Lösenordsskyddad: Michelle och jag

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser
Publicerat i Helga själv, Uncategorized

Lösenordsskyddad: Nya äventyr, som sagt.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Publicerat i Uncategorized

Vård av själv

Såklart kändes det bättre igår som var andra dagen efter den miserabla första dagen på nya jobbet. Ändå började det illa. Q vaknade klockan fyra och tjafsade, och fastän jag fick honom att somna om utan bråk, räckte det för att jag själv inte skulle somna om. Oron stegrades till ren ångest och jag grät en stund medan O satt på sängkanten och inte visste vad han skulle säga. (Men på kvällen fick jag en bukett rosor.)

Oro för vadå? Tja, allt. Barnen, jobbet, livet. Men allra mest oro över mig själv, att jag är så ledsen och tungsint. Det är verkligen svårt att leva, tidvis känns det knappt som att jag orkar göra det. Men jag måste.

Det är en förfärlig känsla att ha. Så plågsam och dessutom skamfylld. Ryck upp dig människa, du har allt du behöver.

Gudskelov känns det ju inte så hela tiden. Jag vet ju det, om jag gråter en stund och snyter mig och återgår till livet och kämpar på, så lättar det. Förr eller senare.

På jobbet märktes förstås ingenting. Det är lättare att låtsas glad, stark och kapabel när folk inte skriker och svär åt en, onekligen. Andra dagen var betydligt trevligare än första. Delvis av det enkla skälet att jag inte längre var så trött att bokstäver simmade framför ögonen på mig, men också att jag fick lite vettiga saker att göra.

Jag ska skriva mer om jobbet när jag samlat tankarna. Det är ett stort företag jag är på nu, det var länge sedan sist. Jag minns ju hur det var. Alla förkortningar som man inte fattar. Alla jävla korridorer som man går vilse i, jag hittar fortfarande inte från min plats till matsalen. Men också det stora företagets maskineri. Saker funkar, och om de inte funkar så finns processer och rutiner på plats. Småpåvar har inte lika stor makt som på mindre företag.

Och den största skillnaden, i alla fall om man jobbar med teknik: kvinnorna. Stora företag är betydligt bättre på att lyfta fram kvinnor.

Men jag måste vara väldigt rädd om mig själv, det är tydligt det. Så imorse skickade jag en vit lögn på sms till min nya chef: att jag måste vabba snorigt barn idag. Det är fördelen med att vara konsult. Chefen märker inte att jag inte alls vabbar utan tar tjänstledigt utan lön. Jag vårdar mig själv.

Efter den här morgonen kan jag faktiskt behöva det. Ungarna var förstås tidigt uppe och eftersom de ätit frukost och gjort sig i ordning hade O låtit dem spela, under heligt löfte att inte bråka med mig när det var dags att ge sig iväg.

Det klarade de förstås inte. Y började genast skrika och svära när jag förvarnade om att det var dags att gå till skolan. Q var lättare, men han hade å andra sidan skällt tidigare när datorn uppdaterade inställningarna. Självklart är det mammas fel. När jag påpekade detta blev han så sur att han gick hemifrån utan att säga hejdå och sedan skickade ett antal elaka sms till mig.

De är faktiskt för jävliga ibland, särskilt Y. Vi eller snarare de har fastnat i en ond cirkel av gnat och tjat vs skrik och svordomar. Hur man än bemöter blir det tjafs som eskalerar blixtsnabbt. Vi föräldrar, framför allt jag, går fan på knäna i allt vi gör för våra bortskämda kravmaskiner till skitungar.

Exempel ur verkligheten: när vi flög hem från Korea glömde Y sin mobil i stolsfickan framför när vi bytte flyg i Doha (av alla jävla ställen). Han kom på det strax efter att vi gått av planet, men det var försent att gå tillbaka. Han blev så arg och rädd när han insåg detta att han började skälla på MIG. Men det var O som suttit bredvid honom och borde ha kollat en extra gång (vilket han inte gör, slarvpelle som han är).

O å sin sida ryckte på axlarna, Y får stå sitt kast, mobilen var ändå gammal och kass. Ånä, tyckte jag. Han hade precis lagt in kontakter till alla nya kompisar. En liten ansträngning kan man ändå göra.

Den gjorde jag. Det var ganska enkelt att leta på kundtjänst, och när jag visade mitt pass och gamla boardingkort och kunde beskriva mobilen exakt och tala om precis var den låg, då var det bara att vänta. Efter tjugo minuter hade jag den i handen. Det var roligt att ge den till Y som glädjestrålande rapporterade till kompisarna: vi har hittat min mobil! (Notera pronomen!) Sedan muttrade han ett skamset tack till mig, men inte utan att jag promptade honom.

Nåja. Idag ska jag vila. Ska bara köra en tvättmaskin och sedan ta en långpromenad och tända ljus på pappas grav (treårsdagen idag) och ta emot barnen när de kommer hem från skolan. Sedan ska vi sätta oss i bilen och köra söderut. Nya äventyr väntar. Inte helt välplanerat, men livet låter sig inte alltid planeras. Häng med!

Publicerat i Helga själv, Jobbet, Livet med Q, Livet med Y, Uncategorized | 7 kommentarer

Down in the dumps

Började på nytt uppdrag idag. Herregud vad tråkigt träligt krångligt och segt allt verkade. (Fast jag fick en fin liten laptop, erkännes. Och lunchen var god.)

Ska jag någonsin hitta ett jobb jag står ut med? När kan jag gå i pension?

Eller beror den totala svartsynen på att jag är utmattad?

Och så har jag gråtit ordentligt efter pappa också. På fredag är det tre år sedan han dog, ofattbart. Och på söndag fars dag.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Landat för gott

Nu är vi hemma igen och herregud så skönt det är. Jag har vinkat av barnen till skolan och skrotar nu runt i pyjamas och dricker te och gratulerar mig själv oupphörligt till att ha tagit två dagar ledigt den här veckan.

Imorgon börjar jag på nytt konsultuppdrag. Jag lät mig inte stressas av chefen eller säljaren utan sa till min nya chef helt kallt att jag är tillgänglig från onsdag 7 november. Och tänk, det var ju inga problem alls.

Lite synd har jag tyckt om O som stressat runt, varit på simträning imorse och sedan åkt och jobbat. Men sedan kommer jag på mig själv. Det där är faktiskt hans eget ansvar.

(Jag är tjänstledig utan lön de här dagarna så det märks ju. Men inte så att vi inte klarar oss, vi är verkligen privilegierade.)

Barnen går i skolan, som sagt. De är ändå vakna tidigt på morgonen och de har längtat efter kompisarna. Men först Q och sedan Y ringde igår och ville komma hem efter några timmar för de var trötta. Det fick de såklart, jag hade pratat med lärarna som godkänt. Smidigt då också att jag fanns hemma och kunde fixa en macka och småprata lite.

Katterna har visst saknat oss, för de spinner och stångas och gnyr sällskapligt när jag pratar med dem. Saffran har klivit över morgontidningen med blöta tassar och nu slagit sig till ro ovanpå den för att tvätta tassarna. Meja vaktar min säng och kliver värdigt upp på min mage så snart jag lägger mig ner.

Hur ska jag recensera resan? Den var fantastisk och överträffade alla förväntningar. Då menar jag inte så mycket själva arrangemanget, utan hur det gick. Framför allt för Q, han hade så roligt och var så duktig. Det visserligen intensiva men inrutade programmet passade honom bra. Han har fått kompisar för livet, igår snapchattade han med en av sjuttonåringarna.

Y hade minst lika roligt men hade svårare att behärska sig ibland. Men det är en lättnad att ha satt fingret på att det är något med honom också, liksom med Q. Vi ska ta reda på vad och skaffa hjälp, precis som med Q.

Vi har massor med minnen med oss, i huvudet men också fysiska. Tröjor med pojkarnas koreanska namn upptryckta till exempel. Roliga klistermärken, mappar att ha skolpapper i, armband som de gjorde i det buddhistiska templet, fina pennor, pappersdockor. (Och jag köpte vackra keramikskålar och en fin väska med konstmotiv. Även mammor ska ha sitt.)

Men mest är det allt det roliga vi var med om. Det var en ovanligt bra grupp, tror jag. Alla föräldrar var trevliga och vettiga, vem man än satt med hade man något att prata om. Vi har utbildat många om ADHD eftersom vi pratar öppet om Q:s diagnos, och för en familj tror jag att det kommer att göra stor skillnad. De kommer att utreda sina barn nu efter att ha pratat med oss. (Inte en dag för tidigt.)

Inte ens min magsjuka förstörde resan. Visst hade den varit skön att slippa, och jag grämde mig lite över att missa den överdådiga avslutningsmiddagen, men sånt är livet. Jag kunde i alla fall vara med på karaokekvällen. Jubla åt busschauffören Mr Lee när han sjöng Hello och Gangnam Style, jubla åt tjejerna som visade sig kunna texten till flera K-poplåtar, peppa Y att sjunga refrängerna till We Will Rock You och Barbie Girl, och sjunga duett med O i Summer Nights, fast jag tog över hans partier efter en stund, kunde inte motstå det.

Nu ska jag strax gå och träna och sedan ska jag fortsätta tvätta och städa. Imorgon börjar vardagen igen, men ännu njuter jag av mitt lilla andrum.

Och förresten, detta var min sista flygresa. Jag har alltid hatat att flyga så det känns faktiskt inte alls som en uppoffring. Om jag kommer till Korea någon mer gång får det bli med tåg

Publicerat i Drömresan, Uncategorized | Lämna en kommentar

Lösenordsskyddad: Gemenskap

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Publicerat i Drömresan

Lösenordsskyddad: Funderingar om Y

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Publicerat i Livet med Y, Uncategorized