Gamla och nya vänner

Idag åkte L hem med sin familj. Vi har haft det så fint. Hennes flickor och Y fann varandra och spelade oavbrutet på sina telefoner. Hundarna tävlade med varann om antal svansvift och sorgmodig uppsyn. Hennes man är så trevlig, vi hann prata lite på tu man hand så att jag kunde fråga honom hur han mår mitt i alltihop. Och alla barn följde med på promenader, bara en sådan sak!

Vänner, jag som tycker att jag varit ganska kass på vänskap, nu dyker det upp vänner överallt. Den norska familjen här på ön, med vars söner Y har hängt så mycket i sommar, har vi lärt känna ganska väl. Vi åt middag hos dem i förra veckan och pratade om livet och sjukdomar och gamla föräldrar och bra böcker och knäppa politiker och bestämde att vi ska komma och hälsa på dem i Oslo någon gång i vinter.

Ett smolk har dock funnits och det var att O varit grinig och lite dum. Han gav mig små pikar ibland, löjliga nålstick som ingen annan märker.

Dessutom blev jag riktigt arg när han kom hemsläpande med fyra stora krabbor igår fast jag bett honom låta bli eller åtminstone slänga tillbaks dem i sjön om han nu så gärna vill stoltsera med krabbfiske.

O äter nämligen inte krabba själv. Jag gör det men i måttliga mängder och helst i sällskap. Barnen ungefär som jag och L:s familj inte alls.

Jag blir arg inte bara för att han skiter i en överenskommelse men också för att han föser in mig i rollen som den trista tjatiga. Men jag vill inte ha in ett stort krabbkok i köket med lukt och os och kastrull som ska diskas och stinkande skal att ta rätt på efteråt! Eller jo, om det är fler än jag som äter men nu var det ju inte det.

L:s man räddade situationen genom att erbjuda sig att slänga tillbaks fångsten i sjön och så blev det. Vi åt egenfångad makrill istället, mycket godare!

Imorse frågade jag O vad som hänt egentligen. Nä, han hade inte hört på riktigt och trott att gästerna gillade krabba. Därefter bestämde vi dag för avfärd, i övermorgon vilket råkar vara O:s födelsedag.

Flera gånger har jag frågat när han vill åka hem och vad han vill göra på sin födelsedag. Han har muttrat och duckat frågan. Nu vill han hem, han är stressad över jobbet.

Jo, det märks. Det är när han är stressad som han blir sådär dum, slutar lyssna och stretar på utan att kommunicera med mig. Men nu fattar jag.

Jag har badat två gånger idag redan, det kanske blir en till. Imorgon blir det nog flera bad också. Jag har vaxat tre av fem fönster, tar de sista två imorgon. Nu sitter jag och vilar på mitt älskade trädäck med havsutsikt.

Det blir skönt att komma hem. Det är tråkigt att sommaren är slut, det är det. Men den har varit fin.

Publicerat i Sommarön | 2 kommentarer

Påbjuden vila

Här ligger jag. Klockan tickar, hunden snusar på golvet bredvid mig. Skärper jag hörseln ordentligt hör jag regnet.

Nä förresten. Sedan vi satte in nya fönster och isolerade väggarna hör man knappt regnet och blåsten längre, det är fascinerande. Förr skakade hela huset och jämrade sig när det stormade, nu är det alldeles tyst.

O och Q är inne i land och handlar mat. Y surar för att O råkade ta hans mobil och för att han saknar speldatorn hemma i stan.

Det verkar inte Q göra. Han överraskade mig ordentligt häromdagen med att säga att han tycker att det är rätt mysigt att vara på Sommarön. Det har varit ett lyckokast att sätta honom i arbete. Han renoverar just nu en gammal dörr som blir så fin.

Sedan vi kom i måndags har vi inte varit hemma en enda kväll. Efterrätt hos kusin, ett glas vin hos grannen, middag hos familjen vars barn Y hängt så mycket med.

Imorgon kommer L med familj seglande. Det är därför jag vilar nu för att orka.

