Idag åkte L hem med sin familj. Vi har haft det så fint. Hennes flickor och Y fann varandra och spelade oavbrutet på sina telefoner. Hundarna tävlade med varann om antal svansvift och sorgmodig uppsyn. Hennes man är så trevlig, vi hann prata lite på tu man hand så att jag kunde fråga honom hur han mår mitt i alltihop. Och alla barn följde med på promenader, bara en sådan sak!
Vänner, jag som tycker att jag varit ganska kass på vänskap, nu dyker det upp vänner överallt. Den norska familjen här på ön, med vars söner Y har hängt så mycket i sommar, har vi lärt känna ganska väl. Vi åt middag hos dem i förra veckan och pratade om livet och sjukdomar och gamla föräldrar och bra böcker och knäppa politiker och bestämde att vi ska komma och hälsa på dem i Oslo någon gång i vinter.
Ett smolk har dock funnits och det var att O varit grinig och lite dum. Han gav mig små pikar ibland, löjliga nålstick som ingen annan märker.
Dessutom blev jag riktigt arg när han kom hemsläpande med fyra stora krabbor igår fast jag bett honom låta bli eller åtminstone slänga tillbaks dem i sjön om han nu så gärna vill stoltsera med krabbfiske.
O äter nämligen inte krabba själv. Jag gör det men i måttliga mängder och helst i sällskap. Barnen ungefär som jag och L:s familj inte alls.
Jag blir arg inte bara för att han skiter i en överenskommelse men också för att han föser in mig i rollen som den trista tjatiga. Men jag vill inte ha in ett stort krabbkok i köket med lukt och os och kastrull som ska diskas och stinkande skal att ta rätt på efteråt! Eller jo, om det är fler än jag som äter men nu var det ju inte det.
L:s man räddade situationen genom att erbjuda sig att slänga tillbaks fångsten i sjön och så blev det. Vi åt egenfångad makrill istället, mycket godare!
Imorse frågade jag O vad som hänt egentligen. Nä, han hade inte hört på riktigt och trott att gästerna gillade krabba. Därefter bestämde vi dag för avfärd, i övermorgon vilket råkar vara O:s födelsedag.
Flera gånger har jag frågat när han vill åka hem och vad han vill göra på sin födelsedag. Han har muttrat och duckat frågan. Nu vill han hem, han är stressad över jobbet.
Jo, det märks. Det är när han är stressad som han blir sådär dum, slutar lyssna och stretar på utan att kommunicera med mig. Men nu fattar jag.
Jag har badat två gånger idag redan, det kanske blir en till. Imorgon blir det nog flera bad också. Jag har vaxat tre av fem fönster, tar de sista två imorgon. Nu sitter jag och vilar på mitt älskade trädäck med havsutsikt.
Det blir skönt att komma hem. Det är tråkigt att sommaren är slut, det är det. Men den har varit fin.