Presstopp: mamman abdikerar. Nu skiter hon i det här.
Igår blev det bråk om pianoläxan igen. Förstås. Q hade inte spelat på över en vecka, enär vi varit bortresta. Måndag, jag skulle inom en timme åka iväg till kören, lektion på torsdag. Han är inte dummare än att han fattar nödvändigheten så han släpar sig till pianot, men bestämmer sig sedan (antar jag) för att sabotera. Läxan är Tears in Heaven, han kan den redan men nu ska vänsterhandens ackord brytas upp. Vi hann öva lite före påsklovet och det gick riktigt bra.
Det gör det inte nu. Q hänger lealöst med vänsterhanden så att han spelar fel ideligen. Jag behöver hjälp, tjatar han. Du hjälper mig ju inte! Hur jag ska hjälpa honom vägrar han att svara på. Alla mina förslag är dumma. Han kallar mig idiot flera gånger. Det gååår inte! Jag kaaan inte!
Efter flera försök och mycket tjafs ger jag upp och går ut till O som konverserar gammelgrannen (som kallar sig själv för Ove eftersom han identifierar sig med En man som heter Ove) samtidigt som han monterar hundgaller i bakluckan på vår nya (begagnade) elhybridbil.
På torsdag ska jag ut och äta med en kompis, så O ska ta Q till pianolektionen. Och häpp, nästa torsdag är det inspirationsföreläsning med efterföljande AW på jobbet. Sedan är det knappt något kvar av terminen.
Du får ta det här nu, säger jag till O. Jag lägger ner pianot nu. Det blir ändå bara bråk.
Sedan hoppar jag på cykeln och cyklar till pappas grav. Tar en omväg för att kolla om den lokala körsbärsallén slagit ut ännu. Nästan, inte riktigt.
Jag vill till graven för att se vad som blommar där nu. Iris, visar det sig. Och kungsängsliljan står i knopp. På många andra gravar lyser det gula minipåskliljor. Ingen annan har blekblå iris.
Jag sitter på knä i gräset en stund och klappar på stenen och lyssnar på fågelsången och jo, jag gråter lite också. Fast inte så värst mycket efter pappa egentligen, mer över att livet är som det är. Du anar inte hur det har blivit, pappa. Men du hade inte kunnat hjälpa mig ens om du hade levat.
Sedan cyklar jag till tunnelbanan och ställer cykeln där och åker in till stan och kören. Det är roligt att sjunga, trevligt att prata med körkompisarna. Som vanligt gnäller jag över mina ouppfostrade barn. Herregud, jag har ju fan inget filter, vad ska folk tänka egentligen? Pratar med en kvinna i altstämman, hon är några år äldre än jag. Hennes söner är vuxna nu. På kort tid ger hon mig två komplimanger. Jag säger något om när man var ung och slät, hon replikerar: du – du är väl så slät man kan vara! Samtalet vindlar vidare, jag berättar om Q och allt bängel men att fördelen med honom är att han vet vad han vill, han har integritet. Precis som du, svarar hon. (Det sista bestämmer jag mig för är en komplimang.)
På hemvägen skojar min 75-årige tunnelbanekompis och jag om att han inte får vara för intressant så att jag glömmer att stiga av en station tidigare än jag brukar. Det gör jag inte. Cykeln står kvar, lamporna funkar. Det är mysigt och lite läskigt att cykla hem i mörkret. Himlen är knallturkos i väster. Koltrastarna sjunger.
Sedan blir det tisdag. Vaknar tidigt av att Y kryper upp intill mig. Lindar armarna om honom och snusar i hans hår, han luktar fortfarande bebisljuvt. Vi somnar om båda två.
Men Q är grinig. Antagligen är han stressad över de nationella proven, tror det är matte de ska ha den här veckan.
(Allvarligt talat, vad ska denna förbannade provhysteri vara bra för? Han går för tusan bara i sexan. De som dillar om flumskola och att ungarna inte lär sig något nu för tiden vet fan ta mig inte vad de pratar om. Om mina söner tar sig igenom skolan med godkänt i alla ämnen och utan nervösa sammanbrott kommer jag att vara mer än nöjd, amen.)
Grinigheten yttrar sig i grälmuck. Det finns inga rena shorts! Jodå, svarar O och jag i kör, här är de. Jaså. Var är min hoodie? Hänger nytvättad i tvättstugan. Den är säkert inte torr! Fast det var den ju. Men han bestämmer sig för att den är oskön eftersom den är nytvättad, han börjar riva sig på bröstet och skälla på idiotmamman som har tvättat.
Då tar jag min tekopp och går in i sovrummet och stänger om mig och kommer inte ut förrän barnen har gått. Nej vänta, nu måste jag ha glömt något led. Q var ju inne i sovrummet för att hämta sin mobil och passade då på att välta lite grejer och strössla något oidentifierbart skräp över min nytvättade kofta som låg där på tork, och jag väste ”Skäms!” åt honom.
Men till sist satt jag i alla fall i sovrummet och var ledsen och trött. Jag fattar att det är Q:s ADHD som ställer till det, att han gör så gott han kan, att han blir stressad över skolan, att han har svårare än andra med motivationen och att komma över inre motstånd.
