Lösenordsskyddad: Ljusning

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser
Publicerat i Uncategorized

Labil

Hela förmiddagen har jag gråten i halsen. Allt, precis allt suger. Måndag efter en överjävlig helg. Eller, hur så jävlig? En sådan helg som är normal plötsligt. En helg då det alltid är någon som skäller, surar, gapar, bankar i väggar, bankar huvudet i väggen, försöker strypa sig med tshirten. Hur jag än jämkar, lirkar, vädjar. Att jag ibland tappar humöret och tjatar och skäller eller rentav skriker hjälper inte heller.

Så det är måndag förmiddag och snön yr. Jag är relativt tidigt på kontoret, hälsar avmätt på mina nya tråkiga rumskompisar.

Ja, förlåt. Men de ÄR tråkiga. Unga och naiva men inte så unga att de är gulliga. Tillräckligt gamla för att vara lite självgoda. (Själv är jag nog inte så rolig heller, nej.)

Sedan har jag möte med kvinnan som driver det projekt jag snart ska överta. Det är ett bra möte, hon är jättebra, hon gör en fantastisk överlämning men i mörka stunder undrar jag hur fan jag ska reda den här soppan.

Halkar ut på lunchen och tänker dystert att jag väl borde ringa psykdoktorn, han som hjälpte mig förra året att byta från Cipramil till Brintellix. Han vågade ställa de allra svåraste frågorna, om hur det faktiskt känns.

Sedan tränar jag core och blir glatt överraskad. Jag orkar både hög och låg planka och inte behöver jag fuska genom att skjuta upp rumpan (vilket den slanka tjejen på mattan bredvid gör, hehe).

Humöret är plötsligt alldeles strålande. Å vad bra att jag lunchtränade, det ska jag göra ofta! Det går ju! Även på det här jobbet! Numera behöver jag heller inte passa tider till ledarledda pass, min PT har lärt mig att träna själv. Snart, snart ska jag våga.

Eftermiddagen förflyter och det goda humöret viker. Jag jobbar länge idag, det vill säga det som är normal arbetsdag för de flesta. Tar tunnelbanan in till stan, mot kören. Känner mig plötsligt alldeles förtvivlad.

Det blir inte bättre av en bild på Facebook, prisbelönt och berömd, av en pojke som vadar i Medelhavets vatten med en tom innerslang kring halsen. Han ser ut att vara i Q:s ålder. Lika svart hår. Bilden är från hösten 2015. Enligt texten bedöms han idag vara myndig och ska därmed utvisas.

Världssmärtan överväldigar mig, jag börjar nästan gråta. Allt detta lidande, all sorg, all oro. Jag har det så väldigt bra egentligen. Ändå är jag ibland galen av oro och sorg och trötthet.

Men jag sansar mig och inser att känslosvallet delvis beror på hunger. Kasar längs den hala trottoaren och går på måfå in på ett kebabhak. Är så trött på sushi och mackor och sallader.

Kebabkillen pratar knappt någon svenska men kebaben han serverar är magnifik, fin sallad med rädisor och stekt aubergine. Starksåsen gör skäl för sitt namn.

Sedan känns allt bättre och jag går till kören och sjunger musikallåtar så det dånar. Avskyr musikaler, står knappt ut med att lyssna på musiken, men den är vansinnigt rolig att sjunga.

Imorgon är det tisdag. One day nearer to dying (Les Miserables). Nej, jag menar en dag närmare sportlovet.

Publicerat i Uncategorized | 7 kommentarer

Syftning

Vilket djur önskade flest personer?

Vilken sport föredrog 3 personer?

Vilket färdmedel åkte det minsta antalet elever?

Q räknar matte men fastnar hela tiden på frågorna. Vad menar de, mamma?

Ja, det kan man sannerligen undra.

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

När mamma (74) lärt sig använda emojis

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Men imorse

… var det jag som gick ut genom ytterdörren kvart i åtta, lämnande ett kaos bakom mig.

Det var en ovan känsla.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Det ska börjas i tid

Imorgon är det Alla hjärtans dag. Y har på helt eget initiativ köpt en present till sitt hjärtas dam.

Till dej E från Y står det på etiketten. I paketet finns en burk med hjärtformade godisar.

(Mamma brukar säga att Y kommer att bli far vid femton års ålder. Apropå ingenting.)

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Omtänk

Igår eftermiddag synkade O och jag våra kalendrar. Vi brukar göra det varje söndag men har slappat till under mitt arbetslösa år.

En av alla saker jag blev arg på honom för under förra veckan var att han kom hem sent en dag då jag räknat med att han skulle vara hemma på eftermiddagen och hålla ställningarna, se till att Q får i sig mellanmål, allt det där som vi ju pratat om. Väl? Men nähä, vi möttes i dörren vid femtiden.

För den här veckan är det uttalat, idag åker jag direkt från jobbet till kören och kommer hem sent, imorgon tar jag eftermiddagspasset men O kommer i tid för att ta Y till simskola. Onsdag tvärtom, jag jobbar längre men kommer hem i tid att ta Y till orkester. Torsdag tar jag Q till pianot.

Övertydlighet.

Sedan gick vi igenom O:s planerade frånvaro den närmaste månaden, som jag tycker är på tok för stor. Han blev irriterad, gick i försvarsställning men erbjöd sig att avboka Vasaloppet. Sedan gick han och duschade (för han hade åkt skidor i flera timmar).

Jag funderade. Varför var jag ändå inte nöjd nu då? Varför kände jag mig fortfarande osedd och bortprioriterad? O:s attityd var ju sannerligen inte den gladaste men det är mycket att begära. Han har såklart sett fram emot Vasaloppet och gjort sitt bästa för att planera kring det. Argast är jag egentligen över den där jävla jobbresan i mitten av mars som dök upp från ingenstans. Plus hans allmänna surhet, förstås.

Nä, att snurra runt i den där geggan ger inget, jag tycker bara mer synd om mig själv då. Om jag skulle applicera det nya tillrådda tänket då, vad är bäst för familjen, i synnerhet Q?

Då blev det enkelt. Q tycker att det är jätteskönt att vara ensam med mig i några dagar medan övriga familjen är borta. Kanske kan vi åka till mamma/mormor i Göteborg några dagar. För Y är det bara roligt att åka bort med pappa och farmor, han är svältfödd på egentid med vuxna. Helst hade han förstås velat vara ensam med mig precis som Q (Y:s vanligaste utrop är ”Jamen Q…!!” som i Q får, Q har, Q gör – vill också!).

Och O vill såklart åka Vasalopp som planerat. Och själv mår jag inte precis dåligt av att vara ensam med Q i några dagar eller besöka mamma. Möjligen hade det varit bra att få jobba lite och inte ta ledigt precis så här i början, men vad fan. Det är faktiskt sportlov, jag jobbar deltid så mycket jag mäktar med och får löneavdrag i enlighet därmed.

När O duschat färdigt förklarade jag hur jag tänkt. Jag fick panik förut och kunde inte tänka klart, men nu kan jag det. Vasaloppet är inget problem. Åk.

Vad handlade allt jävla oväsen om då, undrade O surt. (Istället för att bli glad.) Att jag får panik och tunnelseende men nu försöker vara rationell. Men så som den närmaste månaden ser ut får inte vara ett normaltillstånd.

Mutter, mutter. Någon försäkran om att så inte är fallet fick jag förstås inte. Inte heller att vi är ett team, jag tar över när du inte orkar, du är jätteduktig.

Det får jag nog aldrig. Frågan är hur jag ska förhålla mig till det.

Men det behöver jag inte bestämma nu.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer