Piss och pest och senapsgas

Tillbaka i vardagen igen. Men jag mjukstartar, den här veckan jobbar jag bara två dagar, sedan åker jag och Y till mamma i Göteborg. O jobbar, och Q ska vara hemma.

Det var inte utan oro jag lämnade barnen ensamma när jag åkte till jobbet igår. Y retas och Q slåss. I fredags grät Y ordentligt över att Q slagit honom. Förmodligen inte oprovocerat men det är förstås ingen ursäkt.

Så jag inledde arbetsdagen med att sitta i bilen på jobbets parkering och vänta i barnklinikens telefonkö. Efter inte alltför lång tid kom jag fram och förklarade mitt ärende.

1 Vi behöver nytt recept på melatonin, akut.
2 Vi behöver träffa barnläkare/barnpsykiater/trollkarl för att prata om Q:s ilskna humör som just nu är nästintill ohanterligt. Han har slagit både mig och sin lillebror. Han växer i rasande fart, kanske behöver medicindosen justeras?
3 Mindre viktigt, men ändå: hans vikt har accelererat. Skolsyster hörde av sig på avslutningsdagen och ville egentligen remittera till dietist men vi enades om att kliniken får ta detta eftersom de ju följer hans vikt och längd regelbundet. Det påverkar också hans humör och mående, han är ledsen över att han är tjock och blir arg över alla propåer att på något sätt försöka påverka det.

(En annan gång får ni läsa min rant om råden till föräldrar till överviktiga barn. Har ni tänkt på att begränsa intaget av söta drycker? Gå och häng dig.)

Ojojoj, sa den snälla sköterskan. Visst ska ni få en tid. Den 16 oktober.

Jag suckade och tjatade lite, så fick jag en tid till en annan läkare, den 2 september. Gott så.

Jaha, sedan gick jag in till jobbet och blev i alla fall lite lättad när det visade sig att den superviktiga deadlinen vi haft på torsdag är uppskjuten till månadsskiftet, kanske längre. Oklart. Går inte att säga närmare. Nähä.

Blev ännu mer lättad när Y ringde och rapporterade att nu värmde Q tomatsoppa med makaroner åt dem. Bra.

Halv tre var det så dags för det dagliga pulsmötet i mitt projekt. Suck. Det väller in folk till detta möte, varav de allra flesta inte borde vara där. De är där för att deras chef tycker att de ska vara det, eller för att de bara vill veta hur det går i projektet. (Svar: riktigt bra, med tanke på förutsättningarna).

En mellanchef hojtade och frågade om vi kunde flytta oss längre in i lokalen, det är så trångt här? Tyvärr, sorry, då hamnar vi precis framför fikahörnan där det babblas som fan fast det är långt över fikatiden, jag hör redan nu knappt vad jag tänker.

Så tröskade vi igenom mötet, hur det går med allting, alla actions som var uppskrivna. I och för sig rimligt att göra det ordentligt just denna dag då många – däribland jag – var tillbaka från semestern, men fan vad segt.

Flera gånger har jag försökt dra ner mötesfrekvensen, varje dag är för ofta, vi kunde ha det tre gånger i veckan istället. Saker hinner inte lösas på en dag, vi står och snackar om samma grejer varje jävla dag. Nej, skriker alla chefer högt. Vi måste ha möte varje dag så att alla fattar hur bråttom det är! Jaha.

Som så ofta disintegrerade mötet mot slutet, folk började snacka med varann i smågrupper. Ett tecken på att det inte känns relevant för dem. Jag fick ta i på skarpen, vissla till och göra ett av mina hunduppfostringsljud för att få babblet att stillna. Funderar på om jag ska bli ännu mer diktatorisk och börja slänga ut folk från mötet. Det är för mycket snack, jag vill ha en representant från varje disciplin, inte mer. Behöver tajta till, driva på.

Efteråt satt jag i kontorslandskapet och surade. Nu börjar nackdelarna med flytande kontor bli väldigt uppenbara. Jag behöver sitta nära produktionspersonalen nu, och där är platserna alldeles för få. Inte blev jag muntrare av den pågående diskussionen mellan två tjugonånting-kollegor. Den ena är 171 cm lång och beklagade sig över detta för det är så svårt att träffa karlar som är längre. Jo, hon kunde allt tänka sig att dejta en kille på 178 cm, men bara om han har bra personlighet. För man vill ju kunna ha klackar också.

Herregud.

Jag åkte hem, ganska deppig. Det är väl inte orimligt att vara första dagen efter semestern, en ganska slitsam semester också. Många frågade mig under dagen vad jag gjort, om jag haft det bra, allt det där. Jag ljög och svarade att vi haft det härligt på västkusten. Brukar inte göra det, brukar sätta en ära i att inte mörka, men orkar inte.

Är så trött på kaoset. När kände jag mig senast harmonisk? När blev det kaos? När pappa blev sjuk, förstås. Jag sörjer honom inte som förr, har hämtat mig ganska bra men livet har inte rättat till sig sedan dess. Oron för Q har tagit över. Och så detta att O och jag är så förbannat dåliga på att vara ett stöd för varann när det är svårt. Det är sannerligen inget nytt, men blir inte roligare för det. Surheten, tröttheten. Ovanpå allt detta ett jobb som jag är högst måttligt engagerad i.

Q visade sig överhuvudtaget inte under den tidiga kvällen, han satt vid datorn förstås. Men han kom till middagen, och båda barnen accepterade att efter middag skulle det inte skärmas.

Efter middagen behövde vi ta ett litet snack. På morgonen hade O upptäckt att det köpts spelgrejer online, han var tydligen inloggad på Paypal på något sätt som Q kunde komma åt. 1600 spänn minsann. Jaha, Q hade eventuellt inte riktigt fattat vad han hade gjort, men nu fick han stå sitt kast. Vi grälade inte, konstaterade bara att detta dras på veckopengen. Q hade ganska exakt 1600 på sitt konto, faktiskt.

Sedan åkte O och Y till badhuset, Q ville inte följa med utan ville gå pokemonpromenad med kompisen istället. Jag gick ut med Nässla under tiden.

När jag kom hem satt han förstås vid datorn, men slet sig efter en ganska lång stund. Han la sig bredvid mig i soffan och vi tittade på något inredningsprogram tillsammans och småpratade. Om skolstarten, att han förstås är nervös. Det är därför han bråkar, tror han. Sedan släppte vi det och pratade om programmet vi såg istället.

En sådan stund är så läkande, jag behöver dem innerligt. Senare på kvällen nattade jag Y och fick en liknande med honom. Han började lite oväntat gråta över att bli ensam när O och jag en gång dör, och jag tröstade. Han somnade på min arm.

Så kvällen slutade bra? Nä. När jag gick in till Q för att be honom släcka låg han inte alls och läste KP som överenskommet utan spelade på telefonen som han smugglat med sig. När jag bad honom stänga av kastade han den hårt i golvet och skällde för att jag inte fångat den.

Det räckte. Jag gick ut i köket och bröt ihop. Jävla förbannade skärmhelveten. Jävla unge, han sliter ut mig, snart finns det inget kvar. Jag orkar inte mer. Ingenting är roligt längre, jag kan inte komma på en enda sak som gör mig glad, som jag vill göra, som jag ser fram emot. Allt är bara jävelskap och bråk och tjafs och sura kommentarer.

Imorse började eländet om igen då Q väckte mig klockan sex och ville börja spela. Det fick han faktiskt, fast det är för tidigt. Men han sa sig ha ätit frukost och det är sista veckan före skolstart, han är stressad.

Själv har jag varit och tränat vilket gjorde mig på något bättre humör. Jag har jobbat hemma under förmiddagen för att sedan kunna ge barnen en ordentlig lunch innan jag åker till jobbet.

Och imorgon åker Y och jag till mamma.

Annonser

Nu blir det bokrecension

Igår lyssnade jag på det sista avsnittet av Den allvarsamma leken, i Krister Henriksons uppläsning. Finns på SR Play för den hugade, rekommenderas!

Men för att börja från början. Jag upptäckte Hjalmar Söderberg i sena tonåren, som så många andra. Länge hade jag Den allvarsamma leken som älsklingsbok, tätt följd av Gun-Britt Sundströms För Lydia. (Och naturligtvis Maken av samma författare, som är inte så lite inspirerad av Den allvarsamma leken. Tycker jag.)

Pappa var också Söderberg-fan, och satt i styrelsen för Hjalmar Söderberg-sällskapet i många år. Han gick på möten och föredrag och åkte på resor. Vi pratade ganska ofta om HjS liv och verk. Ibland har jag svårt att skilja mina egna åsikter och uppfattningar från hans, faktiskt.