Pianolektionerna kan vi ju lägga ner. Man måste inte kunna spela piano, även om det är väldigt roligt att kunna. Q är väldigt musikalisk men tycker trots detta inte att det är tillräckligt roligt för att sätta sig att spela självmant. Men nu har han spelat i tre år, han har en grund att stå på, han har ett hum om notläsning. Nu släpper jag pianotjatet i några veckor så får vi se vad som händer.
Sedan är det glasögonen, och tandställningen, och ätandet. Q hatar sina glasögon, de är fula och osköna, men han hatar också sina utstående framtänder och sin runda mage. Han får regelbundna ledsenhetsattacker då han pratar om att skära av sig magen.
Det gör ont att höra, och ännu mer ont gör det att inte få hjälpa honom.
Mamma har gjort några försök att rycka in. När Q och jag hälsade på henne tog hon Q avsides och lovade honom pengar mot att han använde tandställningen. Jag suckade när jag hörde det, trodde inte på det. Mycket riktigt har det inte fungerat alls. ”Äsch jag sa ja till mormor för jag visste att hon ville det, hon är ju som hon är”, sa Q.
Tjata inte på honom om maten, förmanade hon mig. Servera istället sådant som han kan äta sig mätt på utan fara. Jo, jo, det är lätt att säga. Morötter? Dessutom har vi magra lilla räkan Y som knappt äter något och som måste trugas. Men vi begränsar söta drycker, godis och snacks såklart. Det är inte där problemet ligger. Q vräker i sig mat, vanlig mat. Han rör sig väldigt lite.
Och så är det glasögonen då. Idag packade Q ner dem i fodralet som han sedan la i ryggsäcken. Han fräste åt mig när jag tyckte att han skulle ha dem på sig.
Jag orkar inte. Hela tiden är jag så fruktansvärt stressad och orolig. Över vad? Tja, nästa incident, nästa katastrof. När åt han senast? Hur länge har han spelat nu? Hur mycket sov han inatt? Var är glasögonen, tandställningen, medicinen, de enda shortsen som duger, den enda hoodien? Var han uppe inatt och spelade? O ansvarar för datorn på natten, jag för mobilen.
När vi var hos mamma drack jag lite vin på fredagkvällen. Mer än jag brukar men sannerligen inte mycket. Vi delade på en flaska mousserande och en halvflaska rött. Mamma drack nog mer än jag. På natten vaknade jag med ångest och hjärtklappning. Jag kan inte dricka längre. Så nu har jag slutat med det.
På Legoland åker vi bergochdalbana. Jag tycker att det är otäckt. Vid nästa attraktion vänder jag när jag inser vad det är, jag vågar inte. Sönerna retas med mig för att jag inte vågar. Jag förklarar inte. Jag har alltid gillat bergochdalbanor förut. Men den här gången höll jag på att få panikångest, jag kände väl igen symptomen.
Vin och bergochdalbanor, inga större uppoffringar att avstå från. Men ändå.
Mina söners relation stressar mig. Q är tretton år och stor och stark, Y är nio och liten till växten. Q slår ofta Y när han blir arg. Ibland för att Y har retats, ibland inte. Tror jag. Jag vet aldrig vad som gäller. Vem ljuger? Någon av dem ljuger alltid, jag kan aldrig veta vem.
Men under resan till Legoland har de faktiskt roligt ihop. När det inte finns några andra kompisar att konkurrera och intrigera om, då blir de lekkamrater. Sista kvällen får Q psykbryt, vi ska gå på fin restaurang och äta sexrätters, han har sett fram emot det så mycket. Jag tappar snabbt tålamodet, för han är bara arg och vrång och vägrar tala om vad som är fel. Han går bakom mig och kastar småsten på mig och trampar mig på hälarna med flit, tills jag blir nästan lika arg och går i förväg. O och Y väntar in Q och till sist kommer de alla tre. Middagen blir fantastisk.
Varför var du så arg, frågar jag efteråt. Det vet han inte. Men vad bra att pappa kunde hjälpa dig. Det var mest Y, svarar Q.
Jag känner mig slut, uttorkad, dränerad. Jag orkar inte trösta, lirka, jämka en enda sekund till. Jag har spänt mig till bristningsgränsen så länge, utan att räcka till ändå.
Du räcker visst till, svarade mamma när jag gnällde för henne. Jo, rent objektivt kanske. Ändå är den där hela tiden, otillräckligheten.
Det är nog den värsta känslan. Så var det är Y var bebis och bara skrek, och Q var fyra år och galen av svartsjuka. Så var det när jag aldrig blev gravid trots att jag gjorde exakt precis allt exakt rätt. Om och om och om igen dessutom.
Jag är omgiven av människor som ska ha och ha något av mig, men ingen kan ge mig det jag behöver och vill ha. Exakt så skrev jag i min dagbok när barnlösheten var som värst, det minns jag.
Ironiskt att de efterlängtade barnen är lika krävande som… obarnen.
Inte ens pappas sjukdom och död fick mig att känna såhär. Jag var fruktansvärt stressad under hans sista månader (nej kunde inte dricka alkohol då heller) men det var i alla fall bara två månader. Jag visste att det skulle ta slut och det ganska snart. Och jag kände ofta, nästan dagligen tror jag, att jag räckte till. Jag fick hjälpa honom, jag kunde hjälpa honom.
Min snälla pappa. Aldrig hade jag skrikit åt honom som mina barn skriker åt mig.
