Snäll helg

(Snäll kväll brukade Ingmar Bergman skriva i sina dagböcker. Glasspinne framför teven, snäll kväll. Numera fattar jag vad han menar.)

Vi hade en snäll helg, i Gävle av alla ställen. Åkte tåg, bodde på stadshotellet, åt goda middagar, gick på museer, låg, sov länge.

På lördagen funderade jag på vad vi skulle hinna med på söndagen, ska vi äta tidig frukost?

Jag tycker att du ska passa på att sova ut, svarade O.

Banne mig, så har han knappt sagt någonsin tror jag. Så mycket dåligt samvete jag har haft genom åren för min morgontrötthet. Ibland berättigat, men ofta inte alls.

Kanske en arbetshäst kan leva med ett murmeldjur, om de bara kommer ihåg att vara snälla?

Annonser
Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Brorsupport

Q sitter vid datorn och jag går upp till honom med ett fat äppelklyftor.

– Om tio minuter går jag för att möta pappa. Moster J kommer om en halvtimme. Vi ses på söndag, älskling. Ha det så bra nu. Jag älskar dig.

– Jag älskar dig mamma. Var är Y?

– Han är på sitt rum.

– YYY! Om du har ont i halsen eller längtar efter mamma, kom upp till mig då! Okej?

– Okej!

Okej.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Bröllopsdag

Tjugo år har vi varit gifta nu, dagen inföll i onsdags.

(Vad märkligt det är att vara medelålders. Ofta tänker jag inte på att personer i min omgivning är mycket yngre. Syrran är elva år yngre, min PT sexton år yngre, de flesta av mina kollegor minst tjugo år yngre. Jag hade kunnat vara mamma till dem! Men så plötsligt säger eller gör de något som gör det alldeles påtagligt. Antingen blir det tydligt att vi har olika referenser eller så märks det att de saknar erfarenhet. Det senare oftast på jobbet, och det är då jag fattar att jag faktiskt har lärt mig en hel del på att jobba i tjugo år.)

Dagen firades med äktenskapsrådgivning, tredje samtalet.

Förra gången pratade vi om våra ursprungsfamiljer och vår uppväxt, mest om O:s och hann bara börja på min. Den här gången fortsatte terapeuten inte på det spåret utan frågade istället om hur vi haft det sedan senast, vad vi bråkat om och så.

Mot slutet av samtalet bad hon om ursäkt för att hon hoppat i förväg i programmet. Ni är så duktiga på att analysera att jag glömmer att vi inte kommit så långt, sa hon. Jag var så fokuserad på att detta är er bröllopsdag så jag ville att ni skulle gå härifrån med en känsla av samhörighet. Men det har vi, svarade vi med en mun. Vi har ätit lunch ihop, och nu ska vi åka hem och hämta barnen och åka till polisen och fixa nya pass, och i helgen ska vi åka bort bara vi två. Ingen av oss är särskilt fixerad vid själva datumet, det är ju alla andra dagar som är viktiga.

Vi grottade bland annat i bråket när jag varit borta och O inte fått ungarna i säng och glömt Q:s medicin. Känslorna under. Skala av, lager för lager. Hos mig ilska, att du aldrig, under den stress, kontrollförlust, så fort jag vänder ryggen till. Under den ledsnad, varför struntar du i mig, i oss, i vad vi har sagt? Betyder inte jag någonting?

Jag hade som sagt inte hunnit berätta så mycket om min uppväxt mer än det grundläggande, men naturligtvis såg terapeuten kopplingen till min relation till mamma och styvfar. Att leva tillsammans med någon som inte ser en, inte lyssnar. Att vara ett bihang, inte viktig. En smärtpunkt.

O:s känslor har jag av naturliga skäl svårare att identifiera lager för lager men nog fattar jag. Först ilska, försvarsställning. Sedan uppgivenhet, det spelar ingen roll vad jag gör, det duger ändå inte. Jag duger inte, ingen idé att ens försöka. Smärtpunkt?

Precis så sa han faktiskt när han beskrev sin pappa. Tidigt insåg jag att det inte var någon idé att ens försöka göra något lika bra som han, för det gick inte. Han kunde allt.

(Så jävla fantastiskt kapabel var nu inte svärfar, visst var han mångsidig och kunde det mesta, men det finns det ju fler som gör. Framför allt måste det väl ha handlat om hur han kommunicerade, tänker jag. Och det vet jag förresten mycket väl att han inte gjorde, kommunicerade alltså.)

En annan smärtpunkt vi berörde var att O tycker att livet med mig är ett gnällande och elände från början till slut, alltid är det något. Jag reagerade först med ilska, men förlåt så jävla mycket då att vi inte kan få barn och pappa dör och ungarna nästan bråkar sönder oss, förlåt att jag inte är en stenstod som du, kan jag slippa få ha dåligt samvete jämt för att jag blir ledsen över saker.