Hur som helst, mitt intresse för HjS har inte avtagit, jag läste därför Jesper Högströms biografi när den kom i vintras. Mycket intressant, å vad jag önskar att jag kunnat prata om den med pappa. (Fast å andra sidan läser mamma den just nu, och jag har lånat biografin över Vilhelm Moberg av henne.)

Söderbergs alkoholmissbruk framkommer tydligare i den här biografin, det har förstås förtigits tidigare. Typiskt. Hymla och smussla. Och döttrarna som inte yttrade ett ord av kritik mot sin snälla pappa, fast han söp kopiöst och inte tog något ansvar alls för sina barn, han bodde knappt ihop med dem utan överlämnade ansvaret till hushållerskor och barnhem. Ändå försvarade de honom. Jojo. Det känner jag ju igen. Faktiskt tror jag att jag hade kunnat diskutera detta med pappa, han hade ofta en förvånansvärt klar och oförvillad blick på sig själv.

Därefter läste jag Förvillelser, Söderbergs debutroman, som gjorde skandal. Det har jag som andra sentida läsare haft svårt att förstå, hur denna stämningsfulla skildring av ynglingen Tomas Webers flanerande i stockholmsskymningen kunde uppröra så.

Men det är intressant att läsa om böcker, det ska man göra, särskilt om man låter det gå några decennier mellan läsningarna. Nu förstår jag bättre indignationen hos förra sekelskiftets recensenter. Huvudpersonen inleder sexuella relationer med en fattig flicka (expedit i en handskaffär) och en rikare flicka av fin familj. Av sexuell nöd, förstår man. Den manliga sexuella nöden som måste tillfredsställas. Några konsekvenser behöver han inte ta till skillnad från familjeflickan som blir med barn och bodflickan som klarar sig och sitt rykte undan med blotta förskräckelsen. Han velar vidare och räddas också från ekonomisk ruin av ren tur.

Unga män har i alla tider uppfört sig oansvarigt och ojämlikheten som jag reagerar på var säkert inget som stack i ögonen på Söderbergs samtida. Men jag kan numera förstå att hans ärlighet upprörde, liksom hans sätt att beskriva Tomas Webers handlingar objektivt, registrerande, utan pekpinnar eller moraliserande.

Under semestern lyssnade jag på Doktor Glas, också den i utmärkt uppläsning av Krister Henrikson. Han hummar och harklar och skådespelar precis lagom mycket. (Däremot har jag hört honom läsa Harry Potter och då spela över fullständigt, det gick nästan inte att lyssna på hans frustningar och vrål.)

Pappa gillade inte Doktor Glas. Den brukar anses vara Söderbergs bästa bok, obegripligt menade han. Visst är språket fantastiskt liksom miljöskildringarna, men den centrala frågan, den moraliska kärnpunkten: kan det vara rätt att döda en människa för att skapa lycka för en annan? Nej. Så får man inte göra, det är inte något att diskutera och därmed faller hela konstruktionen. Typiskt papparesonemang för övrigt.

Jag tycker förstås detsamma. Kanske är det därför jag inte blir särskilt fängslad av berättelsen. Språket är vackert, jovisst. Det är lätt att försjunka i stämningen. Och tidsbilden är intressant, resonemangen om sexualitetens konsekvenser, kvinnor som bönar doktorn om att befria dem från oönskade graviditeter. Då glimtar det till, men – som sagt – frågeställningen som hela romanen är uppbyggd kring, om det kan vara rätt att döda, avfärdar man den kategoriskt blir inte Doktor Glas särskilt intressant.

Den allvarsamma leken är något helt annat. Den bygger till stora delar på Söderbergs relation med Maria von Platen, hon var liksom huvudpersonen Lydia en för sin tid mycket självständig och frihetstörstande kvinna.

När jag läste den förr tyckte jag att det var så sorgligt att de inte kunde få varann, Arvid Stjärnblom och Lydia Stille. Ständigt i otakt med varandra. Jag läste Gun-Britt Sundströms version ungefär samtidigt, där historien alltså berättas från Lydias synvinkel, så jag har aldrig sett Lydias beteende som särskilt konstigt. Arvids och Lydias förhållande är strängt hemligt, Arvid kan inte tänka sig att lämna sin hustru, i någon mening bedrar han dem bägge. Men han reagerar mycket starkt när Lydia bekänner förbindelser med två andra män.

Arvid är frände till Tomas Weber. De velar sig genom tillvaron båda två, utan att ta ansvar eller fatta beslut. Arvid blir djupt förälskad i Lydia när de träffas i romanens början. Förälskelsen är besvarad. Men han är en försiktig ung man och försäkrar sig om att Lydia förstår att han absolut inte kan gifta sig. Sedan går han passivt och trånar efter Lydia utan att söka upp henne. Hon tröttnar på att vänta, eller är möjligen tvingad av andra skäl, och gifter sig med en mycket äldre rik man och får en dotter.

Svek? Så kan man se det. Men då bortser man helt från att äktenskapet vid denna tid var en ekonomisk fråga. Lydia är familjeflicka utan utbildning eller möjlighet att försörja sig. Hennes far dör mycket hastigt.

Åren går och även Arvid gifter sig så småningom men inte av kärlek. Han snubblar in i äktenskapet utan att riktigt vilja det. Hans hustru Dagmar är en resolut dam. Arvid ser det som att hon lurat honom in i äktenskapet, men nu som medelålders läsare håller jag inte med utan tycker att han är ganska ynklig. I flera år ligger han med Dagmar i största hemlighet förstås, och vidhåller att han inte har råd att gifta sig. Hans krasst realistiska vän Markel påpekar för honom att det inte är vackert det han gör – eller är du förälskad Arvid? Nej, det är han ju inte.

Till sist tröttnar Dagmar och tar till en krigslist. Hennes föräldrar har kommit på dem och hon har ljugit och sagt att de är hemligt förlovade. Alltså blir det giftermål, till en början ett någorlunda lyckligt sådant även om Arvid ibland ligger vaken om nätterna och önskar sig fri.

Så återses Arvid och Lydia, och förälskelsen blossar upp igen. De inleder en relation. Lydia skiljer sig och skapar sig ett eget liv i en liten våning i Stockholm. Arvid har inte en tanke på att skilja sig. Av hänsyn till hustrun förstås, men också av feghet och konflikträdsla.

Det fina med Söderberg är att han bara beskriver handlingar och tankar utan att döma dem. Feghet och konflikträdsla är mina ord, det är jag som ser dem på ett sätt som jag inte gjorde när jag läste romanen när jag var yngre.

Historien upprepar sig, kan man säga. Till sist tröttnar Lydia på att vänta på Arvid. Hon träffar andra män. De försonas en gång, men i slutet av romanen förefaller det som att brytningen är definitiv.

En ny tanke för mig är att Arvid är långt mer fången i konventioner än vad Lydia är. För kvinnor var det vid denna tid mycket riskabelt att leva ut sin självständighet och sexualitet, ändå lyckas hon med det. Priset hon betalar är att mista kontakten med sin dotter. Hon slår sig fri, han trasslar in sig. Hon bestämmer över sitt liv och sin tillvaro, han flyter med. ”Man väljer inte” är ett berömt citat från romanen. Men är det verkligen så?

Till sist om ljudböcker. Jag är ingen bra boklyssnare, de allra flesta böcker fungerar bättre för mig att läsa. Men Doktor Glas och framför allt Den allvarsamma leken är undantag. Det var mycket njutbart att lyssna på dem, att få tid att tänka och reflektera över handlingen. En bonus är den vackra musiken som avslutar varje avsnitt. Ofta men inte alltid har den koppling till texten.

Här igen

Vi är på här igen. Jag vet inget ställe där jag är mera här, på gott och ont.

Överfarten i fredags kväll var magisk, som synes. Därefter har vi tillbringat två trevliga men trångbodda dagar i systers sällskap, hon medförde man och ett bonusbarn.

Så messade min bästa vän L glatt att de skulle prova nattsegling med sin nya fina båt och om vinden stod dem bi dyka upp tolv timmar senare. Det gjorde de.

Det är roligt med besök och så fina besök också, min syster och L är mina bästa vänner som känner mig som inga andra.

Fast trött blir jag ju ändå. Det är svårt att sova i värmen, huset är förskräckligt stökigt. Brunnen har sinat, hoppeligen tillfälligt som min alltid sangviniske man försäkrar.

Jag har bytt den tunga sommarläsningen mot något lättare. Min eviga följeslagare ska strax få följa mig till bryggan där hon bara får doppa tassarna ity hon överansträngde sig första dagen och drog på sig den kända retrieveråkomman vattensvans.

Nu har norra Europas suraste tonåring vaknat. Han har fått fil mixad med banan och lite musli så hans kolsvarta blickar kan inte längre döda. Men det är tveksamt om han följer med och badar.

Lösenordsskyddad: Det vanliga kaoset

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Sommarträning

Äntligen har jag tagit tag i träningen igen. Tricket är just do it, det funkar ju.

Under de tre veckorna på Sommarön tränade jag inte alls. Det må vara hänt tycker jag, fast jag vet ju att jag blir så mycket gladare av att träna. Jag hade egentligen bestämt mig för att försöka springa korta sträckor med Nässla några gånger. Hatar att springa, är alldeles för tung för att springa och så vidare, men på mjuka sommarstigar borde det gå.

Av detta blev intet. Kan inte riktigt förklara varför, pur tjurighet kanske. Det är oerhört demoraliserande att leva med en man som klämmer ett triatlon bara sådär, för att inte tala om kusin som är lika manisk i sitt springande.

Det är så dumt det där, och bara mitt eget problem. Istället för att låta mig inspireras av deras träningsglädje och framgångar blir jag bara sur. Men kanske är det inte bara mitt fel. Det är ett bra tag sedan jag insåg att jag verkligen inte vill träna tillsammans med O. När vi går till gymmet tittar han intresserat på hur mycket jag lyfter, eftersom han anser att han ska lyfta tre gånger mer. Och han peppar aldrig, uppmuntrar aldrig.

Jag har förstås tränat hela våren med min PT. En gång i veckan kör jag med honom och så har jag försökt träna själv en gång. Det har gått lite sisådär.

Senaste gången jag tränade med R – min PT – blev jag faktiskt lite nedslagen och när jag tänker efter undrar jag om inte den känslan satt i länge. Han fick nämligen för sig att ställa mig på crosstrainern på högsta motstånd i tio minuter. Det var helt vidrigt. Jag klarade nog inte tio minuter förresten, utan bara sex.

Det är inte riktigt likt R att pressa mig att göra något jag varken gillar eller klarar av riktigt. Både roddmaskin och stakmaskin brukar funka bra, jag kan ta i rejält när det behövs och få hög puls, men detta var mig övermäktigt och jag blev som sagt på riktigt dåligt humör av det. Kanske det är det som har suttit i i flera veckor?

Den här veckan är ungarna på datorkurs söder om stan och O har skjutsat dem några gånger, jag har sluppit. Istället för att åka buss har jag cyklat till jobbet två gånger. Sex kilometer enkel väg så det är ingen större bragd. Första gången på det här jobbet, varför har jag inte gjort det tidigare? Tja, kanske för att det oftast är jag som lämnar Nässla. Då måste man ha bil, och att först skjutsa hund, sedan åka hem med bilen och ta cykeln istället för att fortsätta med bilen, näe.

Men den här veckan blev det alltså av. Och igår bestämde jag mig för att packa väskan och lunchträna idag.

Det kändes lite motigt, jag har lunchtränat en eller möjligen två gånger sedan jag började på det här uppdraget i november. Jag har varit för stressad tror jag. När jag väl är på kontoret är det alltid något möte som ligger lite fel. Gruppträning har helt gått bort på grund av det. Men träna ensam i gymmet kan jag ju göra.

Det gjorde jag idag, första gången sedan det trista passet på crosstrainern. Roddmaskin, axlar, latsdrag, lite annat. Avslutade med 10×3 djupa knäböj med 20 kg boll i famnen.

Givetvis har jag varit på strålande humör hela eftermiddagen. Vafan, hur kunde jag glömma det här?

Nästa vecka ska jag träna tre gånger. Måndag, onsdag, fredag.

Halvtid

Jag sitter och huttrar på ett tomt och utkylt kontor och har så tråkigt att klockorna stannar. Förutom den dagliga rundan då jag morsar på gubbarna och grabbarna som bygger det vi ska leverera, och det dagliga eftermiddagsmötet, har jag absolut inget vettigt att göra. Semesterstiltjen här är värre än väntat, faktiskt.

Men det kanske är välbehövligt, möjligen behöver jag ha lite tråkigt. Jag behöver definitivt vila.

Vi åkte hem från Sommarön i söndags. Men först var vi med och arrangerade det årliga kalaset på ön tillsammans med kusin och grannarna och ytterligare en familj. Det blev en dundrande succé. Till och med våra sura ungar hade roligt.

Dagen därpå städade vi i några timmar, packade sedan, fångade in ena katten och reste hem. (Den andra katten, utekatten som hatar att åka bil, får vara kvar på ön övervakad av kusindotter. Jag är övertygad om att detta arrangemang resulterar i störst lycka för flest individer. Meja är lycklig över att ha radhuset för sig själv, hon har redan återtagit min säng som sovplats. Saffran är som lyckligast ute och helst då på landet. Efter ankomsten till Sommarön såg vi inte till henne alls. Först efter tio dagar kom hon hem och ville ha mat.)

Jag var stressad inför avresan vilket yttrade sig i att jag glömde en massa saker. Inget viktigt utom möjligen jobbmobilen men det går bra att jobba utan mobil i stiltjen. Men det är olikt mig att glömma fyra, fem grejer, det brukar jag inte göra.

Nåja. Nu är vi hemma igen. Igår åt vi räkor till middag, fick med oss minst ett kilo hem från festen. O och jag tillbringade kvällen med att skala resten, ikväll blir det pasta med räkor. Vi har också med oss flaskor med saft och frysta burkar med jordgubbssylt, i förra veckan plockade vi nitton kilo jordgubbar på självplock och kokade saft och sylt.

Q:s deppighet och klagande på att Sommarön är tråkig har tidvis oroat mig ordentligt, men trots detta tycker jag nog att denna vistelse har hört till de bättre. Sedan pappa dog har semestrarna på Sommarön varit kaotiska. I år har vi inte bråkat lika mycket, vilket huvudsakligen beror på kapitulation. Barnen har fått hålla på med sina telefoner/padda/Nintendo nästan precis så mycket de har velat. De har gjort några pauser varje dag för att bada eller åka med på någon utflykt, och på kvällarna läste jag för dem. Gott så.

Jag tänkte också på en annan sak. När vi fikade med en granne berättade hon om ett uppseglande bråk med en annan granne, som vill begränsa hennes rätt att korsa tomten på en sedan århundraden upptrampad stig. Jag kände igen hennes vånda så oerhört väl. Efteråt berättade jag för mamma om alla turer hit och dit med Sommarön, allt tjafs med pappas syskon på den tiden jag delägde tillsammans med dem, och tjafset med dem om att låta mig och kusin köpa ut dem. Visst tjafs också med kusin och hennes man, men faktiskt inte så mycket. För att inte tala om skitgubben till granne som försökte begränsa vårt användande av den gemensamma brunnen (lång, komplicerad historia).

Nu är allt det där över och herregud så skönt det är. Släktingarna är utköpta. Visserligen har vi inte kunnat dela upp fastigheten formellt mellan oss och kusin ännu, men det ska vi. Konfliktytorna mellan oss är minimerade, vi har inte mycket med varandra att göra. O och jag köpte en egen båt för några år sedan och vill vi be om hjälp vänder vi oss alltid till kusins man som är mycket lättare att ha att göra med.

Jag noterade, inte mer än så, att kusin gärna krånglar lite när man (jag) ber henne om något. När O var borta och körde triatlon och kusins man var hemma i stan bad jag henne att skjutsa in mig, mamma och barnen till fastlandet, så att inte vår båt skulle behöva ligga i hamnen en hel dag. Hon slingrade sig och ville inte lämna besked. Jag blev lite ledsen men höll det ifrån mig. Mamma såg det jag såg, och det var en tröst.

Nu är vi som sagt hemma igen, jobbar i två veckor innan vi återvänder till Sommarön för ytterligare två veckor. Förhoppningsvis kan vi ordna fram lite kompisar till Q då, han har helt gett upp försöken att umgås med barnen på ön. Y fixar det, men även han, den sociala kameleonten, tycker att de är otrevliga.

Nåja. På det hela taget blir det bättre ändå.

Jag undrar

.. om Q är deprimerad. Det är ingen ände på hans svartsyn. Visst är han glad ibland och han skrattar förtjust och uppskruvat åt fåniga klipp på Youtube men hans övervägande sinnesstämning är dyster.

Nu är han hos sin mormor där han enligt sms-rapport hatar att vara. Ibland.

Sedan återstår några dagar att försmäkta på denna ö, utan snus eller Fortnite. På söndag åker vi hem och nästa vecka ska han på datorläger med bästisen.