Tjugo år har vi varit gifta nu, dagen inföll i onsdags.
(Vad märkligt det är att vara medelålders. Ofta tänker jag inte på att personer i min omgivning är mycket yngre. Syrran är elva år yngre, min PT sexton år yngre, de flesta av mina kollegor minst tjugo år yngre. Jag hade kunnat vara mamma till dem! Men så plötsligt säger eller gör de något som gör det alldeles påtagligt. Antingen blir det tydligt att vi har olika referenser eller så märks det att de saknar erfarenhet. Det senare oftast på jobbet, och det är då jag fattar att jag faktiskt har lärt mig en hel del på att jobba i tjugo år.)
Dagen firades med äktenskapsrådgivning, tredje samtalet.
Förra gången pratade vi om våra ursprungsfamiljer och vår uppväxt, mest om O:s och hann bara börja på min. Den här gången fortsatte terapeuten inte på det spåret utan frågade istället om hur vi haft det sedan senast, vad vi bråkat om och så.
Mot slutet av samtalet bad hon om ursäkt för att hon hoppat i förväg i programmet. Ni är så duktiga på att analysera att jag glömmer att vi inte kommit så långt, sa hon. Jag var så fokuserad på att detta är er bröllopsdag så jag ville att ni skulle gå härifrån med en känsla av samhörighet. Men det har vi, svarade vi med en mun. Vi har ätit lunch ihop, och nu ska vi åka hem och hämta barnen och åka till polisen och fixa nya pass, och i helgen ska vi åka bort bara vi två. Ingen av oss är särskilt fixerad vid själva datumet, det är ju alla andra dagar som är viktiga.
Vi grottade bland annat i bråket när jag varit borta och O inte fått ungarna i säng och glömt Q:s medicin. Känslorna under. Skala av, lager för lager. Hos mig ilska, att du aldrig, under den stress, kontrollförlust, så fort jag vänder ryggen till. Under den ledsnad, varför struntar du i mig, i oss, i vad vi har sagt? Betyder inte jag någonting?
Jag hade som sagt inte hunnit berätta så mycket om min uppväxt mer än det grundläggande, men naturligtvis såg terapeuten kopplingen till min relation till mamma och styvfar. Att leva tillsammans med någon som inte ser en, inte lyssnar. Att vara ett bihang, inte viktig. En smärtpunkt.
O:s känslor har jag av naturliga skäl svårare att identifiera lager för lager men nog fattar jag. Först ilska, försvarsställning. Sedan uppgivenhet, det spelar ingen roll vad jag gör, det duger ändå inte. Jag duger inte, ingen idé att ens försöka. Smärtpunkt?
Precis så sa han faktiskt när han beskrev sin pappa. Tidigt insåg jag att det inte var någon idé att ens försöka göra något lika bra som han, för det gick inte. Han kunde allt.
(Så jävla fantastiskt kapabel var nu inte svärfar, visst var han mångsidig och kunde det mesta, men det finns det ju fler som gör. Framför allt måste det väl ha handlat om hur han kommunicerade, tänker jag. Och det vet jag förresten mycket väl att han inte gjorde, kommunicerade alltså.)
En annan smärtpunkt vi berörde var att O tycker att livet med mig är ett gnällande och elände från början till slut, alltid är det något. Jag reagerade först med ilska, men förlåt så jävla mycket då att vi inte kan få barn och pappa dör och ungarna nästan bråkar sönder oss, förlåt att jag inte är en stenstod som du, kan jag slippa få ha dåligt samvete jämt för att jag blir ledsen över saker.
Här och nu när jag skriver så inser jag något: O ser själv att han är dålig på att trösta (jättedålig till och med, sa han själv vid första tillfället). Han vet inte hur man gör (såklart, för ingen har lärt honom). Då är det inte så konstigt att han känner sig trängd av öppet visade känslor som pockar på tröst. Som mina. Som våra barns.
Jo, hon är bra den här terapeuten. Hon går rakt på det som är viktigt. Flera gånger har jag tittat på klockan och undrat om inte timmen är slut snart, för jag är så trött. Så brukar jag inte känna annars, det brukar vara tvärtom. Hur ska jag hinna berätta allt jag har på hjärtat?
Vi avslutade med att prata om att vi vid nästa bråks uppsegling ska försöka stanna upp och påminna varandra: där kom du åt smärtpunkten. Nu känns det så där igen.
En direkt effekt av terapin är att vi är snällare och mer omtänksamma mot varann, faktiskt. Och ikväll reser vi bort bara vi två.
