Bu, bu, bra

Bu för jobbstart och bu för värme, kombinationen är förödande.

När jag jobbat mina timmar och varit ute med Nässla och ätit lunch hade jag rejäl huvudvärk. Retirerade till mitt svala sovrum, tog två Alvedon, ställde klockan, satte på en ljudbok (Sherlock Holmes) och somnade som en stock.

När jag vaknade var det en timme tills jag måste åka till kören och jag mådde så uselt att jag tänkte att jag måste ställa in.

Men så fan heller. Det är drygt två veckor kvar till konsert, vi har bara tre rep kvar. Förra veckan missade jag p g a operationssviter och vi var lediga på första maj.

Dessutom var jag rätt sur på båda ungarna, särskilt Y som helt sonika vägrat att hjälpa mig genom att gå ut med Nässla, han föredrog att sitta framför datorn i sitt stekheta rum och skrek ”Sen!” när jag bad okej tjatade.

Jag duschade och åt en kall middag bestående av fil med havrefras, iskaffe, Proviva och knäckebröd med ost. Sedan mådde jag betydligt bättre. O kom hem och tog ut hundstackaren, och jag åkte in till stan.

I replokalen var det gräsligt varmt och sångmässigt var jag otroligt rostig. Tre veckors paus märks såklart, konstigt vore det annars.

Men det är bra med sådana påminnelser ibland. Nu vet jag vilka stycken jag behöver repa lite extra och det ska jag göra. Det var för övrigt inte bara jag som stakade mig. Ett par stycken kunde jag perfekt, vill minnas att det var Over the Rainbow och Fly Me to the Moon.

Vi repade med pianist idag, det är extra kul för då ägnar sig dirigenten bara åt att dirigera istället för att dirigera och kompa, det är otroligt att hon klarar bägge, och en riktig pianist är alltid rolig att lyssna på.

De sista tio minuterna ägnade vi åt att planera kläder. Vi ska vara helt vitklädda, jag har köpt vita linnebyxor och vita sneakers på Sellpy. Under konsertens gång ska vi ta på oss plagg i klara färger. Min färg är lila, en omlottblus i engelsk brodyr som är nästan klar.

Sedan åkte jag hem genom den ljuvliga majkvällen. Ännu tröttare men nu lycklig.

Kören är ett sådan glädjekälla, jag är så glad att jag har den.

Hata, eller åtminstone spy på

Åh, jag är så trött och less på allt.

Det var kul att börja jobba igen i ungefär en timme. Sedan drog ett av de urtrista maratonmötena igång igen där halva mötestiden gick åt till att alla berättar för varandra om vad de gör. Projektet krånglar mer än någonsin, jag hade hoppats få lite mer att göra under hösten men det kommer snarare att bli tvärtom. En ny och ganska obegriplig organisation sjösätts den 1 juli, jag kommer att få en ny chef IGEN men tjänsten är inte utlyst ännu så ingen vet vem det blir eller när vederbörande dyker upp. Jagblirgalen.

Q har omprov i matte 2 på torsdag. Igår var han håglös och hopplös men på något mirakulöst vis lyckades jag få honom att visa vad provet omfattar och gå med på en plan för att plugga.

Naiv och självgod som jag är tänkte jag att detta faktiskt kan gå, det är lite ekvationer och lite trigonometri och lite statistik.

Idag havererade planen såklart. Halv fyra har jag jobbat klart, då sätter vi oss, förvarnade jag Q. 15:25, just som jag avslutar mitt telefonmöte glider han in i duschen och stannar där i en timme. När vi sedan ska räkna har han varken block eller penna och verkar sakna ben i kroppen, sitter mest ihopsjunken när han inte fiffar med sitt nytvättade hår. När jag säger till honom blir han arg och börjar bryta av blyertsstiftet i pennan som jag letade på åt honom.

Jagblirgalen. Det GÅR INTE att hjälpa honom. Han har så många möjligheter att få hjälp, både O och jag slår fan knut på oss själva och skolan har en utmärkt studievägledare som han dessutom verkar gilla. Men nej. Det är tydligen bättre att ignorera alla krav och få underkänt i allt.

Och så ska han jobba sju veckor i sommar. Han vill tjäna pengar. Jag är skitorolig för hur det ska gå. Åt helvete, om han hanterar jobbet som han hanterar skolan. Eller så går det bra men tröttar ut honom så att han är helvidrig hemma och sedan inte orkar med skolan i höst.

Y kom för två veckor sedan på att han vill ha moped precis som kompisen och bedriver massiv och totalt oresonlig övertalningskampanj om detta. Absolut inga argument biter på honom. Särskilt inte att vi faktiskt köpte en fin och ganska dyr cykel för fyra veckor sedan. Det är alldeles för jobbigt att cykla tre kilometer till träningen, han måste ha en moped.

Y har aldrig någonsin visat minsta intresse för de motorer som omgett honom sedan han var liten. Har man moped behöver man kunna och vilja meka med den, tycker vi. Han tycker att vi är dumma och orättvisa.

Aldrig åker vi utomlands heller, och det är mest mitt fel eftersom jag inte vill flyga, menar Y. Jag säger emot. Om du vill hänga med din kompis (med föräldrar) till Cypern som du pratade om får du såklart det, jag kommer inte att förbjuda dig.

Är vi fattiga eller, säger han ilsket. Nej, inte särskilt. Men jag jobbar inte heltid eftersom jag är sjuk och vi har Sommarön och vi har Nässla. Det kostar i både tid och pengar att ha sommarhus och hund. Pappa och jag har valt det här. Du har visst varit utomlands förresten, du har varit i Danmark och Norge och USA (två gånger) och i Sydafrika och Sydkorea. Men jag tycker också att det är trist att inte kunna flyga längre. Vart skulle du vilja åka?

Det är en totalt ointressant fråga. Y har absolut inget drömresmål, han vill bara göra som alla andra. Men när han påstår att han har en kompis som reser till USA tre gånger per år, då tillåter jag mig att vara skeptisk. Men det är som att prata med en (visserligen tjafsande) vägg. Jagblirgalen.

O är lika trött och less som jag men det är inte precis något som förenar oss, vi blir bara arga på varandra. Jag hatar det med oss att vi är så jävla dåliga på motgångar. Att han blir arg på mig när han är arg på barnen. Och så luktar hans cykelkläder fullkomligt vedervärdigt också, man skulle kunna använda dem i kemisk krigföring.

Och så blir jag galen på MS också och vädret som alla tycker är så fantastiskt. Jag får huvudvärk och mår illa och måste akta mig och se till att vila hela tiden (TRÅKIGT) för att inte bli sämre och för att orka med mitt trista jobb och mina hopplösa ungar och min sura karl.

Blä.

Nu kommer sommaren

(Så heter ett stycke vi sjunger i kören, det är enkelt och vackert. Versionen jag hittar på Youtube låter inte alls lika bra som körsatsen utan bara lökigt. Så ni får tro mig på mitt ord eller komma på min (vår, körens alltså) konsert!)

I tisdags måste det ha varit, försökte vi planera sommaren. Det har vi inte kunnat göra förrän nu eftersom vi inte vetat om och i så fall när pojkarna skulle sommarjobba.

(Jag har inte ens lagt in om semester. Får väl göra det first thing när jag loggar in på måndag.)

Q vill försöka med båda jobben han har fått, det innebär sju veckor med start direkt efter skolavslutningen. Han är färdigjobbad i mitten av juli.

Jag är ganska skeptisk till detta, jag är orolig för att det kommer att bli för mycket för honom och att han är helt slut när skolan börjar. Men han vill.

Det kan bli allt från katastrof till succé, första steget mot vuxenlivet. Vi får se.

O och jag är överens om att vi inte vill lämna honom ensam hemma utom möjligen någon enstaka natt och i så fall övervakad av mormor eller grannfamiljen. Men det beror ju lite på hur det hela avlöper också. Han hade fan inte kommit till skolan en dag och framförallt inte i tid om inte någon av oss punktmarkerat honom.

Det senaste halvåret eller så har O steppat upp rejält i Q-hantering. Min minnesbild är att det började med att vi (nä jag) efter flera års medicinering med Elvanse som inte ska tas för sent på dagen eftersom den då kan förstöra nattsömnen, kom på att det såklart är morgonlärkan O som ska ta hand om det. Nattugglan Helga tar kvällsmedicinen och det verkligt sena avstängningstjafset.