Men om bara några dagar kommer alla att åka härifrån. Det är likadant varje år, det tar slut så plötsligt. I några dagar kommer vi att ha ön nästan för oss själva och sedan åker vi hem.

Publicerat i Sommarön | 2 kommentarer

Liten suck

Jaha, huvudvärksdag igen. Tar mig genom första delen av DN men ger sedan upp och lägger mig igen.

Vad är det nu då, tänker jag surt. Så väldigt varmt är det faktiskt inte. Men jag tog två hundpromenader igår och jobbade en liten stund, var det för mycket det? Avstod från att promenera till centrum och uträtta ärenden (biblioteket, apoteket).

Eller så är det inget särskilt, bara sjukdom i största allmänhet.

På måndag morgon ska jag lämna blodprov inför nästa medicindos som ska intas den 22 augusti. Blodprov ska lämnas senast tio dagar i förväg, ej fredag. Det krävdes lite pusslande och planering innan jag fick till det. Direkt efter blodprovet åker vi tillbaka till Sommarön.

Vid jobbdatorn tackar jag nej till projektets höstkick-off två dagar efter Mabtheradosen. Förhoppningsvis mår jag inte lika dåligt som för ett år sedan men det är nog klokt att ransonera. Kören drar igång samma vecka, hoppas jag orkar.

Konsultföretaget bjuder på helgresa till Båstad i september, det hade varit roligt men nej. Vågar inte chansa.

Det är ju skolstart i samma veva också, sjuan för Y och gymnasiet för Q. För en gångs skull är jag mer bekymrad för Y, han ser verkligen inte fram emot att börja skolan igen.

Och O kommer förstås att jobba som en dåre också, det har han gjort i två år nu. Fördelen med det är att han trivs på jobbet och det är ju bra.

Själv ser jag måttligt ljust på den närmaste tiden. Fast jag vet att medicinen hjälper känns det olustigt att ta den när jag vet att den omedelbara effekten är negativ.

Ja, äsch, vafan. När folk (senast en annan hundägare) deltagande frågar hur jag mår vill jag knappt svara ärligt. Nejdetärintesåfarligt. Varför gör jag det, vadan denna ihåliga heroism, jag är ju inte precis känd för att lida i tysthet?

(Paus för att medla mellan sura söner. Konflikten gäller sista fryspizzan. Passar på att predika lite vardagsekonomi, fryspizza vs matrester. Slänger även in höjda elpriser kontra att tjugominutersduschar. Q ser berättigat skyldig ut, Y – som jag fortfarande kallar Lillsnusket, men inte så att han hör – not so much.)

Nu går Q ut med återvinningen och Y äter sin halva av fryspizzan. Jag borde väl äta något också. Alvedon och milkshake kanske.

Publicerat i Sommarön | 8 kommentarer

Ett annat matriarkat

Nu är jag hemma igen. Ditresan var episkt bänglig, med demensglömd mobiltelefon och nerbajsad bebis och som kronan på verket en trasig bil. Men fram kom vi.

Det var en konstig känsla att vara i en familj där jag inte är ansvarig mamma, det var ett tag sedan sist. Det jag tänkte på var två saker: fy fasen vilken trist mathållning samt vikten av att ta emot hjälp.

Maten är väl inte så mycket att bråka om, världen skulle se bättre ut och själv skulle jag definitivt se bättre ut om jag åt som min syster gör. Fast det ÄR ju trist med grillad spetskål och paprika och halloumi och bara flasksåser till. Vi grillade chorizo också, särskilt inköpt åt de köttätande bonusbarnen.

Och jag fattar ju att syrran har klart begränsat med tid att planera mat, det är bortskämt att klaga. Fast jag klagar bara i tysthet och noterar att både i min uppväxtfamilj och i den familj där jag lever nu lägger man större omsorg på maten. Och det tycker jag om.

Via detta kommer jag in på hjälpen. När det bajsades och bänglades som värst kunde mamma förstås inte vara tyst utan kom oupphörligen med goda råd och förslag och syrran fräste. Det kan jag i viss mån förstå, mammas beskäftighet är prövande ibland.

Men någon måtta får det väl vara. När syrran bytte på Tage på en äcklig gräsmatta framför Hemköp (nej jag vill inte använda toaletten om där inte finns ett skötbord!) föreslog jag att hon skulle messa mig inköpslistan så kunde mamma och jag påbörja handlingen. Det gjorde hon så småningom men inte utan protester. (Var hon orolig att vi skulle trava vagnen full med onyttigheter? Och varför har hon inte en skötväska med ett underlägg som man kan lägga ungen på, och fack för våtservetter och blöjor istället för att blanda allt i tygpåsar? Vår skötväska från Baby Björn rymde alla förnödenheter, man såg direkt om något saknades.)

Eller när hon gungar Bertil i vagnen med ena handen och balanserar Tage på axeln med andra och avvisar mammas erbjudande att gunga vagnen. När Tage en sekund senare spottar ut nappen och börjar vråla måste hon såklart böja sig efter den och släppa vagnen varpå Bertil börjar vråla.

Eller när svågern kört iväg den trasiga bilen till verkstad och behöver hämtas där och jag erbjuder mig att göra det. Nej, det vill hon göra själv, det behövs inte. Fast en stund senare ber hon mig ändå för logistiken går inte ihop. Och det gör jag gärna förstås.

Varför är det så svårt att ta emot hjälp?

I det påminner hon faktiskt om kusin M som aldrig vill lyssna på några synpunkter och alltid vet bäst själv om precis allt (hennes dotter fick ADHD-diagnos nu snart fem år efter Q fast problemen varit uppenbara i tio år.).

Rädsla för att kapitulera, vara svag? Rädsla för att inte orka om hjälpen upphör?

Inflexibilitet, oförmåga att tänka i andra banor än de man omsorgsfullt tänkt ut?

Ovilja att släppa ifrån sig kontrollen, den man frenetiskt kämpar för att behålla?

Jag känner igen mig i en del om än inte i allt och det är en nyttig tanke.

Själva vistelsen är trevlig men inte fantastisk. Föga oväntat blir det inte möjlighet att åka på utflykter men det gör inget. Jag hänger på altanen och leker med barnen och småpratar med mamma. Syrran och jag går på promenad och får några pratstunder på tu man hand.

Hon är stressad och orolig. Svågern är bräcklig, han medicinerar sin depression men det verkar hjälpa sådär. Bertil är i värsta trotsåldern och krånglar och skriker om det mesta. Om några veckor ska hon börja jobba igen, hur ska det gå.

Innan vi skiljs säger hon att hon är ledsen för att mamma och jag får sopa ihop resterna av henne hela tiden och att vi inte ser svågerns goda sidor. Jag kramar henne och försäkrar att det inte känns som något sopande. Men visst, det är svårt att se henne kämpa och vara så trött samtidigt som han bara går och lägger sig hela tiden. Jag känner ju inte svågern så väl heller, han är ganska reserverad och vi hann inte riktigt lära känna varandra innan småbarnslivet bröt ut.

Sedan måste hon åka och handla och jag går in på ett bageri och handlar färska hallon och en ljuvligt salt giffel och en kardemummabulle. Fuck nyttigt, hej njut. Sitter på övervåningen i den svala bussen och tittar på det vackra landskapet och njuter verkligen.

Sista etappen av resan är med tåg och betydligt mindre njutbar. Trots att jag reser i tyst (fast numera heter det lugn) avdelning är det ett jävla snattrande både i mobiler och live. Jag får lite huvudvärk av värmen och av hunger men inte så farligt.

På perrongen väntar O och Nässla. Hemma väntar barnen tydligen inte alls, de reagerar knappt när de ser att jag är hemma. Blir det vegomat nu eftersom du är tillbaka, säger Q som tydligen är på dåligt humör.

Men det är skönt att vara hemma i mitt eget lilla rike.

Publicerat i Familj och släkt | 11 kommentarer

Söderut

Nu är jag på väg och det krävdes inte någon större självövervinnelse eller ihopbitande. Hade dessutom inte huvudvärk imorse när jag vaknade, hurra!

Hoppas det blir bra. Ser fram emot att umgås med syster och mamma. På torsdag återser jag min egen lilla flock.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Aber doch

MS:en har gjort sig påmind med besked, jag mår apa för tredje dagen i rad

Mönstret är välbekant, vaknar med huvudvärk, tänker optimistiskt att det går väl över. Går upp och fixar, äter lite, tar Alvedon, försöker låtsas som ingenting.

Det funkar inte. Inser häpet hur fantastiskt bra jag mått under veckorna på ön då jag knappt gjort något mer än traskat ner och badat en eller två gånger per dag. Däremellan har jag diskat, stickat, läst och haft lite dåligt samvete över att vara en sådan hemmakatt och slöfock.

Antagligen var det precis detta jag behövde. På ön är det dessutom betydligt svalare än här hemma.

I lördags låg jag för ankar hela dagen, accepterade det med tanken att jag säkert skulle må bättre dagen därpå.

Det gjorde jag nu inte så värst men tackade ändå ja till systerbesök med bebisar, det var så roligt att träffa dem igen.

Efteråt sov jag tungt i en timme och hade förstås svårt att somna på kvällen.

Idag mår jag kanske lite bättre. Kanske. Har promenerat med hunden och fått besök av Anka och bjudit på kaffe. Det är tydligen precis vad jag orkar med.

Vad jag nog inte orkar är att följa med systerfamiljen som planerat imorgon. Blir trött bara av tanken på att packa och åka. Säkert (förhoppningsvis) är det vilsamt att vara där. Eller?

Messar syrran som blir besviken förstås. Mamma ringer efter några timmar och utropar att jag bara ska tänka på mig själv och inte ha det minsta dåligt samvete.

Nejdå, det har jag inte. Är mest sur på sjukdomen.

Mamma verkar förresten lite sämre tycker både hon och jag och min syster. Hon klarar vardagen utmärkt men hennes minne blir allt sämre. Ingen av oss orkar riktigt ta in vad det betyder.

Och min systers svärmor är jättedålig i vad som verkar vara en snabbväxande cancer. Döden nafsar oss i hasorna.

Fånga dagen borde man. Borde jag bita ihop och åka imorgon?

Publicerat i Familj och släkt, Sjukdom | 4 kommentarer

Tillbaka i förorten

Igår åkte vi hem från ön, vi stannar en vecka och åker sedan tillbaka. O ska jobba hela veckan, jag ska öppna datorn och kolla så att det inte inträffat några större katastrofer. Förmodligen ska jag hälsa på syrrans familj som huserar på svågerns mormors land på östkusten, en landsända jag knappt varit i. Det blir bra.

Idag vaknade jag med huvudvärk. Det var ett bra tag sedan sist och jag har tjänat ihop till den. Gårdagen var rätt intensiv med packning och stuvning och tjat och så körde jag en timme medan O sov också. Så huvudvärken förvånar mig inte.

Barnen kastade sig förstås över speldatorerna och gör nu inget annat. Men det gör inget. Övistelsen var ändå bättre än på länge. Y hängde mycket med en norsk familj med jämnåriga söner och förgyllde tydligen deras tillvaro avsevärt. Q jobbade en hel del tillsammans med O, han högg ved och skrapade färg och stod i. Gästrummet i ladan växer fram så sakteliga.

Att de sedan går runt med lurar så att de aldrig hör vad man säger och pillar med mobilerna istället för att hjälpa till, hjälper till först när man rutit några gånger och hunnit tappa humöret, dessutom ofta käftar emot, tja det får väl noteras som ganska normalt tonårsbeteende.

O har svårare för det där än vad jag har. Men det kanske beror på att han inte får lika många kramar och andra ömhetsbetygelser som jag. Q kommer ofta och ger mig en kram. Y gör det inte på samma sätt men sitter gärna i knät och när vi är ute och går kommer hans varma tass smygande och vill hålla i min.

O ber ju heller inte om hjälp som jag gör, det ligger inte för honom. Han tycker heller inte att det är någon idé.

Men då blir han heller aldrig glatt överraskad. Igår när vi kom hem sent bestämde vi oss för att handla riktig middagsmat på vägen istället för slöpizza. En god stund i förväg frågade jag om sönerna kunde tänka sig att promenera hem från affären med Nässla medan O och jag handlade. Till min förvåning accepterade de utan krångel, de verkade rentav tycka att det var kul.

Här hemma svämmar gården över av svartöga, pelargoner och slingerkrasse. Gammelgrannen har skött sitt vattningsuppdrag med den äran. Då är det extra trevligt att komma hem. Jag missade smultronen på Sommarön men hemma i rabatten finns faktiskt några kvar, mörkröda och smakrika.

Gammelgrannen har tagit hand om posten också. Där finns ett brev från neurologen.

Bästa Helga!

Magnetkameraundersökningen visar inga nya plack/lesioner. Bilden är oförändrad jämfört med föregående bildtagning. Det finns således inga tecken på progress av sjukdomen!

Publicerat i Sjukdom, Sommarön | 5 kommentarer

Säll i syrenens skugga söker jag här mitt hägn

Eller – lunch intages i övre salongen.

Trädäcket bakom ladan är den ljuvligaste plats. Förutom syrenen så sträcker sig två ganska stora askar välvilligt ut sina grenar och skänker sval vandrande skugga.

Idag är det gräsligt varmt så här stannar jag nu i några timmar. Nässla har just slutat flåsa och lagt sig ner på sidan. Jag har badat och ätit macka med tonfiskröra och druckit två stora glas svag saft, jag mår som en drottning.

Y är nere vid piren och badar. Q har fått löfte om att följa med kusindotter på utflykt senare idag. Svärmor har just åkt hem, det var trevligt att ha henne här och lite skönt när hon åkte, som det ska vara.

Om ett par dagar åker vi hem och stannar en vecka i civilisationen, sedan återkommer vi och avnjuter ett par augustiveckor här.

Jag tror inte övistelsen har varit så fin sedan barnen var små.

Publicerat i Sommarön | 2 kommentarer

Harmoni

Dag 10… eller något på Sommarön.

Grannfamiljen har åkt hem och lilla huset känns inte trångt längre. Katten har flyttat in igen, hon flydde till ladan när gästerna kom.

Igår bråkade sönerna så att jag blev alldeles matt. Men idag är de snälla. Vi har varit och badat och de busade i vattnet tillsammans. Efteråt högg Q ved i några timmar och Y försvann iväg med kompisar.

Just när jag började fundera på hur middagsmaten ska räcka, kom han hem. Mamma, de ska ta båten in och äta på restaurang och vill bjuda mig!

Han är jublande glad och går rentav med på att ha riktiga skor på fötterna istället för mina gamla foppatofflor. Jag får en kram innan han går iväg.

Det är andra gången denna familj bjuder honom på middag. När jag tackade för det försäkrade de att det var de som skulle tacka. Y är den idealiske gästen, så glad och trevlig och går bra ihop med alla barnen.

Det gör mig så glad. Y har varit ilsken länge men när han var liten var han ju hela världens lille vän. Det känns helt rimligt att han är arg hemma och snäll borta.

Notera den svarta nosen längst ner i bild.

Publicerat i Livet med Y, Sommarön | 1 kommentar

Minnet

Idag läste jag ut Grief Cottage av Gail Godwin som är en av mina favoritförfattare. Hennes personporträtt är fantastiska och dröjer länge kvar i minnet.

I citatet nedan samtalar bokens unge föräldralöse huvudperson med en äldre man som blir något av den fadersfigur han saknar.

”.. it still feels weird to realize that my mom is dead. I’m not sure I can explain it, but often it seems like she’s more alive than ever. I think about her more than ever and I keep seeing new sides of her.”

”You explain it perfectly well. After all the human noise and conflicts have stopped, the absent person has more room in your heart to spread out and be herself. My mother has been gone ten years and I know her much better now than when we saw each other every day.”

Jag hade inte formulerat det på samma sätt men jag förstår vad som menas. Människor lever i någon mening kvar i minnet, det gör de faktiskt.

Publicerat i Böcker | 1 kommentar