Här och nu när jag skriver så inser jag något: O ser själv att han är dålig på att trösta (jättedålig till och med, sa han själv vid första tillfället). Han vet inte hur man gör (såklart, för ingen har lärt honom). Då är det inte så konstigt att han känner sig trängd av öppet visade känslor som pockar på tröst. Som mina. Som våra barns.

Jo, hon är bra den här terapeuten. Hon går rakt på det som är viktigt. Flera gånger har jag tittat på klockan och undrat om inte timmen är slut snart, för jag är så trött. Så brukar jag inte känna annars, det brukar vara tvärtom. Hur ska jag hinna berätta allt jag har på hjärtat?

Vi avslutade med att prata om att vi vid nästa bråks uppsegling ska försöka stanna upp och påminna varandra: där kom du åt smärtpunkten. Nu känns det så där igen.

En direkt effekt av terapin är att vi är snällare och mer omtänksamma mot varann, faktiskt. Och ikväll reser vi bort bara vi två.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Brorsbråk

Himmel vad barnen bråkar just nu. Det driver mig till vansinne i stunden och sliter ner mig i längden.

Efter en relativt harmonisk helg som vi tillbringade på olika platser – O städade stugan, Y mutad medföljare – bröt helvetet ut igen igår kväll. Och ännu en gång imorse.

Efteråt är det omöjligt att säga hur det börjar. Någon, oftast Q, är trött och därmed grälsjuk. Någon annan, oftast Y, retas. Men ibland är det tvärtom!

Men det är nästan alltid Q som slår. Och Y gråter hjärtskärande. Men ibland ljuger han och säger att Q slog honom, eller att han inte alls retades. Och ibland ljuger Q.

Det stressar mig, att jag inte kan skydda Y från att bli slagen men heller inte Q från att bli trängd och provocerad bortom rimliga gränser. För hur fel det än är att slåss, så är Y fruktansvärt påträngande och retsam ibland. Han pilar rakt in i spänningsfält och pyrande konflikter och surrar runt och retas, retas, retas.

Ibland hinner jag se vad som är på väg att hända och parera. Ibland inte. Ibland grälar jag på Y för retandet, ibland skäller jag på Q för slagen.

Ibland resonerar jag med dem. Jag kan inte vakta er jämt! Man får inte slåss! Men man får inte heller retas och starta bråk.

Herregud. Något fel gör jag ju uppenbarligen, men vad?

Publicerat i Uncategorized | 16 kommentarer

Lösenordsskyddad: Sunkstugan

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Publicerat i Uncategorized

Igen

Igår kväll var jag borta ett par timmar. Planerad hemkomst halv nio. Vid middagsbordet kom vi alla fyra överens om att då skulle barnen vara klara för natten och ligga i sina sängar och läsa.

Det havererade totalt på (nästan) alla punkter. Dels blev jag försenad, dels var det inte alls läsning som bedrevs i sängarna utan skärmning. Dessutom hade Q inte tagit sin medicin vilket gjorde att han hade svårt att komma till ro. Nästan en timme satt jag på hans sängkant innan melatoninet kickade in och han somnade. Och som alltid var det mycket svårare för honom att släppa mobilen än vad det hade varit att lägga undan en bok.

Efteråt var jag rasande på O. Så fort jag vänder ryggen till brakar allt samman. Värst var förstås den missade medicinen. Men också skärmarna. Vi hade ju sagt att, och så vidare.

O försvarade sig ilsket. Glömde medicinen. Orkade inte ta fajten om skärmarna, de bara skriker och svär åt mig.

Visst, jag glömmer också medicinen ibland, man är inte mer än människa. Men skärmarna då, vadå orka ta fajten. Gör inte du det så måste ju jag.

Vi kom inte fram till något konstruktivt. Jag måste komma ihåg det här och ta upp det på nästa parsamtal. O vill inte alls se att han har svårt att upprätthålla strukturer, att hålla fast vid det vi bestämt gemensamt (läsning i sängen). Nej, han struntade i det, medvetet.

Fan också. Och imorse var det en helvetesmorgon igen, inte så mycket Q som faktiskt sov till strax efter sju, istället Y som vaknat tidigt och tittade på Netflix på sin padda som han vägrade släppa, skrek och svor och stampade och levde rövare.

Jävla skitliv.

Publicerat i Livet med Q, Livet med Y, Uncategorized | 8 kommentarer

Jobbkaos

Oftast önskar jag mig långt bort från jobbet, retar mig på de odugliga cheferna, den fåniga konferensresan, de valpiga kollegorna.

VD är fortsatt dryg och kategorisk, Economicus floskulös och min egen chef mesig.

Men så plötsligt kommer jag på mig själv med att ha lite roligt. Det är så rörigt att det faktiskt är kul. Och som alltid har jag hittat några guldkorn bland kollegorna, sådana man kan väsa sarkasmer ur mungipan till.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar