hon lite för glad och uppsluppen när hon möter nya människor. Inga problem alls för en sällskapshund men måste tränas bort hos en ledarhundskandidat.
Hon är labrador vilket innebär att begreppet matglad har fått en ny dimension. Leta fram utbrända värmeljus ur papperskorgen och tugga på i hopp om att få i sig stearin, till exempel. Ute på promenad dyker hon titt som tätt in i buskage och kommer ut hysteriskt tuggande med skyldig uppsyn. Oftast är det fallfrukt hon käkar på, ibland också exkrementer. Hon älskar bollar och att kasta boll, det kan sysselsätta henne och barnen en bra stund. Hon väger minst lika mycket som Y så han kan inte gå ut med henne själv, Q går ut med henne på kortare promenader men huvudansvaret är vårt och framför allt O:s.
Det säger kanske något om läget i vår familj att vi utan vidare kan pressa in en hund, det märks knappt. Jo, i positiv bemärkelse. Vi har en familjemedlem som alltid är glad och kärleksfull, som blir glad bara man tittar på henne, som visserligen
hänger med huvudet och går undan när det bråkas och skriks för mycket, men som gärna lägger sig bredvid en ledsen pojke och sniffar och tröstar.
Smutsar hon ner mycket, frågade en granne och jag fick hejda mig för att inte storskratta. Inte mer än någon annan i familjen! Nässla har kort päls som knappt fäller något, inte heller fastnar det snö eller kardborrar i den. Vi torkar av hennes tassar när hon kommer in. Om vi orkar. Y:s säng är numera lite smutsigare, det är sant. Men å andra sidan sover han nästan alltid i den numera eftersom han vill sova med Nässla.
Vilken tur ni har haft som fick denna fantastiska hund, utropade mamma under julen. Tur, replikerade O torrt. Det är Helgas skicklighet och inget annat. Det erkännandet gjorde mig väldigt glad.
Men i ett avseende har vi haft ren bondtur: vi har hittat ett fantastiskt bra dagis till Nässla. Varje morgon hämtas hon vid halv nio av dagisfröken som har jobbat med hundar i hela sitt liv och har sex (!!) egna. Vi ser till att Nässla har ätit – hon tömmer matskålen på under tio sekunder – och är påklädd med halsband och sele. Men vi behöver inte vänta hemma, dagisfröken har kod till dörren. Nässla lämnas hemma vid två, halv tre och har då varit ute hela dagen förutom någon timme i bil. När hon kommer hem är oftast något av barnen hemma vilket är roligt för alla parter. Sedan går någon av oss vuxna ut med henne strax före middag och strax före läggdags. Det är oftast O som tar de promenaderna, men jag ska skärpa mig och göra det mer. Det är roligt.
På helgerna går vi förstås ut med henne på längre promenader. Q är ganska villig att göra det tillsammans med mig, om än inte alltid i stunden när datorn ska stängas av. Men utan hund hade han aldrig gått ut. Han är duktig med Nässla, vill gärna hålla i kopplet och tar till sig mina instruktioner om hur man uppfostrar hundar. I februari ska vi börja på en lydnadskurs, vi tre.
Grannarna står på kö för att passa Nässla. En familj har meddelat att de tar hand om henne när vi vill, vilket de hittills har fått göra under en helg och flera kvällar. Tonårsdottern i familjen meddelade att Nässla tyvärr tyvärr hade rymt så att vi inte kunde räkna med att få tillbaka henne. När vi åker bort på sportlovet tar vi såklar med Nässla, liksom när vi åker till Sommarön. Fler resor planerar vi inte just nu.
Två varelser är inte begeistrade, nämligen katterna. De fräser så snart de ser Nässla, men iakttar henne intresserat på avstånd. Numera bor båda katterna i källarvåningen – där även O och jag sover, vi har satt upp en grind så att de får vara ifred och framför allt ha sina matskålar och bajslådor ifred. Vi funderar på att försöka hitta nytt hem till Saffran som är den som verkar mest störd över nyordningen. Om någon vill ha en tioårig rar kisse som gillar att vara ute, säg till!
2018 alltså. Året då vi kämpade vidare, sålde stuga, reste till Korea, fick en hund.
