Helgen tillbringades i Sunkstugan. Fredag kväll grillade vi och åt ute. På natten ösregnade det, liksom på lördag förmiddag. Då blir stugan trång.
Men det klarnade upp och vi tog en liten promenad i skogen. Tji svamp. Sedan var det dags att byta om för kvällens middag. Sportstugeföreningen fyller 60 år i år.
Middagen var ganska trevlig, inte mer. Fast vi nu ägt stugan i tio år känner vi inte folket därute något vidare. Vi hejar glatt, de förhör sig om barnen. Mer är det inte och det har vi egentligen inte önskat heller.
Fast visst låter det mysigt när urinnevånarna, de som är barn till de första nybyggarna, pratar om kräftskivor och dansbanor. Och det gulliga midsommarfirandet med folkdanslag och chokladhjul har vi alltid gillat.
Stuginnehavet möjliggör ganska intressanta sociala studier. Det gamla gänget, urinnevånarna, är i stort sett utdöda nu. Det är sextio år sedan staden köpte mark ute på landet, i en annan kommun, som man styckade och sålde till arbetarfamiljer för att bygga sportstugor på. Vi hann träffa några av gubbarna på femtioårsjubileet för tio år sedan, då vi var nyinflyttade. Vi köpte vår stuga av barnen till en av de första nybyggarna. I början fanns varken väg, vatten eller el. Farbröderna berättade hur de bildade arbetslag och hyrde in maskiner tillsammans.
Det är ättlingarna i första, andra och tredje led till dessa nybyggare som utgör föreningens kärna. Många är släkt med varann, barnen har farmor i ena stugan och mormor i andra, de vuxna känner förstås varandra sedan barnsben. När barnen blir stora köper man grannstugan åt dem.
Redan för tio år sedan hade det emellertid börjat. Sunkstugan ligger ju på pendelavstånd från Stockholm, så allt fler har börjat bosätta sig permanent i de små husen. De åretruntboende håller sig på sin kant, de deltar aldrig i arbetsdagar eller fester. Under dessa tio år har andelen permanentboende ökat kraftigt. Det borras egna brunnar, smälls upp paraboler och grävs ner septiktankar för glatta livet. Förmodligen är den gamla nybyggarkulturen med bruna små sportstugor med sommarvatten starkt hotad.
Vi känner oss inte särskilt hemma i endera gruppen, även om vi föredrar sportstugor framför paraboler. De enda vi har lärt känna någorlunda är grannfamiljen, vars barn leker med våra. Men de tycks ha ungefär samma problem som vi med att få ihop tillvaron. I år har vi faktiskt inte sett till dem alls.
Själva har vi år varit i stugan ganska mycket, tycker vi. Vi inledde ju semestern med två veckor där. Eller förresten, det blev nog inte fullt två veckor utan tio dagar för det kom en massa jox emellan.
Vårhelgerna blev inte så många i år. Påsken var tidig och på Kristi him var vi i Vimmerby på Astrid Lindgrens värld. Om jag minns rätt var det först i början av juni som vi kom ut i stugan, då vi monterade studsmattan. Jag missade gullvivorna men hann se syrenerna och höra göken.
Antagligen åker vi ut ett par tre helger till innan vattnet stängs av i mitten av oktober. Utan vatten är det för bökigt att vara där, även om det förstås går.
Vi bröt upp tidigt från festen, nattade barnen och satt sedan i soffan och pratade om stugans framtid. Vi är kluvna, båda två.
O är drastisk. Vi säljer skiten, det är ändå ingen som vill vara här, ungarna bara bråkar.
Hans inställning gör mig både arg och ledsen. Det känns som att den inte är ett uttryck för vad han verkligen känner utan en bestraffning av mig och barnen för att vi inte uppför oss som vi ska. Han hade hoppats att pojkarna skulle tycka det var roligt att vara med och snickra, säger han. Jag invänder att de är lite för små ännu. I tolv-femtonårsåldern kanske det vore realistiskt. Grannen på Sommarön har städslat sin femtonåring att hjälpa till två timmar varje dag vilket verkar funka okej.
Själv har jag ju ända från början varit mer eller mindre tveksam till det här äventyret. När barnen var små var stuglivet näst intill övermäktigt. Samtidigt har jag under årens gång blivit mer och mer förtjust. Naturupplevelserna är faktiskt starka, jag tycker att vi bor naturnära i lummiga förorten men inte jämfört med stugan. Gök och näktergal och fladdermöss och bålgetingar har vi på tomten, förutom gullvivor och liljekonvalj. Bara den sistnämnda står att finnas i förorten. (Syrener och aklejor och pioner och rådjur finns på båda ställena.)
Ändå. När vi pratade insåg jag två saker. Ett: det jag skulle sörja är egentligen inte det vi har i stugan, utan alla drömmar som nu inte blir av. Det stora trädäcket vi skulle bygga, med självvattnande blomlådor att fylla med prunkande blomster, den eländiga trädgården har ju aldrig velat samarbeta utan är fortsatt knastertorr. Hammocken som O till och med har sågat upp virke till. Och tänk om kommunen realiserar planerna att anlägga en promenadstig med spångar (spänger?) nere vid sjön, vad fint det skulle bli! För några roliga promenader går ju inte att ta, det är bara en nittioväg längs halvön med en massa pyttesmå vägar som avstickare.
Två: roligare än så här blir det inte. Visst, när barnen är ännu lite större eller om tio år till då de i princip är utflugna. Men herregud, så kan man ju inte ha det. Leva livet i väntan på. De närmaste åren kommer att bli ungefär som nu, två ganska motsträviga barn som i och för sig har roligt när vi väl släpat med dem, men som måste motiveras och peppas i ganska hög grad.
Och så har vi ju ett annat sommarställe redan. Sommarön gör vi oss inte av med i första taget, därtill är den för speciell och faktiskt högt älskad av oss alla, trots den senaste tidens gnölande.
Men, sa jag till O, jag vill inte fatta beslut nu. I någon mening är familjen i kris fortfarande efter detta jobbiga år med Q:s utbrott och allt som hände innan, pappas sjukdom och död, min sorg, O:s sjukdom. Vi bestämmer inget nu, allt är alldeles för rörigt. Förhoppningsvis får vi och Q hjälp under läsåret som kommer, förhoppningsvis blir hans och vårt liv lite lättare. Jag vill inte fatta beslut i affekt.
Dessutom orkar jag inte dra igång försäljning och tömning av stugan till våren, blir alldeles matt bara jag tänker på det. Jag har knappt hämtat mig från tömningen av pappas lägenhet och renoveringen av radhuset förra året, äntligen börjar vi få ordning i lådor och skåp här hemma, snart snart ska jag tömma förrådet där pappas sista grejer står. Jag behöver hämta mig lite till innan vi drar igång nästa projekt.
Om ett år vill jag bestämma om vi ska sälja eller inte. Känns det likadant då säljer vi, och då blir nästa sommar den sista sommaren i Sunkstugan.
Så kommer det nog att bli. Jag känner visst vemod men anar också en lättnad. Och tankarna har redan börjat löpa, jag kan inte hindra dem: porslinet, ska vi ta det till Sommarön eller skänka till välgörenhet? Soffan? Sängarna? Q behöver snart en ny säng istället för våningssängen, då kan han ta en av dem. Får vi bara till gästrummet på Sommarön så behövs det sängar där. Kökssoffan kanske faktiskt får plats därute, ska jag måla den blå? Eller vit?
