Söndag i sunkstugan

Lördagens fest och försäljningsdiskussioner följdes av en söndag, som jag vill beskriva för att den är så typisk för hur vi har det i familjen just nu.

Barnen vaknade hopplöst tidigt, redan vid sju, fast de varit uppe sent kvällen innan, och la sig att spela på telefonerna. Jag hotade med tidig sänggång på kvällen (vilket lyckades!) och somnade sedan om. Även O sov länge för att vara han, enär han lagt sig i gästrummet.

Frukosten var som så ofta en tjafsig historia. Båda barnen är svåra att slita från telefoner och TV och Y är dessutom inne i en matvägrarkinkarperiod. Oerhört tröttsamt. Mest effektivt vore förmodligen att ignorera men de djupa nedärvda tjatmekanismerna slår oftast till.

Ska vi inte åka ut med båten, vädret är ju strålande, frågade jag. Mycket för att glädja maken som ju är den ende i familjen som verkligen vill ha båt, men också vetande att båtutflykter brukar bli ganska lyckade. Vi andra tre gillar att bada och att picknicka.

Jodå, O packade en lätt picknick medan vi andra sprang omkring. Barnen beordrades att städa upp liken efter spräckta vattenballonger vilket de inte gjorde, jag letade badkläder. När jag var klar kunde jag inte hitta O, eftersom han demonstrativt gått och satt sig i bilen. Jo, för har man sagt till att man är klar så har man, då är det tillsagt och då får yra höns skylla sig själva, ungefär.

Det är inte långt ner till båten men vi körde ändå. Väl nere upptäckte jag att vi inte fått med någon tröja till Y. Det blåste ordentligt och han är frusen av sig. Nu kunde jag inte längre hålla inne med förtreten. Om inte du gått och satt dig i bilen och tjurat hade jag inte blivit stressad och glömt tröjan och varför är det alltid jag som ska tänka på allt?

Jag körde hem och hämtade tröjan. Nästan framme vid båten mötte jag två flytvästfigurer. Vi busade på bryggan så att pappa blev arg och sa åt oss att gå hem. Suck, hoppa in. Pappa är nog lite extra stingslig idag eftersom han ska börja jobba imorgon och han gillar inte sitt jobb.

Vid bommen till båtklubben väntade ett åskmoln. Nu åker vi hem! Det är sånt jävla oväsen och tjafs hela tiden, jag vill inte åka ut, jag vill åka hem till förorten och förbereda jobbveckan.

Men lägg av. Sluta hota och härja och gå igång på precis allt. Nu åker vi. Det kommer att bli bra. Nä. Jag vill verkligen inte. Men jag vill.

Vi åkte.

Det blev bra.

Vi hittade en ny ö som visade sig vara naturreservat med brygga och grillplats. Inte en människa, så vi tre som badar badade nakna. Kläderna la vi under en av de knotigaste och största tallar jag sett. Sedan fikade vi och jag gick på upptäcktsfärd till andra sidan ön, och sedan hoppade vi i båten och åkte hem. En stor rovfågel cirklade över ön precis i vattenbrynet, vi undrade vad det kunde vara.

Ja, sedan hände det inte så mycket mer. Vi åt lunch och packade ihop och lyckades faktiskt få med oss båda katterna hem.

Men Y:s tandställning blev kvar ute i stugan. 

Publicerat i Sunkstugan | Lämna en kommentar

Sunkstugans framtid

Helgen tillbringades i Sunkstugan. Fredag kväll grillade vi och åt ute. På natten ösregnade det, liksom på lördag förmiddag. Då blir stugan trång.

Men det klarnade upp och vi tog en liten promenad i skogen. Tji svamp. Sedan var det dags att byta om för kvällens middag. Sportstugeföreningen fyller 60 år i år.

Middagen var ganska trevlig, inte mer. Fast vi nu ägt stugan i tio år känner vi inte folket därute något vidare. Vi hejar glatt, de förhör sig om barnen. Mer är det inte och det har vi egentligen inte önskat heller.

Fast visst låter det mysigt när urinnevånarna, de som är barn till de första nybyggarna, pratar om kräftskivor och dansbanor. Och det gulliga midsommarfirandet med folkdanslag och chokladhjul har vi alltid gillat.

Stuginnehavet möjliggör ganska intressanta sociala studier. Det gamla gänget, urinnevånarna, är i stort sett utdöda nu. Det är sextio år sedan staden köpte mark ute på landet, i en annan kommun, som man styckade och sålde till arbetarfamiljer för att bygga sportstugor på. Vi hann träffa några av gubbarna på femtioårsjubileet för tio år sedan, då vi var nyinflyttade. Vi köpte vår stuga av barnen till en av de första nybyggarna. I början fanns varken väg, vatten eller el. Farbröderna berättade hur de bildade arbetslag och hyrde in maskiner tillsammans.

Det är ättlingarna i första, andra och tredje led till dessa nybyggare som utgör föreningens kärna. Många är släkt med varann, barnen har farmor i ena stugan och mormor i andra, de vuxna känner förstås varandra sedan barnsben. När barnen blir stora köper man grannstugan åt dem.

Redan för tio år sedan hade det emellertid börjat. Sunkstugan ligger ju på pendelavstånd från Stockholm, så allt fler har börjat bosätta sig permanent i de små husen. De åretruntboende håller sig på sin kant, de deltar aldrig i arbetsdagar eller fester. Under dessa tio år har andelen permanentboende ökat kraftigt. Det borras egna brunnar, smälls upp paraboler och grävs ner septiktankar för glatta livet. Förmodligen är den gamla nybyggarkulturen med bruna små sportstugor med sommarvatten starkt hotad.

Vi känner oss inte särskilt hemma i endera gruppen, även om vi föredrar sportstugor framför paraboler. De enda vi har lärt känna någorlunda är grannfamiljen, vars barn leker med våra. Men de tycks ha ungefär samma problem som vi med att få ihop tillvaron. I år har vi faktiskt inte sett till dem alls.

Själva har vi år varit i stugan ganska mycket, tycker vi. Vi inledde ju semestern med två veckor där. Eller förresten, det blev nog inte fullt två veckor utan tio dagar för det kom en massa jox emellan.

Vårhelgerna blev inte så många i år. Påsken var tidig och på Kristi him var vi i Vimmerby på Astrid Lindgrens värld. Om jag minns rätt var det först i början av juni som vi kom ut i stugan, då vi monterade studsmattan. Jag missade gullvivorna men hann se syrenerna och höra göken.

Antagligen åker vi ut ett par tre helger till innan vattnet stängs av i mitten av oktober. Utan vatten är det för bökigt att vara där, även om det förstås går.

Vi bröt upp tidigt från festen, nattade barnen och satt sedan i soffan och pratade om stugans framtid. Vi är kluvna, båda två.

O är drastisk. Vi säljer skiten, det är ändå ingen som vill vara här, ungarna bara bråkar.

Hans inställning gör mig både arg och ledsen. Det känns som att den inte är ett uttryck för vad han verkligen känner utan en bestraffning av mig och barnen för att vi inte uppför oss som vi ska. Han hade hoppats att pojkarna skulle tycka det var roligt att vara med och snickra, säger han. Jag invänder att de är lite för små ännu. I tolv-femtonårsåldern kanske det vore realistiskt. Grannen på Sommarön har städslat sin femtonåring att hjälpa till två timmar varje dag vilket verkar funka okej.

Själv har jag ju ända från början varit mer eller mindre tveksam till det här äventyret. När barnen var små var stuglivet näst intill övermäktigt. Samtidigt har jag under årens gång blivit mer och mer förtjust. Naturupplevelserna är faktiskt starka, jag tycker att vi bor naturnära i lummiga förorten men inte jämfört med stugan. Gök och näktergal och fladdermöss och bålgetingar har vi på tomten, förutom gullvivor och liljekonvalj. Bara den sistnämnda står att finnas i förorten. (Syrener och aklejor och pioner och rådjur finns på båda ställena.)

