Jamen jullovet dårå. Det var så långt att jag nu knappt minns hur det började. Och det är väl en bra sak, antar jag.
Julveckan var okej. Det är spänt att ha svärmor i huset, det är sorgligt och avigt att det är så men det är så. Med åldern har hon – till min förvåning – faktiskt blivit ganska gnällig. Hon som alltid satt en ära i att se saker från den ljusa sidan, hon tror kanske att hon fortfarande gör det, för tonfallet är långt ifrån aggressivt, men lyssnar man på vad hon säger är det inga roliga saker. Det är väl just det, hon är inte van vid att någon lyssnar.
När Y och kompis bakat magnifika äppelmunkar och jag häpnade över detta, suckade hon och sa att de var alldeles för feta för henne, hon kan inte äta sånt. Och barnen spelar alldeles för mycket, förstås. Inte ens hunden duger, hon är alldeles för stor och drar för mycket i kopplet och inte vågar svärmor låta henne hälsa på andra hundar för vad kan hända då, för att inte tala om att släppa henne lös.
På julafton exploderade jag mot barnen som var så jävla ohängda och otrevliga. Jag gav fan i att titta på Kalle Anka med dem, tog istället med mig Nässla till ett närliggande fält där hundar får vara lösa och vi brukar låta henne springa. Klockan femton på julafton fanns det förstås inte en levande själ där, dimman låg tung, vi kunde leka Baskervilles hund så mycket vi ville. Därefter avlöpte julafton ungefär som förväntat. Vi har dragit ner julklapparna till ett minimum. Barnen fick lite böcker, Y en snowboard, Q en ny datormus samt ett sedan länge inkasserat dyrt spel till Nintendot. O hade faktiskt köpt Klubben av Matilda Gustavsson till mig, därutöver gav vi vuxna inte varandra någonting.
(Det är jag själv som vill ha det så här. Mest för att jag blir stressad av att få presenter jag inte alls vill ha, därnäst över att jag avskyr att köpa saker som jag inte är säker på att mottagaren vill ha. De perfekta presenterna är underbara att få och nästan ännu bättre att ge, men hur ofta får man till dem? Ändå läser jag kusins FB-uppdatering om sin perfekta födelsedag under trettonhelgen med frukost på säng och spabesök ordnat av världens bäste mest älskade och skönastsjungande make och gnisslar tänder av – ja vadå egentligen?)
(Ännu en rant om julklappar: grannfamiljen med barn i samma klasser som våra brukar fråga om barnen ska ge varandra julklappar. För några år sedan valde O tillsammans med våra barn fina dyra lego eller vad det nu var åt deras barn. Våra fick anteckningsböcker. I år frågade de igen. Jag morrade lite men O åtog sig att sköta inköpet tillsammans med barnen, inte utan ett visst pedagogiskt syfte. Nu har jag glömt vad det var de köpte, men det var väl valda grejer, sånt som de visste att kompisarna skulle gilla, inte för dyra. Vad våra barn fick? Jävla presentkort på Teknikmagasinet. Alltså, varför frågar man om att ge varandra julklappar när man ändå tänker ge ett trist opersonligt presentkort? Jag fattar fan inte. Vi brukar ge våra städerskor presentkort i julklapp, jag tycker presentkort är en jättebra grej när man inte känner personen ifråga men ändå vill vara snäll, men det här?)
En trist julafton minns jag att jag tänkte efteråt. Jag tycker inte att jag har så värst höga krav på tindrande ögon och signad julefrid men uppenbarligen är kraven högre än det som erbjuds mig just nu.
På juldagen vaknade jag med feber och halsont vilket gav en ny förklaring till julaftonseländet. Det kanske inte bara var barnen som varit jävliga? (Fast det var de ju.)
Sedan stannade jag i sängen i flera dagar, inklusive annandagsmiddagen hos faster och farbror i fina förorten. Tack och lov att jag inte fick för mig att vara heroisk och släpa mig dit. Hela familjen inklusive svärmor och hund åkte och jag fick vara ifred. På lördagen kom syster med familj, det var trevligt och jag ansåg mig vara officiellt frisk men var ändå tvungen att ligga ner och vila ibland. På söndagen mådde jag sämre igen och började nästan bli orolig, men sedan vände det.
O hade varit förkyld före jul men var bara däckad i två dagar. Men jag blir ju alltid sjukare än han, hostar mer också. Att jag aldrig lär mig.
På nyårsafton hade vi faktiskt fest. Jag hade onda aningar men det blev riktigt bra. O hade för flera veckor sedan bokat den lokal vi har tillgång till genom BR-föreningen. Vi bjöd in några kompisar som vi firat med ibland tidigare år, samt en närboende familj som vi umgås en del med, deras son med Asperger är en av Q:s bästa kompisar. Därutöver frågade vi förstås grannarna, en grannfamilj hakade på. De flesta var bortresta.
O hade heligt och dyrt lovat att hålla sig i skinnet med avseende på berusning så det var inte därför jag var orolig. Numera försöker jag låta bli att oroa mig. Jag har slutat vakta honom, slinter han får han göra det och så hoppas jag att han slår sig riktigt hårt och ångrar sig. Det var ungefär vad som hände senast.
Jag var mest trött efter förkylningen och allmänt grinig. O är en fantastisk festfixare, han snodde ihop en trerättersmiddag till alla dessa människor bara sådär och inhöstade förstås massor med beröm. Det är välförtjänt, jag borde också berömma honom, något lite gör jag också det, men det skaver fortfarande. Det vi pratade om i terapin förra året, att plöjer ner mycket engagemang utanför familjen och är glad och snäll mot andra men inte hemma.
Fast det har blivit mycket bättre. O tar ett större vardagligt ansvar för barnen nu, särskilt Q har noterat det. När han senast drack för mycket var jag ledsen och besviken på honom efteråt, och vi kunde prata om det. Han sa att han kanske flyr till både festfixande och drickande för att det är en arena där han får uppskattning, och jag svarade att jag förstår det, det hade jag också gjort om jag haft tillgång till en sådan men jag har fan inte det. Jag har inte det.
Äsch, var var jag någonstans? Jag har skrivit på detta i flera dagar och min sinnesstämning skiftar med det som händer i vardagen och den färgar såklart av sig på det jag skriver.
Nyårsfesten var det. Den blev givetvis trevlig. Våra grannar som jag inte känner speciellt väl visade sig förstås vara trevliga och framför allt roliga. Deras barn är apjobbiga tycker både vi och våra barn men föräldrarna är det inte. Och kompisfamiljen som också har NPF-barn, Q:s kompis med Asperger är alltid roliga att hänga med och prata med. Den tredje familjen har vi inte träffat på ett tag, de har en adopterad dotter som är ett år äldre än Q. Vi umgicks ganska mycket när barnen var små, träffades på öppna förskolan och sådär. Det var fint att ses igen, roligt att prata allt från husrenoveringar till jobb och kriminalpolitik där det visade sig (föga förvånande) att vi tyckte exakt likadant.
Om grannarnas stökiga pojkar är apjobbiga så är denna familjs dotter exakt motsatt. En mer förtjusande och välartad fjortonåring är svårt att tänka sig. (Hon heter dessutom samma som jag.)
Jag tänker, gudförlåte mig, jag tänker att så hade man kunnat ha det. Om vi valt Kina och fått en flicka. Om vi fått ett annat barn än just Q, för visst är det hans ADHD som ställer till det? Om jag haft en fungerande livmoder som något av alla perfekta toppklassiga embryon kunnat fastna i.
De tankarna gör ont som fan men jag kan inte hindra dem. Jag skäms inte precis för dem, jag tycker objektivt att det inte är så konstigt att jag har dem. Så som jag har kämpat och fortfarande kämpar för att barnen, framför allt Q, ska ha det bra. Och så blir jag skriken åt och kallad både kärring, hora och fitta på i stort sett daglig basis.
Trettonhelgen ägnade jag åt att städa barnens rum, välbehövligt och eftersatt. De har alldeles för mycket småprylar som nu är utrensade. Det mesta slängde jag med deras tillåtelse men en liten låda är sparad i källaren. När de såg hur mycket fint pyssel och roliga bilar och tennsoldater de har blev de lite intresserade, men i längden kan det nog inte konkurrera med datorerna.
Rensandet fick mig att må bra, som det alltid gör, men det fyllde mig också med vemod. Jag saknar dem, mina små barn! Var kom de här långbenta, skrikande, brölande, småfinniga drasutarna ifrån? Jag längtar efter dem, mina barn. Små eller inte, jag älskar dem precis som de är, jag vill vara nära dem och blir ledsen när de skriker och skäller. Känslorna drar och sliter åt olika håll, jag blir alldeles mörbultad.
Det var jullovet det. Inte det värsta vi har genomlevt men heller inte det bästa. Planen att resa bort i några dagar sket vi i, ingen hade lust och då kändes det meningslöst. Planen att göra en icke-spelrelaterad utflykt ungefär varannan dag sket sig den också, jag orkade helt enkelt inte tjata/motivera/peppa barnen till detta. Däremot gick de ut en liten stund varje dag, så illa tvungna.
Imorgon börjar skolan igen. Q var uppe och stökade inatt, stressad över detta. Det fyller mig med onda aningar, som blir värre av sömnbristen. Blir det nytt helvete nu eller kan det kanske bli bra att återgå till vardag och rutin?
Den som lever får se.