I alla fall så tar O ett mycket större ansvar för Q och hans skolgång nu. Det sliter på honom, jag ser det. Han råddar ju Y :s friidrott också. Men jag har inte särskilt dåligt samvete, förhärdad som jag är. Jag var ganska ensam ganska länge i rollen som Q:s tröst och livlina och boxboll.

Hur som helst, sommaren planeras efter Q:s sommarjobb. Y ska också jobba men bara en vecka som gudskelov sammanfaller under Q:s veckor.

Detta betyder att vi ankommer till Sommarön lite senare än vi brukar och att Y och jag är där ensamma i ett par veckor. En av dessa kommer syrran med familj, då är det snarast bra att huset inte är fullt. Jag är inte orolig över att vara ensam, jag kommer att snylta skamlöst på de snälla grannarna samt min kusin som numera är så snäll och hjälpsam att jag knappt känner igen henne.

(Fy, det var elakt. Hon har alltid varit generös, det har hon faktiskt. Men för några år sedan kunde hon aldrig någonsin avhålla sig från giftiga kommentarer och försök att trycka till både O och mig, det har hon helt slutat med nu. Det var hennes skilsmässa som gjorde det, tror jag.)

Men jag längtar efter Sommarön off-season, så som det var när vi var unga, när vi aldrig åkte dit i juli (för då annekterade min sure farbror stället) utan istället i juni eller augusti-september. Kan vi åka dit på nationaldagshelgen så jag får en liten dos Försommarö?

Njä, svarar O det blir svårt med jobbet. Sedan händer det något och diskussionen avstannar och lite senare tar han upp det igen. Han skulle vilja cykla Vätternrundan i år och det görs då tillsammans med cykelklubben och då är det en obligatorisk träning just den helgen.

Jag suckar. Jaha, när är rundan då? På Y:s födelsedag. Då kommer O och bilen att vara borta minst en natt.

Jag känner mig snål och ogin men också trängd. Jag hatar när han lägger fram sina planer såhär. Så jag säger inte precis nej men heller inte riktigt ja, är bara sur. Trött också, sviter av operationen.

Sedan tänker jag och kommer fram till att det som gör mig sur är dels infrysningen av en försommarhelg på ön, men också att jag inte vet om O har fler tävlingsplaner som han inte har outat ännu. Ibland har han det, nämligen. Och varför har han inte sagt något förrän nu? Cyklar gör han ju som en dåre, både i sin man cave i källaren och minst ett långpass ute varje helg. Samtidigt som hundstackaren försmäktar på ett dagis där hon inte trivs och utan milslånga promenader eftersom ingen orkar eller ids gå ut med henne så mycket som hon skulle behöva. O har i åratal snackat om att springa med henne men det har stannat vid snack.

(Nåja, det sista är en lätt överdrift. Det går ingen större nöd på hunden. Men O:s sätt att prioritera sin ganska substantiella träning retar mig, det gör det.)

Å andra sidan kanske det är bäst att han får göra som han vill och ha sitt roliga. Annars, tänker jag mörkt. Det börjar bli lite väl gott om karlar i bekantskapskretsen som skiljer sig för att de plötsligt ska förverkliga sig själva på olika sätt. O känns inte alls lik dem men man vet aldrig.

Han är ute och kvällskissar Nässla och jag går ut och möter dem. Vill du väldigt gärna köra Vättern, frågar jag. Ja, faktiskt. Jag skulle verkligen vilja det. Nu är jag vältränad och skulle klara det, men det var jag inte säker på att jag skulle bli, det är därför jag inte har sagt något. Det kanske blir den sista stora grejen jag kör, jag börjar också tröttna.

Några andra tävlingsplaner har han alltså inte och han håller med om att vi ska försöka åka till Sommarön off-season lite mer, han saknar också det.

Då får du det, säger jag och vi förenas i att jag är lite generös men att det heller inte är alldeles orimligt av honom att vilja.

Det är inte direkt en tävling, säger han sedan men det köper jag inte. Om du kommer tillbaka och inte har en aning om hur fort det gick eller hur lång tid det tog, då går jag med på att det inte är en tävling men inte annars. Han köper argumentationen och vi skrattar.

Jo, nu kommer sommaren. Försommaren i en förort till Stockholm är fin den också, och Sommarön ligger kvar och väntar på mig.

Introvert eremit

Det har varit långhelg i familjens sköte, familjen kompletterad med svärmor som pratar i stort sett oavbrutet utan att säga någonting.

Nu är huset tomt sånär som på mig och katten och gudars vad skönt det är. Jag har jobbat färdigt för dagen, förvisso rätt tråkigt men så väldigt många gånger trevligare än att vänta på krånglande sjuktaxi och navigera runt på det stökiga rehabcentret.

Om någon timme ska jag promenera och hämta hunden på dagis. Det har jag inte orkat göra på länge men idag orkar jag.

Notering

Som kvinna ska man enligt vissa feminister vara orolig för att illasinnade män ändrar sin könsidentitet i akt och mening att få tillgång till kvinnors omklädningsrum.

För några veckor sedan var det ett förskräckligt tjatande om detta i media och jag hann bli besviken på en rad mer eller mindre kända personer som uttryckte bestämda åsikter om galenskapen i att ändra lagstiftningen så att det blir enklare att byta kön rent juridiskt. Ett argument som anfördes var ovanstående om omklädningsrum och liknande.

Sedan röstades lagen igenom i riksdagen och debatten avstannade.

När jag rullades upp på avdelningen på S:t Göran i fredags och förbereddes för operation konstaterade jag till min förvåning att alla mina tre rumskamrater var män. Visserligen hade vi rejäla draperier mellan sängarna men det var inte mer än decimeter emellan.

Nu störde det inte mig så värst och jag behövde ju inte stanna så länge. Men jag blev ändå förvånad, inte minst över att ingen förvarnade mig eller frågade om det var okej.

Å andra sidan hade personalen antagligen inte kunnat göra så mycket om jag hade protesterat. Det fanns inga enkelrum tillgängliga, hörde jag när en av killarna gnällde över att han inte ville sova på sal.

Jag kände mig inte det minsta otrygg när jag sov i samma rum som tre okända män men jag hade heller blivit rädd av att dela omklädningsrum med en kvinna som fötts som man.

Det är konstigt att man förväntas acceptera det ena men absolut inte det andra.

Läkning

Syrran messade igår morse och frågade hur jag mådde, jag svarade piggt och nytert. För då kände jag mig fortfarande som ny.

Sedan skjutsar O mig till min psykdoktor som jag träffar en gång per år när han förnyar receptet på mina antidepressiva.

Det är snällt av honom, jag hade varken orkat åka kollektivt eller köra själv. Antagligen hade jag kunnat utverka sjuktaxi men orka. Eller omboka besöket – för andra gången. Återigen, orka.

O sitter kvar i bilen och har telefonmöte. Sedan skjutsar han mig till Ankas jobb och vi fikar en timme, O fortsätter med möten.

När vi kommer hem är jag så trött att jag inte kan prata rent. Jag somnar och sover en stund före middagen och en stund efter.

Idag är jag nästan lika trött. Efter att ha städat kattlådan och laddat en tvättmaskin behövde jag vila en stund.

Så eftermiddagen ägnar jag åt The Hound of the Baskervilles samt försök att lära mig italiensk avmaskning. Det senare går sådär.

Nåja. Det kanske inte är så konstigt att läkningen tar på krafterna. Jag har inte särskilt ont såvida jag inte glömmer att ta mina smärtstillande. Magen är svullen men inte lika illa som i söndags.

Imorgon är antibiotikakuren slut och det är skönt för jag är enormt dålig i magen. Efter operationen var jag lite orolig för förstoppning men det var alldeles ogrundat kan jag säga.

Vad som däremot inte var ogrundat var att be om sjukskrivning, himmel vad glad jag är över det. Idag ringde Försäkringskassan och jag bävade, blir jag ifrågasatt nu men inte alls, de ville bara att jag skulle ansöka om ändrad sjukpenning.

Imorgon kommer svärmor på besök. O hade tänkt jobba på klämdagen men det får han inte för mig. Då ska han umgås med sin mamma så att jag slipper, hehe.

C’est magnifique

Eller snarare, elles sont magnifiques. Förklaring följer.

Förutom appendicit visade datortomografin att jag har cystor på äggstockarna. Det ska följas upp av gynekolog.

Det oroar mig inte så värst. Jag har haft cystor förr och dessutom var det ju en jädra fräs på mina äggstockar, de producerade ägg som tokiga och jag var på vippen att bli överstimulerad på nästan alla IVF. (Det gör ont som fan, apropå smärttröskel!)

Vid vår sista IVF var jag på kontroll någon vecka före äggplocket och gynekologen tryckte med ultraljusstaven upp ni-vet-var och betraktade skärmen andäktigt. Du har ju magnifika äggstockar, sa hon.

Det är nog den märkligaste komplimang jag har fått.

Nu tycker jag att les magnifiques har gjort sitt och borde gå i pension.

Om min blindtarm var magnifik vet jag inte men den var kraftigt inflammerad enligt journalen, och var hel i början av ingreppet men gick sönder under tiden. Så nu äter jag antibiotika för säkerhets skull.

Kroppen va. Vad den bråkar med en. Ändå är jag glad åt den.

Tur man har djur

Både katten och hunden blir oreserverat glada när jag kommer hem och visar det tydligt. Enligt O var Meja alldeles vill igår kväll när jag varken satt i soffan eller låg i sängen och nu när jag gör det senare har hon placerat sig vid mina fötter, efter att ha gett mig förorättade blickar när jag föste ner henne från min nyopererade mage.

Sönerna? De var enligt uppgift oroliga igår men idag lyfter de knappt blicken från datorn respektive telefonen och hälsar mig med avmätta grymtanden.

(Fast en stund senare kom Q och gav mig en kram och muttrade att det var skönt att allt gick bra.)

Som ny

Jösses vad mycket bättre jag mår. Opererades vid elvatiden igår kväll. När jag vaknade ur narkosen mådde jag ganska uselt och slumrade i omgångar tills jag fick komma tillbaka till avdelningen vid femtiden. Somnade och sov till min egen förvåning ganska gott i ett par timmar.

Nu har jag ätit frukost och fått smärtstillande och känner mig faktiskt som en ny människa. Jag tyckte ju inte att det gjorde så ont igår men nu när den smärtan är borta saknar jag den sannerligen inte.

Förhoppningsvis får jag åka hem lite senare idag.

Frukost efter ett dygns total fasta, så gott!

Nämen varför inte

Nix, det blev ingen sista rehab. Istället har jag tillbringat dagen på S:t Göran. Jag har blindtarmsinflammation av alla jävla åkommor och ska opereras fortast möjligt.

Imorse vaknade jag av magont och illamående. Det är inte mycket som väcker mig halv sex så det bör ha varit ganska kraftigt. Jag kände igen smärtan, det var precis samma sak som i februari när vårdcentralen inte ville ta emot mig utan påstod att det var gallbesvär.

Alltså bestämde jag mig för att runda dem och söka akut. Kände mig något fånig och hypokondrisk men övertalade mig själv med att jag ju är dålig på att söka vård i tid.

Jag kände mig ännu fånigare när läkaren kom, för då hade jag knappt ont längre. Jo, när han klämde på magen gjorde det ont. Huggande, molande, skärande, stickande? Vet inte riktigt. Molande tror jag. Ganska likt mensvärk men på fel ställe. En svullen smärta, liksom.

Men det märktes att läkaren inte tyckte att jag var fånig, för blodprovet hade visat något. Väntan, väntan. Datortomografi. Mera väntan.

Jag hann bli lite orolig innan beskedet kom, inflammerad blindtarm.

Så nu ligger jag på en avdelning och är nyduschad och klar närhelst kirurgen är det. Jag har ganska ont i magen men ännu mer i huvudet och är vansinnigt hungrig eftersom jag inte ätit något sedan igår kväll förutom ett litet glas smoothie.

Ändå gör det inte alls så ont som jag föreställde mig blindtarmen. Av detta lär vi oss att jag eventuellt har en ganska hög smärttröskel (men dålig tolerans mot hunger) samt att jag verkligen måste lära mig att söka vård i tid.