Ändå. När vi pratade insåg jag två saker. Ett: det jag skulle sörja är egentligen inte det vi har i stugan, utan alla drömmar som nu inte blir av. Det stora trädäcket vi skulle bygga, med självvattnande blomlådor att fylla med prunkande blomster, den eländiga trädgården har ju aldrig velat samarbeta utan är fortsatt knastertorr. Hammocken som O till och med har sågat upp virke till. Och tänk om kommunen realiserar planerna att anlägga en promenadstig med spångar (spänger?) nere vid sjön, vad fint det skulle bli! För några roliga promenader går ju inte att ta, det är bara en nittioväg längs halvön med en massa pyttesmå vägar som avstickare.

Två: roligare än så här blir det inte. Visst, när barnen är ännu lite större eller om tio år till då de i princip är utflugna. Men herregud, så kan man ju inte ha det. Leva livet i väntan på. De närmaste åren kommer att bli ungefär som nu, två ganska motsträviga barn som i och för sig har roligt när vi väl släpat med dem, men som måste motiveras och peppas i ganska hög grad.

Och så har vi ju ett annat sommarställe redan. Sommarön gör vi oss inte av med i första taget, därtill är den för speciell och faktiskt högt älskad av oss alla, trots den senaste tidens gnölande.

Men, sa jag till O, jag vill inte fatta beslut nu. I någon mening är familjen i kris fortfarande efter detta jobbiga år med Q:s utbrott och allt som hände innan, pappas sjukdom och död, min sorg, O:s sjukdom. Vi bestämmer inget nu, allt är alldeles för rörigt. Förhoppningsvis får vi och Q hjälp under läsåret som kommer, förhoppningsvis blir hans och vårt liv lite lättare. Jag vill inte fatta beslut i affekt.

Dessutom orkar jag inte dra igång försäljning och tömning av stugan till våren, blir alldeles matt bara jag tänker på det. Jag har knappt hämtat mig från tömningen av pappas lägenhet och renoveringen av radhuset förra året, äntligen börjar vi få ordning i lådor och skåp här hemma, snart snart ska jag tömma förrådet där pappas sista grejer står. Jag behöver hämta mig lite till innan vi drar igång nästa projekt.

Om ett år vill jag bestämma om vi ska sälja eller inte. Känns det likadant då säljer vi, och då blir nästa sommar den sista sommaren i Sunkstugan.

Så kommer det nog att bli. Jag känner visst vemod men anar också en lättnad. Och tankarna har redan börjat löpa, jag kan inte hindra dem: porslinet, ska vi ta det till Sommarön eller skänka till välgörenhet? Soffan? Sängarna? Q behöver snart en ny säng istället för våningssängen, då kan han ta en av dem. Får vi bara till gästrummet på Sommarön så behövs det sängar där. Kökssoffan kanske faktiskt får plats därute, ska jag måla den blå? Eller vit?

Publicerat i Sunkstugan | 4 kommentarer

Babbel

Alltså det här med poddar. Vad är grejen? Är det mig det är fel på?

För några år sedan lyssnade jag på den då (kanske också nu) tokhyllade Värvet och blev mest irriterad. Det prisade greppet att låta intervjupersonerna prata länge har onekligen sina poänger. Ibland. Men minst lika ofta blir det longörer av ointressant snack.

I sommar har jag försökt ge Mia Skäringer och Anna Mannheimer en chans. Det har gått sådär.

När de är bra är de briljanta och mer än så. Men tomgången, uppvärmningen, småpratet, babblet? Jag blir tokig av det.

När jag skriver detta drabbas jag av igenkänning. Har jag inte formulerat mig precis så om Knausgård? Och GW Persson? Säkert om Guillou också, och en massa andra. När det är bra är det briljant, hit med en hårdhänt redaktör som vaskar fram guldet och sköljer bort babblet. 

(Fast jag gillar alla ovan nämnda högt som personer och hade mer än gärna varit kompis med dem.)

Publicerat i Uncategorized | 9 kommentarer

Tjocktankar

Idag har jag provat kläder, och det var sannerligen inte roligt. Vill gömma mig, glömma mig. Helst inte göra nånting alls. Blir bara förbannad. Hatar vikttjat och bantning, hatar det, hatar det.

Lite bakgrund: För sex år sedan gick jag ner arton kilo på pulverdiet, fick en tjusig kropp i storlek 40 men såg tämligen utmärglad ut i ansiktet.

Så snart jag började äta som vanligt började vikten ticka uppåt. Det tog några år men nu är den nog tillbaka var den var. Tror jag, eftersom jag aldrig väger mig. Storleken är nu minst 44. Men storlekar är ju så jävla konstiga och opålitliga. 

Späkningen hade emellertid den bestående effekten att jag började träna ordentligt. Men pappas sjukdom och död var spiken i kistan för mitt smalare liv. När jag först oroade mig och sedan sörjde orkade jag inte bry mig om vad jag åt och ungefär på den vägen är det. Resultatet är ett ökat omfång, trots träning.

Jag debatterar med mig själv. Hur mycket ska jag egentligen bry mig?

Till vardags är jag sällan ledsen över detta, faktiskt. Det blir värre på Sommarön, där man har mindre kläder på sig och där jag dessutom konfronteras med diverse renlevnadsmänniskor. Min kusin har jag ju redan gnölat om så det räcker. En annan människa som jag både älskar och gillar högt men ändå retar mig på i detta avseende, är min syster.

J var till skillnad från mig ganska rund som barn, vilket hon led mycket av. Också till skillnad från mig har hon orto- och anotektiskt påbrå, och det är inte utan att det märks.

Hon äter inte kött men inte nog med det, hon äter knappt heller bröd eller mejeriprodukter. Jo, kvarg. Enorma mängder. Hon var hos oss på Sommarön i en vecka, varför jag har koll på hennes matvanor. 

Efter att ha ätit grillade grönsaker i tre dagar föreslog jag en gratäng på rotsaker. Njae, vi kan väl baka dem i ugnen. Och inte vill hon använda mjölk eller grädde i omeletten, hon tar vatten.

Träningen ska vi inte tala om, den är faktiskt en fix idé vilket hon erkänner själv. Men hon är jättefin, smal men inte för smal. Ändå, hade jag velat leva som hon, även om det resulterat i hennes utseende? 

Du är vältränad, invänder O när jag suckar. Det syns inte, genmäler jag surmulet.

(Själv är han nämligen både vältränad och smal just nu. Även han får kämpa med vikten ibland.)

En stund senare försöker jag gaska upp mig. O har precis trängt sig förbi mig och klappat mig i rumpan.

– Det är i alla fall skönt att du inte är störd av att jag är tjock.

– Jag är bara störd av en sak, och det är att jag inte får sätta på dig oftare.

Hm. Hoppsan. Där ser man. Borde kanske inte beklaga mig så mycket ändå.

Publicerat i Uncategorized | 10 kommentarer

Elvis och Ingo och pappa

Igår var det fyrtio år sedan Elvis dog. Han är tydligen den artist som sålt mest skivor, över en miljard. Det visste inte jag.

Som så ofta kommer jag att tänka på pappa. Han hade förstås en Elvishistoria. Detta är direkt kopierat från mina anteckningar från min första intervju om hans liv. Jag skrev ner det han sa nästan ordagrant – han var ju ganska långrandig, och jag skriver fort, och jag hör hans röst när jag läser.

Som bonus får ni historien om Ingo också. Pappa är nitton år och har just avslutat ett år på college i Pennsylvania. Nu är det sommarlov och han passar på att uppleva USA innan han åker hem till Sverige igen. Först är han i New York.

29 juni 1959 var jag på matchen mellan Ingo och Floyd. Innan jag lämnade college tråkade alla mig om Thor´s hammer och mammas köttbullar. Ingen trodde att Ingo hade en chans. Jag var inte ett dugg intresserad men försvarade Ingo ändå.

Matchen blev flyttad ett dygn på grund av regn. Då bestämde jag mig. Det var lite svårt att hitta Yankee Stadium. Jag fick billigaste platsen som kostade någon dollar. Det var inte svårt att få biljett, ingen tyckte att det var spännande, alla trodde att Ingo skulle få stryk direkt. Min plats var ungefär en kilometer från ringen, jag såg ingenting. Plötsligt var matchen slut, efter bara tre minuter, och det blev en uppståndelse som inte liknade något. Jag såg hur de stormade ringen. Sedan gick jag in på en nyhetsbio som vevade hela matchen om och om igen, så då såg jag vad som hänt i detalj.

Jag hade med mig ganska mycket pengar hemifrån, jag ansågs tydligen fullkomligt pålitlig. Jag var ju fruktansvärt snål, jag hade inga stora utgifter. Jag rökte förstås, men det var billigt.

Jag köpte en Greyhoundbiljett för $99, då fick jag resa med Greyhound öster om Mississippi i 99 dagar. Jag var ganska försiktig, jag drack nästan aldrig någonting.

Jag fick för mig att jag skulle lifta men Garys pappa skrämde upp mig så att jag avstod från det och tog bussen istället. Jag sov bara på YMCA, det var ju tillhåll för bögar men det märkte faktiskt aldrig jag.

Jag var i alla stater öster om Mississippi utom West Virginia och Florida. Promenerade omkring och tittade och sådär. Ett par gånger gick jag till handelskammaren och förklarade att jag var utländsk student och ville studera stans industrier. På så sätt fick jag t ex se en cigarrettfabrik.

Besöket i Tupelo var så här. Alla cigarrettpaket hade ett skattemärke från staten i botten och jag samlade på de där, därför fick jag för mig att hoppa av i Mississippi. Tupelo var en håla, det fattade jag direkt. Det var inte värt ett skattemärke tyckte jag. Men jag drev omkring i stan i väntan på nästa buss. Brandmännen bjöd mig på middag och när jag sa att jag var från Sweden undrade de om det låg i Mississippi. Jag erbjöds sovplats i en cell. Polisen tog mig med ut på rundtur. Vi stötte på en misstänkt bil men den körde ifrån oss. Så kom vi till en äng med högt gräs, de stannade bilen och sa ”this is the place!”. Det var Elvis födelseplats, huset var rivet. Sedan åkte jag vidare med nästa buss.

Jag åkte hem till Sverige med S/S Stavangerfjord någon gång i augusti. Då kom jag till Oslo. När jag skulle beställa biljetten på Manhattan kunde jag knappt prata svenska. På båten var vi ett gäng svenskar men vi pratade bara engelska tillsammans. När det var några dagar kvar ansträngde vi oss för att prata svenska igen.

Inatt kunde jag inte sova. Q hade somnat sent, trött och ångestfylld efter första skoldagen. Han är som en igel på mig, jag måste förmedla lugn. Styra, parera, planera. Samtidigt inte gå under själv. Dessutom måste jag ju börja jobba igen, hur nu i all världen det ska gå till.

Då tänkte jag på pappas röst och grät lite.

Publicerat i Pappa | 2 kommentarer

Vid nattningen

– Mamma, kanske kan vi glömma det där som jag sa om att hellre vilja bo på ett barnhem än med er?

(Y, faktiskt. Y som var sprutande arg över… ja, allt och som bland mycket annat ansåg att vi bara har honom som PRYDNAD.)

Publicerat i Livet med Y | 3 kommentarer

Festen

Plötsligt är regn och blåst och gnäll och bråk bortglömt. Allt faller på plats, även vädret. Det blir en magisk kväll med gamla och nya vänner. Fördrink på klipporna, skaldjur och grill i trädgården. När skymningen faller och myggorna kommer fortsätter festen i grannens lada. Det blir fullmåne och soluppgång, och festföremålet sitter på klipporna och röker cigarr och dryftar intigheten med sin äldste vän.

Publicerat i Sommarön | 2 kommentarer