Just nu

Bängel, krångel, skällsord och svordomar. Barn som kräks. Barn som skriker. En mamma som hostar och bara vill sova.

Men just nu har hon jobbat färdigt för veckan, hemifrån idag på grund av hosta och inställda möten.

Stor son spelar med sina kompisar, skrattar i micken med skrovlig tonårsröst. Igår ville han ligga på min arm tills han somnade.

Liten son sitter också framför datorn och sjunger med den mest änglalika stämma. Det underbaraste ljud som finns är det från ett barn som leker och pratar och sjunger för sig själv.

Nu ska jag ut i luciaskymningen, till biblioteket för att hämta böcker, till affären för att köpa julmust och pepparkakor.

Imorgon ska jag sjunga hela dagen, hoppas att jag orkar, för jag vill det.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

En tredjedel

Sådär, då har vi överlevt en delmängd av december. Inställningen att det råder undantagstillstånd på grund av årstiden är hjälpsam.

För det går upp och ner som vanligt. Helgen var faktiskt helt okej. Barnen uppförde sig väl, särskilt Q hemma hos farbror. Han handhälsade och konverserade och ingen som såg honom kunde väl tänka sig att detta välartade barn någonsin gör något obehärskat eller vanartigt.

På måndag kväll när terminens sista körrep var slut plockade jag upp telefonen och såg 12 sms och sex missade samtal från Q. Pappa slår mig, kom hem och så vidare.

De hade bråkat vid spelavstängning förstås. Jag blev faktiskt lite arg på O, jag tycker att han är slapp som låter ungarna spela efter middag fast vi på goda grunder bestämt att de inte ska få göra det. Han tycker att jag är orättvis.

Q såg ut att sova men det var fusk. Under täcket hade han sitt Nintendo och blev förstås arg när jag hittade det. Jag blev också arg vilket delvis gick ut över O, vi tjafsade en stund innan han gick och la sig.

Sedan smög jag in till Q som hunnit lugna sig och vi pratade i säkert en timme. Bästa pratet på länge. Han vet ju allt redan, jag behöver inte förmana honom. Jag fattar inte hur jag kan bli så arg och säga och göra saker som jag ångrar. Och så ser jag att du och pappa blir stressade och ledsna och så bråkar ni med varandra och det är mitt fel. Det är så svårt att säga till pappa att jag älskar honom eller att säga förlåt, det känns som att han inte vill ta emot det.

Ja, vad ska man svara? Han har ju rätt men ändå inte. Men han vet innerst inne att vi älskar honom båda två, det tror jag faktiskt.

Vi pratade en del praktikaliteter också. Jag bad honom fundera på vad det är som driver upp honom på natten, hur kan han lära sig att lugna sig, att somna om. Och så berättade jag om boken jag läser nu, Hjärnstark som hävdar att träning är den bästa medicinen mot ledsenhet, rastlöshet och koncentrationssvårigheter. Vad tränade du senast du var på gymmet mamma? Jag förklarade, och han lyssnade intresserat. Du får gärna följa med om du vill. Mm, kompisen tränar med sin mamma och har flera gånger frågat om Q vill följa med.

Fundera på om du vill träna med honom eller med någon av oss, uppmanade jag. Jag har redan bestämt mig, svarade Q. Jag ska fråga honom imorgon om jag får följa med.

Sedan slet jag mig, det var sent och vi behövde sova båda två. Nästa morgon var han uppe redan vid fyra och stökade men då sov jag och hörde inte. När jag hörde om det kroknade jag lite igen. Men gårdagkvällen gick bra, jag styrde med järnhand förbi alla potentiella bråk och båda barnen somnade tidigt. Morgonen blev också bra.

Jaha, och dessförinnan bråkade vi flera kvällar i rad om hur länge man får ligga och lyssna på ljudbok innan man somnar. Vi testar Bookbeat som har 30 dagar gratis och Q lyssnar i lurar med blåtand för att inte frestas att pilla med mobilen. Det tog ett par dagar innan rutinen satte sig att jag går in efter någon timme och tar lurarna ifrån honom.

Och så har jag jagat efter Y:s vinterkängor som plötsligt försvann från skohyllan i skolan. Idrottsläraren fick bära honom över gården och O fick rycka ut med extraskor. De har fortfarande inte återfunnits fast vi letat igenom hela skolan. Det är säkert någon som tagit fel. Men faktiskt så passar förra årets kängor fortfarande så jag struntar i detta nu. Hoppas att de kommer till glädje någon annanstans.

Remember December. Bara sju arbetsdagar kvar.

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

Remember December

Häromdagen läste jag en inlägg på FB som gav en nyttig påminnelse.

Jamen just det. Vi kanske inte är dömda till undergång ändå, det kanske bara är december och terminsslut och jävligt jobbigt på grund av det?

Q var uppe inatt igen. Nu har han kommit på ett sätt att få igång TV:n och Netflix utan fjärrkontroll. Den ungens problemlösningsförmåga övervinner det mesta. Det är ju bara det att vi föräldrar inte tycker att det är någon bra idé att kolla Netflix på halvhög volym klockan tre på morgonen. Och inte blir man gladare av att bli kallad jävla äckel heller.

Hela familjen var vaken till slut, men vi somnade alla om, och vi kom alla iväg dit vi skulle på morgonen. Ett smärre mirakel alltså.

Igår var jag på vårdcentralen och vaccinerade mig mot influensan. Brukar inte göra det, men den ska ju vara ovanligt giftig i år. Det visade sig vara gratis på grund av min astma, häpp! I väntrummet läste jag en tämligen töntig damtidningsartikel på temat tacksamhet, om att varje dag uppmärksamma det man är tacksam över.

Lyckas man bortse från hurtigheten och självhjälpstramset så är det ganska vettigt ändå. Det kanske är därför jag är så nere nu, för att det som varit min största källa till glädje och tacksamhet, livet med mina barn, just nu gör mig ganska illa.

Så imorse gjorde jag ett försök att tänka på annat. När jag hasade mot bilen med yster labrador i koppel och försökte hålla mig på fötter på den såphala gatan, beundrade jag soluppgången. Det slog mig då att jag fortfarande, nästan hur ledsen jag än är, finner glädje i exempelvis soluppgångar. Eller vacker natur i största allmänhet. Eller vackra saker överhuvudtaget. Det kan räcka med att titta på stickningen jag håller på med. Förmågan att glädjas åt skönhet, onekligen något att vara tacksam för, något att uppmärksamma.

Jaha. Sedan jag skrev detta har det hunnit bli kolmörkt ute och jag har fått ett ilsket samtal från Q angående att internet inte funkar därhemma. Vad han nu tänker sig att jag ska göra åt det.

Förutom min nya tacksamhetsgiv har jag försökt med andra uppmuntringsstrategier – åt mig själv alltså. Jag har inte tränat så mycket mer än jag brukar men jag försöker tänka på att promenera mer. Och så har jag bokat in trevliga middagar i tre veckor i rad nu. Förra veckan min syster, imorgon en kompis som också är NPF-mamma, nästa vecka Anka.

Jag har också försökt förhålla mig annorlunda till familjen och barnen, försökt tänka att det är okej att det inte är särskilt kul att umgås nu, försökt hitta glädje någon annanstans. I träningen, hos kören, hos hunden. Men jag har också misslyckats å det grövsta, som till exempel när vi åkte på julmarknad i lördags hela familjen. Skittråkigt, totalt inte värt insatsen. Måste komma ihåg sådant.

På lördag får vi fikabesök av kompisar, barnen behöver inte delta om de inte har lust, de kan sitta kvar vid speldatorerna. På söndag är vi bjudna till min farbror på glögg med dignande godisbord. Ungarna brukar gilla det, men jag ska fråga dem ordentligt innan. Kanske är det bättre att strunta i det.

Remember December. Samt en annan sak, att jag har sovit uselt inatt. Då är det helt normalt att känna sig nere, det betyder inte jordens undergång eller att livet aldrig mer blir uthärdligt.

