Lösenordsskyddad: Bra möte

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Lösenordsskyddad: Notering

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Sånglektionerna

Den gångna terminen tog jag alltså paus från kören och tog istället privata sånglektioner, inriktning jazz.

Det var skönt att slippa kören, jag behövde verkligen andrummet. Vårterminen har varit jobbig, värre än jag befarade.

Vår duktiga dirigent varit barnledig och kören har tidvis repat i en annan lokal på andra sidan stan, så det var rätt termin att välja. Sånglektionerna var på dagtid och bara en halvtimme. Perfekt.

Så långt det praktiska. 

Roligast med sången var att få välja låtar själv. Sångfröken kom förstås med förslag och då alltid låtar med ganska stort omfång och lite vindlande melodier, för att utmana och hitta mina olika register. Men jag dissade bestämt några som var för tråkiga och sjöng bara sådant jag verkligen gillade. Det kan man inte göra i en kör. Varje termin är det alltid något stycke som är urtråkigt.

Åter till register, det var fascinerande. Som körsångare övar man inte särskilt på det området. Är det någon ton som låter lite kass är det förhoppningsvis någon annan som sjunger den snyggt. Men som solist är man just ensam.

Nu har jag någorlunda hittat bröstklang (jävligt snygg, om jag får säga det själv) och huvudklang. Jag hör skillnaden även om jag inte riktigt kan växla emellan hur som helst.

Sångfröken påminde mig också om stödet, sånt jag egentligen vet och kan men fuskar med ibland. I en kör kan man nästan alltid stjäla sig luft när man behöver, det märks inte bara man inte andas samtidigt som alla andra. 

Mot slutet av de elva lektionerna insåg jag med viss förvåning att jag saknar kören. Inte bara det sociala sammanhanget utan musiken, klangen. Att höra andra röster. Att vara en del av ett ackord, att stå i ett hav av röster, omgiven av musik. Det kreativa, lekfulla.

Hur roligt det än var att sjunga jazz så fick jag inget av allt detta. Så till hösten återvänder jag till kören, och det ska bli riktigt roligt. (Fast vi ska sjunga musikallåtar, blä.)

Djurfamiljen i badhuset

Q simmar och dyker och är mer under ytan än ovanför. Ibland ser jag hans släta svarta bakhuvud dyka upp, plupp så dyker han igen, rullar, plaskar, leker. Han är uttern, helt klart.

(Gillade inte detta vattendjur simträning? O nej. Då måste man ju följa instruktioner och regler. Fi donc.)

O är väldig och muskulös och klyver vattnet med sin bleka lekamen i svarta badbyxor. Svart och vit, späckhuggare. Först blir han förolämpad över liknelsen men nöjd när han minns att de heter killer whale på engelska, eller ännu bättre Orca, märket för triatleter.

Själv är jag den vita valen, om man nu kan acceptera en val som simmar så dåligt. Men jag flyter bra.

Y då? Om man kan tänka sig en tjattrande liten mås som dessutom bubblar och fräser och spottar med blåa läppar, förlåt näbb, då är det han.

Lösenordsskyddad: Jo, det finns hopp

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Det finns hopp

Lillebror tröstar storebror efter ett utbrott. 

Lösenordsskyddad: Förbannad

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord: