Lösenordsskyddad: Slitigt var förnamnet

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser
Publicerat i Uncategorized

Slitigt

Sitter och flämtar efter att ha skickat barnen till skolan.

Häromdagen hos Y-terapeuten pratade vi om att Y är orolig för att han har ADHD eftersom han är så arg. Jag försökte förklara skillnaden på hans ilska och Q:s ilska. Och de andra skillnaderna. 

Terapeuten höll med. Jag träffar många barn, sa hon. Jag tror inte heller att du har ADHD. Nästa gång vi ses ska vi prata om vad Y kan göra när Q blir arg.

Igår och imorse var skillnaderna uppenbara.

Q fick vara hemma från skolan igår för att vila. Dagen gick ganska bra men kvällen blev tjafsig. Vid läggdags upptäckte jag några tomma godispåsar i Q:s papperskorg. Jaha, han har rädat mitt lakritsförråd från Amsterdam.

Märk väl att jag inte yttrade ett ord till gräl eller ens förebråelse. Q bröt ihop ändå, la en tröja runt halsen, slog sig själv i ansiktet och huvudet. Det tog en timme att lugna honom. 

(Smarte Q lämnar alltid uppenbara spår efter sig när han har gjort något dumt. Vill han bli upptäckt?)

Och imorse gick jag som på äggskal. Härommorgonen vrålade Q åt oss när vi skulle väcka honom, så illa var det inte idag. Men tjorv och lirk ändå.

Då Y sitter klädd vid frukostbordet brölar Q över tröjor som sitter fel och ser konstiga ut. Regnjackan har han såklart glömt i skolan. Alla mina förslag och försök till hjälp ratas med ilska. Men jag får en varm kram innan han går.

Men nu är dagen min. En kopp te och DN innan jag åker in till stan. Fine frisören och lunch. Sedan hem till kaoset igen.

Publicerat i Uncategorized | 7 kommentarer

Byta bana eller ej

Jomen jag skulle ju skriva om jobbet, det har jag tänkt göra länge och väl. 

Det är nu ungefär ett år sedan jag begrep att jag skulle bli uppsagd. Formellt blev jag det först vid årsskiftet. Jag fick fyra månaders avgångsvederlag som alltså räckte under hela våren. Under samma tid fick jag gå och snacka med en coach.

Utan egen förskyllan halkade jag in på en rekrytering av en chefstjänst. Jag blev intervjuad och testad men fick inte jobbet. Sedan blev det sommar. 

Jag har sökt jobb mer eller mindre halvhjärtat under hela tiden. Har fått många nej, och har själv avvisat några intresserade.

Just nu har jag två jobb på gång. Den ena processen har gått långt, de har bett om referenser. Den andra har inte kommit lika långt, men om jag inte tar alldeles fel ligger jag bra till.

Vad vill jag själv då? Ja, det är frågan.

Det finns tre rimliga alternativ. 

1 är att göra ungefär det jag gör och tidigare har gjort, nämligen söka jobb som liknar de jag har haft tidigare. Just nu förefaller det vara en framgångsrik strategi, jobbmarknaden är het.

Fördelen är att det är enkelt, jag slipper gå utanför min komfortzon eller åtminstone inte särskilt långt. Visst riskerar jag att hamna på ett tråkigt jobb som mitt senaste. Men å andra sidan är det lättare med ökande erfarenhet att bedöma vad jag ger mig in på. Det finns ju massor av roliga projektledartjänster!

Mitt senaste jobb var onekligen rätt trist, och jag vet ungefär varför och vad jag ska undvika. Jobbet jag hade dessförinnan var roligt, med den lilla nackdelen att chefen, benämnd You-Know-Who, var skvatt galen.

2 är att ta ett rejält kliv utanför komfortzonen, betänka att livet är för kort för att tillbringas på ett tråkigt jobb, identifiera Något Jag Brinner För och som skulle få mig att skutta till arbetet med lätta steg, och hitta eller kanske t o m skapa Det Perfekta Jobbet.

Detta idisslade jag och coachen fram och tillbaka. Först skulle jag spåna hej vilt, och det gjorde jag. Garn, tyger, opera, skriva bok. Nejmen om man skulle skärpa sig. Med möda klämde jag ur mig att det är då själva fan att det fortfarande är så ont om kvinnliga ingenjörer och inte verkar det bli bättre, det skulle vara kul att jobba med. (Alternativt, det är då fan att vi är så usla på att utnyttja invandrad kompetens, inte minst inom ingenjörsskrået.) Ja, utbrast min coach med glänsande ögon. Där har du din passion! 

Tja. Jovars. Jag har rotat lite i det där men tröttnade rätt snabbt. Det finns ju inga tjänster inom detta område att söka som jag är som klippt och skuren för, som det faktiskt gör om jag håller mig till det jag kan. Och det området är tillräckligt brett för att innehålla omväxling och utmaningar. Min specialitet är ju projektledning och ledarskap, inte något specifikt teknikområde.

Men! Det finns ett tredje alternativ, nämligen att starta eget och sälja mina projektledarkunskaper som konsult. 

Va, säger den minnesgode läsaren, Helga avskydde ju att arbeta som konsult? Det stämmer, på det stora konsultbolaget där jag bara var en liten kugge i maskineriet. Att vara egen verkar betydligt mer tilltalande.

Men hur ska du orka det, ragga uppdrag och sälja in dig själv och allt pappersarbete, undrade O skeptiskt. 

Jag tänker varken ragga eller sälja, jag blir underkonsult till någon firma som sköter ragg och sälj för tio procent av mina inkomster. Och egen firma, hur krångligt kan det vara? Min slarvige fader klarade det galant.

Det bästa med denna lösning är att jag då förhoppningsvis kan välja uppdrag som inte är på heltid. Enligt en initierad vän finns det ganska gott om sådana.

Fast lite läskigt är det ju. Å andra sidan, värre har jag varit med om.

Men tills vidare är det alternativ 1 som gäller och de två tjänster som är aktuella nu. Om de skiter sig öppnar jag eget.

Helga katastrofkonsult. På kryss mellan livskriserna. 

Publicerat i Uncategorized | 7 kommentarer

Och så en helg

Eldvakt, kanelbulle och ösregn. Y hämtade två bullar åt mig, bekymrad för att jag stod ensam ute i regnet. Inte kunde han begripa hur jag njöt av den ensamheten.

Förtroligt samtal med kompis-NPF-mamman. Igenkänningen! Under tiden lekte våra söner med lego, och pratade om ADHD. Det var jätteintressant att prata med N, konstaterade Q.

O sprang ett lopp och persade milen strax under timmen. Frågan är om det var lördagskvällens GT eller herdestund som var tricket. Jag vet vad jag tror.

Imorgon är det en ny vecka.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Lösenordsskyddad: Hur man vänder en vecka

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Publicerat i Uncategorized

Trött och less fast ändå något bättre 

Jag sitter i bilen och väntar på Y som har danslektion. Egentligen skulle O tagit honom hit men jag erbjöd ett byte. Sitter hellre och glor i bilen, ifred, än är hemma med Q och lagar middag.

Antingen har O smygläst bloggen eller mina tankar eller så är han mer perceptiv än jag tillskriver honom. Klart han är, alldeles dum är han ju inte. Igår verkade han fatta att en uppryckning var av nöden, och det utan att jag öppnade dammluckorna. Fast lite sipprade ut.

Men vi ska gå i någon sorts parterapi, absolut. På måndag ska vi tillbaka till Y-terapeuten, låt se vad det ger.

Istället är det Q jag är mest arg på just nu. När hans överenskomna datortid var slut kom han stormande och skrek, slog mig på armen flera gånger, vräkte sängkläder och glasögon i golvet, försökte göra detsamma med kaffemugg och mobil. 

Jag är normalt sett inte särskilt långsint, ändå gnisslar jag tänder när jag tänker på det. Förbannade ungjävel. Vad jag är trött på detta helvetes härjande och bråkande utan respit. Antingen är han på mig som en ömhetstörstande boa (vaken igår när jag kom hem från kören kl 22, kröp upp hos mig i sängen inatt och störde mig åtskilliga gånger med att klänga på mig) eller så är han så jävla otidig att jag baxnar. 

Ingen annan människa har någonsin betett sig så provokativt och elakt mot mig som Q när han är på det humöret. (Ingen annan heller så ömsint och kärleksfull, det är sant.)

Just idag vill jag hemfalla åt stränga metoder. Dra in morgondagens skärmning som straff för dagens beteende. Det är inte likt mig, det är O som brukar ropa på sånt. 

Fast det funkar ju inte, invänder jag alltid. Q skulle bara bli arg och förtvivlad och bråka ännu mer och så blir jag ännu tröttare och ledsnare och mer uppgiven. 

Kommer han att sluta med det här beteendet så småningom om vi bara härdar ut? Har hon rätt, Astrid i att folkvettet kommer av sig självt om man bara älskar ungarna?

Publicerat i Uncategorized | 11 kommentarer

Jag är så arg

Kära O,

Jag borde skriva älskade, för det är ju sant, men jag är fortfarande för arg. Efter den här skitmorgonen. Efter förra veckan då du var bortrest.

Gud, jag är så arg och besviken. Jag törs knappt känna efter hur mycket. Istället pyser det ut i små heta pustar. Jag försöker vara konstruktiv fast det kanske inte alltid märks. Märker du det, O? Du blir defensiv och tjafsig när jag kritiserar dig och då blir jag ännu argare och ledsnare och så går allt åt helvete.

För att vara konstruktiv: det var bra att du såg till att svärmor var här under din bortavaro. Det var bra att du tog med barnen till badhus igår söndag, så att jag fick vila.

Men det räcker inte. Hur ska jag säga det? Hur ska jag förklara? Det räcker inte, eftersom du hotar med att ställa in badutflykten om Q inte äter frukost, så att han blir så förtvivlad att han stormar till mig och kastar saker omkring sig.

Jag kläcker också ur mig sådana där idiotiska hotelser ibland. Herregud, man är ju inte mer än människa. Men jag tar alltid tillbaka dem, förklarar varför jag sa så, ger barnen verktyg för att hantera och förstå.

Sånt gör aldrig du. Du är rent ut sagt för jävla kass på det. Det är som att du har en inbyggd spärr i dig. Jag fattar, tror jag, det har med din egen barndom att göra. Det var sannerligen ingen som lirkade och gullade med dig.

Det är rent ut sagt rätt värdelöst att du stannar hemma lite längre på morgonen när du inte lyfter ett finger för att göra det som behövs, nämligen att gulla och lirka. Ibland är du direkt kontraproduktiv som när du blöter ner precis hela badrumsgolvet när du duschar så att Q får psykbryt för att hans bästa strumpor blir blöta. Sedan är du arg och oförstående.

Från din synpunkt är det väl så, att det inte är någon idé att ens försöka, för jag blir aldrig nöjd. Det är väl därför du vrenskas och krånglar och tjafsar emot när jag försöker förklara.

Men jag orkar inte. På riktigt, O. Det är detta jag har försökt säga så länge. Jag orkar inte å ena sidan hantera Q (och Y) och å andra sidan coacha dig. Det går inte.

Antagligen är det därför jag har så kort tålamod med det där andra, våra olikheter. Att du är den du är. Att du tar så helvetes stor plats. Att huset är ett kaos av prylar så snart du kommit hem. Att du lämnar halvfärdiga projekt, ouppackade väskor, slängda strumpor överallt efter dig.

Vi hade så roligt förr, det var det som höll ihop oss. Men nu är det fan inte roligt längre. Det är tvärtom så sorgligt att jag knappt orkar tänka på det. 

Vad ska vi göra?

Publicerat i Uncategorized | 36 kommentarer