Publicerat i Uncategorized | 10 kommentarer

Vilket skulle bevisas

Inatt var Q uppe och stökade. Han försökte knycka mobilen – insåg väl att utsikten att knycka tangenbord och mus var obefintliga – och blev förbannad när jag vaknade. Klockan var halv fyra, tror jag. Både O och jag vaknade och hade svårt att somna om.

När vi sovit och vaknat igen och skottat iväg båda barnen till skolan pratade vi helt kort. Jag var på sedvanligt morgonhumör vilket yttrade sig i att jag började googla stödfamilj, korttidshem och så vidare. Men jag inser lika bra som O att vi naturligtvis inte skulle anses berättigade till något sådant.

Det svåraste är inte att Q är vaken och väcker mig, det svåraste är att han är så arg och aggressiv. I nästan alla andra frågor brukar vi ge efter för att undvika konfrontationer och utbrott men att låta honom vara vaken på nätterna och skärma… neej där går gränsen tycker vi båda. Finns det inget att skärma med brukar han somna om, så också imorse. Och sover han för lite blir han fullkomligt livsfarlig.

Det var ändå en relativt bra dag att välja, jag hade planerat att jobba hemifrån. Så efter att alla gått sov jag en liten stund till, tog på mig träningskläder och jobbade en stund och gick och tränade med min PT. Nu klarar jag åtta minuter på trappmaskin! (Se grinigt inlägg från juni månad på detta tema.) Och jag mådde förstås väldigt mycket bättre efteråt.

Detta trots att det jävla vädret fortsätter, när ska man få se solen igen? Och så har jag mensvärk också trots P-staven, jävla kvinnokropp.

Om en stund ska jag gå iväg till skolan för att träffa Q:s mentor. Själv har han kommit hem och varit pratbar. Med glasögon på! Jo, för hos optikern insåg han att han ser skärmen väldigt mycket bättre med brillor. Sedärja.

Ikväll ska jag äta middag med min syster, eventuellt iförd en ny klänning som kom med posten idag. Jag har hittat en sömmerska i Östersund som syr upp kläder i certifierade tyger på beställning. Dyrt men fint. Klänningen var ännu finare än jag hade hoppats.

Senare: Skolmötet var mycket uppmuntrande. Syftet var att utvärdera den nu rådande ordningen som är att Q inte gör något skolarbete hemma utan prioriterar att hänga med på lektionerna. Detta har gått mycket bra, han har fått väl godkänt på flera prov. Det enda ämne där han ligger efter är musik vilket beror på att han hade mycket frånvaro i början av terminen. Mentorn skulle kolla med musikläraren hur Q ligger till nu.

I skolan är Q ganska glad, har alltid kompisar omkring sig. Jag påpekade att han äter dåligt och ofta säger att han inte ätit något alls till lunch. Mentorn blev förvånad, han sitter ofta med samma gäng i matsalen (varav flera tjejer! Kul, det var länge sedan Q umgicks med jämnåriga tjejer, till skillnad från sin casanova till lillebror) och de verkar äta. Hon skulle kolla. När vi skildes åt fick jag en uppmuntrande klapp på axeln. Hon fattar att vi har det jobbigt, betydligt jobbigare än vad som syns.

Jag saknar Fyndet på ett personligt plan, men Q:s nuvarande mentor är faktiskt riktigt bra, liksom de flesta av hans lärare verkar vara.

En utvikning på detta tema: för någon vecka sedan var Q mycket nervös och stressad inför en uppvisning i dans på idrotten. Han hatar att dansa och än mer att visa upp sig. Jag letade reda på idrottslärarens mejladress, mejlade och beskrev läget kortfattat. Skrev att Q såklart kommer att göra sitt bästa men att vi av erfarenhet vet att det hjälper honom mycket att veta att ansvarig lärare vet hur han känner.

Jag fick svar nästa morgon, kortfattat men inkännande: tack för att du mejlade! Jag tar detta på stort allvar. Q är inte ensam om sina känslor. Det går bra att köra uppvisningen bara inför mig eller tillsammans med en kompis.

Nu några veckor senare tycker Q att idrotten är rolig, problemen är som bortblåsta.

Jaha, och på kvällen åt jag middag med min syster vilket förstås var trevligt som det alltid är. Jag fick gnälla av mig ordentligt om hemlivet, hon vet ju hur allt är. Hon frågade om jag skulle vilja bli sjukskriven och jag konstaterade att nä, det skulle ju inte hjälpa särskilt. Jag har tidvis förbannat svårt att hålla mod och humör uppe men inte skulle det hjälpa att vegetera ännu mer. Det jag verkligen skulle behöva är ett roligt och stimulerande jobb. Det jag har just nu är lite småtråkigt men inte särskilt krävande. Gott så. Några månader till härdar jag ut.

Syrrans liv är intensivt, hon och sambon har just köpt ny lägenhet med stort renoveringsbehov. Förhoppningsvis får de tillgång till den i januari och kan då bygga nytt badrum och nya sovrum. Det är lite bråttom. För i mars ska de ha barn. Det var inte riktigt meningen, men det blev så. (Jag skrattade rått åt henne när hon berättade i somras. Hallå doktorn? Ett års regelbundna menstruationer plus oskyddat samliv och du blir förvånad, hur står det till med kunskaperna egentligen?) Efter den första förvirringen är nu alla berörda, inklusive de blivande halvsyskonen, mycket glada.

Det är en pojke. Jag ska bli moster och mina barn ska få en liten kusin och mamma blir mormor till ännnu en gosse. Det ska bli roligt.

Jag behöver samla på roliga saker.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Som sagt

Ännu en sugig helg är till ända. Började skriva en uppriktig skildring av den, men vet ni vad, jag blir fan själv uttråkad av att läsa skiten.

Ungarna skärmar för mycket, O smiter iväg och tränar för mycket, de har alla tre ungefär samma attityd till mitt ifrågasättande: VA? FÅR MAN INTE SKÄRMA/TRÄNA?? DET ÄR JU EN MÄNSKLIG RÄTTIGHET?

Själv surar jag och deppar för mycket. Vilket bevisas av att mitt söndagshumör vände från nära nog självmordsmässigt orsakat av Q:s fruktansvärda bråkande under förmiddag och eftermiddag till riktigt förnöjsamt under tidig kväll. O och jag kom iväg till gymmet tillsammans och körde de övningar vår gemensamma PT har sagt åt oss att göra. Sedan gick jag på möte med övriga klassföräldrar medan O gjorde middag, hann precis hem till den.

Därefter väntade helgens bästa stund. I soffan, under filten med katten över knäna, hunden vid fötterna och en kopp te vid armbågen. Inga skrikande skärmgalningar i huset, O och en kompispappa hade tagit med dem till badhuset för veckans stående simstund.

På kvällen somnade jag ovanligt snabbt och sov gott hela natten. Träning och sömn, det är hjälper ju faktiskt. Men det är tusan så svårt att komma ihåg när det är som svartast.

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

Först så går det ner, så går det upp

Jesanes. Inte är livet tråkigt inte.

Helgen sög, för att tala klarspråk. Helgerna gör ofta det nuförtiden. Ungarna sitter klistrade vid varsin dator och skriker, O är borta och tränar, jag sover länge och vaknar groggy med obestämt dåligt samvete. Borde upp och ut, fånga dagen, springa i skogen och andas, koppla av för helvete, carpe jävla diem. Vill inte, vill bara sova och inte vakna.

Q slet sig faktiskt från datorn så småningom och åkte på utflykt med kompisen N, till Armémuseum. (N har Asperger och läser Djurfarmen och hyser ett stort intresse för Stalin. Jag har mer än en gång tänkt att det är synd att pappa och N inte fick tillfälle att pratas vid.) Det var lyckat, tror jag, men Q återkom – inte oväntat – med humöret i botten. Han äter dåligt nuförtiden, förmodligen orsakat av den nya medicinen. Det slår direkt på humöret. Fast jag stuckit till honom äppelklyftor så var han alldeles för hungrig när det var dags för middag och vägrade i princip allt.

Vi lyckades häva det till sist, vi gör ju alltid det på något jävla sätt. Men det blev inte någon särskilt trevlig middag.

Dagen därpå var Q lugnare men då valde förstås Y att krångla som fan. Minns nu knappt ens vad det handlade om, att vi tittade på fel film på Youtube tror jag. Som ofta med Y var det oklart vad han egentligen var förbannad över, men förbannad det var han.

På söndagkvällen började Nässla plötsligt hosta och snörvla, värre och värre. Vi googlade och konstaterade att det verkade vara noskvalster. Ofarligt men besvärligt. Bokade tid hos veterinären dagen därpå och beredde oss på att inte kunna ha henne på dagis, det är smittsamt. Natten blev allt annat än lugn. Jag somnade för sent som jag ofta gör när jag är ledsen och stressad. Hunden snörvlade och snorkade så att huset hade kunnat ramla ner, det var alldeles omöjligt att sova. Hela tiden viftade hon ursäktande på svansen.

Vid fyratiden var både O och jag uppe med henne, och upptäckte då att Q smugit upp till datorn. För en gångs skull hade jag inte beslagtagit mus och tangentbord innan jag gick och la mig. Det är så jobbigt att kräla ner bakom datorn och ta loss dem. Om jag minns det brukar jag be Q ta loss dem själv när han slutar spela för dagen. Ännu en sak att tjata om.

Än en gång var han alldeles omöjlig, svart i ögonen och knappt pratbar. Han skrek och dunsade, hela radhuslängan måste ha hört. Men till sist blev han tyst och nästa morgon sov han länge, förstås. Han har sovmorgon på måndagar men det är inte ofta han utnyttjar dem.

O åkte till jobbet och jag stannade hemma med hunden. Tänkte jobba hemifrån men bestämde sedan att ta ledigt, utan lön förstås. Skyllde på vabb vilket det förstås inte var men det vet ju inte chefen om. Se där en fördel med att vara konsult och debitera per timme.

Hos veterinären konstaterades noskvalster, medicin skrevs ut. Inget dagis förrän symptomen är borta! Sedan var det lite trassel med att hitta ett apotek som behagade föra just den medicinen, och så hade veterinären skrivit ut hälften av den dos hon egentligen skulle ha, varför ska livet vara lätt för, men trots detta var hon mycket bättre redan på tisdagen. Men jag fortsatte att hundvabba (vaffa?) veckan ut, lämnade henne några timmar ibland för att åka till jobbet och sedan ila tillbaka hem. O var fullbokad hela veckan med presentationer för långväga besökare så han kunde inte vara hemma alls.

På måndag kväll hade O och jag ett ordentligt samtal med barnen. Vi hade förberett redan på morgonen, i eftermiddag när ni kommer hem får ni faktiskt inte spela. Nu m-å-s-t-e det till en ändring, vi kan inte ha det så här! Vi pratade först med Q, sedan med Y. O ledde samtalet vilket nog var bra, han är sakligare och mindre emotionell än jag. Vi införde inga nya regler, inskärpte bara de vi har och att de ska följas. Viktigast: man spelar inte på natten, det är absolut icke förhandlingsbart. Något mer förhandlingsbart är att inte spela efter middagen. Särskilt Y har börjat tjata om det på sistone. Vidare: man kan inte skylla på att man har bestämt med den och den att det ska spelas då och då. Jag kollar alltid med mamma och hon med mig innan vi bokar in något, det är så man GÖR när man bor ihop!

Det tog någorlunda skruv, faktiskt. Det var nog bra att prata med dem var och en för sig och att ta konkreta exempel. Igår spelade de med sina Pokemonkort istället för att spela på datorerna, och Q har till både hans och min förvåning läst nästan en hel bok som jag lånade åt honom på biblioteket.

Vidare har vi varit hos doktorn igen med Q och konstaterat att nu är läget faktiskt rätt okej. Slitigt men okej. Både O och jag noterade att Q var ovanligt duktig på att svara på doktorns frågor, annars brukar han mest gömma ansiktet mot min arm och låta oss prata. Men när det funkar, när han kan och vill är han väldigt välformulerad.

Nästa dag åkte Q och jag till kliniken igen, denna gång för att träffa en psykolog för bedömningssamtal. Jag hade nästan glömt varför vi efterfrågat denna kontakt, så det var bra att hon frågade. Jo, det var ju så att vi efter sommarlovet var rejält bekymrade över Q:s sinnestillstånd. Efter en jobbig vårtermin hade han haft ett lov nästan helt utan krav, då han fått göra vad han velat – utom att spela 24/7 – och ändå var han arg och deppig. Och nu skulle han börja högstadiet, hur fan ska det gå?

Sedan dess har det ju hänt en hel del. Ny medicin, mer medicin, samtal med skolan och överenskommelsen om att Q slipper läxor och provförberedelser. Men också att Q vant sig vid att gå till olika klassrum hela tiden, han har schemat i huvudet nu. Allt detta berättade han själv för psykologen. Det var väldigt skönt att höra honom säga orden ”mamma och pappa har haft flera möten med min mentor och så bestämde de att jag inte ska plugga hemma”. Jag fattar ju att han antagligen ser och förstår det vi gör för honom, men det märks inte alltid i vardagen. Att höra honom berätta för en utomstående gav mig känslan av att Q vet att vi står på hans sida, att vi finns där och hjälper honom när han behöver det.

Psykologen påpekade något som är helt uppenbart och som jag borde fattat själv, nämligen att Q förmodligen var understimulerad och uttråkad i somras då han låg i soffan på Sommarön och vägrade göra något annat än att glo i mobilen. Jag tycker att dina föräldrar gjorde helt rätt som tvingade ut dig ibland och fick dig att fiska eller steka plättar. När man är ensam umgås man bara med sina egna tankar och är de negativa så kan det bli en rundgång. Jag tycker att du ska göra en lista på saker att göra som får dig att må bättre, både på landet och hemma.

Själv noterar jag att vi gör rätt som planerar skolloven minutiöst. Numera. Sommarlovet ska planeras även det. Och jag ger psykologen rätt i att det inte är konstigt att en trettonåring hellre vill vara hemma med de vanliga kompisarna än på en aldrig så paradisisk Sommarö.

Vi pratade också om oro och avslappning, Q berättade självmant att han ibland oroar sig för att inte klara av saker som han egentligen vet att han kan. Vi pratade om ilskan, impulsen att säga hemska saker om att ta livet av sig, om det känns så i stunden men inte sedan och vad man ska göra. Nästa gång ska Q prata ensam med henne, och då kanske de pratar om självkänsla. Jag berättade att jag oroar mig för att Q inte verkar sätta särskilt stort värde på sig själv, han är alltid mycket negativ till allt från utseende till vad han kan och vet.

Jaha, och så blev det fredag igen och ännu en arbetsvecka är över, fast jag sannerligen inte har hunnit arbeta många timmar. Turligt nog är det ganska lugnt på jobbet just nu, projektet lider mot sitt slut.

Jomen just det, en riktigt bra sak har hänt. På träningspasset i tisdags var det som att det klickade till vid skulderbladet och sedan dess har jag haft betydligt mindre ont i ryggen. Jag har sovit oerhört mycket bättre, hade nästan glömt hur det är att sova ostörd och inte vakna av smärta varje gång jag vänder mig.

Så kanske går det upp nu?

Publicerat i Uncategorized | 7 kommentarer

Teaser

Filar på ett blogginlägg. Det kommer imorgon. Kanske.

Galna barn, familjeråd, moratorium. Läkarbesök, psykologdito. Noskvalster. Vård av fyrbent följeslagare. Vaff!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar