Puh

Jesus, vad trött jag är. Januarimörkret, familjelivet och mitt tämligen ointressanta jobb dränerar mig.

Men jag borde inte gnälla över jobbet utan istället vara tacksam över att det är så lugnt. När den här veckan är slut kommer jag att ledsagat barn till tre tandläkarbesök och ett psykologdito. Självklart under dagtid. Inte illa. Men jobbet protesterar inte.

Idag var Q och jag hos psykologen. Att vi alls kom iväg var ett under, för han hade varken ätit eller sovit ordentligt. Han ljög om att ha ätit skollunch, istället gick han hem på rasten för att hinna spela innan vi skulle iväg. Och natten var ovanligt stökig, han var uppe och snurrade flera gånger. Stressad över redovisningar och uppträdanden i musik och svenska.

Men jag fixade det. Med lirk och lämpor, drickyoghurt och energibar och löfte om sushi efter besöket.

Han pratade ensam med psykologen. Jag satt i väntrummet och hade det rätt skönt. Lyssnade på körens spellista för vårkonserten, temat är amerikansk musik, stickade provlapp till ett par vantar.

De hade pratat om stress och att Q har höga krav på sig själv. Vi bokade två nya tider, ännu en åt Q och en då vi föräldrar ska komma och få återkoppling, antar jag.

När vi åt sushi efteråt gick Q:s tandställning sönder, så vi måste till tandläkaren imorgon igen. Han är verkligen mycket duktig med tandställningen som sitter i både över- och underkäken som numera sammanfogas med gummiband som måste pillas loss före varje måltid. Han gör det utan att knota.

Sömnen är det största problemet just nu, det är vi överens om, även Q. När han är orolig på nätterna stör han också oss andra och självklart får sömnbristen katastrofala effekter på hans humör. Men någon mirakelkur har vi inte, mer än att kämpa på. Hålla på rutiner, läggtider, dagsljus. Försöka fatta vad det är som stressar, försöka eliminera det.

Puh, som sagt.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Två barn till skolan, check

Imorse började skolan igen.

Y kom tassande till mig inatt. Han är inte den vilsammaste sängkamraten, så jag sov dåligt. Fast det gör jag å andra sidan ofta. Om nätterna, det vill säga. På morgnar och förmiddagar sover jag rent himmelskt gott.

Strax efter sju väckte jag Q med ett glas juice och morgonmedicin. Han kom upp rätt snabbt efter det, faktiskt. Men han var ilsken. När han ätit frukost och skulle klä sig blev han arg för att favorithoodien, den som han alltid har, hade chokladfläckar framtill fast den låg i lådan. O fick en ordentlig utskällning för det var han som råkade komma ivägen. Hans förslag om att låna ut en tröja bemöttes inte särskilt väl.

Jag kunde ganska lätt ta bort fläckarna men tröjan blev ju blöt förstås. Inte populärt. Förslaget att blåsa den torr med hårtork mottogs nådigt.

Sedan blåstes det med hårtork länge och väl och så kom Q tillbaka, arg och ledsen. Tröjan var fortfarande blöt men nu med ett brännmärke på.

Jaha. Jag tyckte riktigt synd om honom även om jag nu när jag skriver ner det hela inser att han nog busat med både hårtork och vatten, det var kanske därför han var så spak ändå. Man får väl vara glad att han inte electrocutat sig själv.

Sedan skulle Q inte gå i skolan alls, han satt på sängkanten och suckade och fräste argt åt alla försök till tröst eller förslag på åtgärder. Jag skickade iväg Y så att han inte skulle komma ivägen för arg storebror, skickade också iväg O och hunden.

Väntade. Hoppades att grannkompisen i samma klass skulle dyka upp snart, och det gjorde han. Då tog Q på sig en av de tröjor han tidigare förkastat, och han vände sig trumpet mot mig när jag sa hejdå. Jag fick ingen kram, men vag gest med armen och så fick jag klappa honom på kinden. Gott så.

Så nu är terminen igång.

Uppdatering: och nu har vi beställt två nya hoodies på HM. Mitt klimatsamvete omfattar inte Q:s klädkonsumtion ännu. Den är mindre än de flestas.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Jullovsrapport

Jamen jullovet dårå. Det var så långt att jag nu knappt minns hur det började. Och det är väl en bra sak, antar jag.

Julveckan var okej. Det är spänt att ha svärmor i huset, det är sorgligt och avigt att det är så men det är så. Med åldern har hon – till min förvåning – faktiskt blivit ganska gnällig. Hon som alltid satt en ära i att se saker från den ljusa sidan, hon tror kanske att hon fortfarande gör det, för tonfallet är långt ifrån aggressivt, men lyssnar man på vad hon säger är det inga roliga saker. Det är väl just det, hon är inte van vid att någon lyssnar.

När Y och kompis bakat magnifika äppelmunkar och jag häpnade över detta, suckade hon och sa att de var alldeles för feta för henne, hon kan inte äta sånt. Och barnen spelar alldeles för mycket, förstås. Inte ens hunden duger, hon är alldeles för stor och drar för mycket i kopplet och inte vågar svärmor låta henne hälsa på andra hundar för vad kan hända då, för att inte tala om att släppa henne lös.

På julafton exploderade jag mot barnen som var så jävla ohängda och otrevliga. Jag gav fan i att titta på Kalle Anka med dem, tog istället med mig Nässla till ett närliggande fält där hundar får vara lösa och vi brukar låta henne springa. Klockan femton på julafton fanns det förstås inte en levande själ där, dimman låg tung, vi kunde leka Baskervilles hund så mycket vi ville. Därefter avlöpte julafton ungefär som förväntat. Vi har dragit ner julklapparna till ett minimum. Barnen fick lite böcker, Y en snowboard, Q en ny datormus samt ett sedan länge inkasserat dyrt spel till Nintendot. O hade faktiskt köpt Klubben av Matilda Gustavsson till mig, därutöver gav vi vuxna inte varandra någonting.

(Det är jag själv som vill ha det så här. Mest för att jag blir stressad av att få presenter jag inte alls vill ha, därnäst över att jag avskyr att köpa saker som jag inte är säker på att mottagaren vill ha. De perfekta presenterna är underbara att få och nästan ännu bättre att ge, men hur ofta får man till dem? Ändå läser jag kusins FB-uppdatering om sin perfekta födelsedag under trettonhelgen med frukost på säng och spabesök ordnat av världens bäste mest älskade och skönastsjungande make och gnisslar tänder av – ja vadå egentligen?)

(Ännu en rant om julklappar: grannfamiljen med barn i samma klasser som våra brukar fråga om barnen ska ge varandra julklappar. För några år sedan valde O tillsammans med våra barn fina dyra lego eller vad det nu var åt deras barn. Våra fick anteckningsböcker. I år frågade de igen. Jag morrade lite men O åtog sig att sköta inköpet tillsammans med barnen, inte utan ett visst pedagogiskt syfte. Nu har jag glömt vad det var de köpte, men det var väl valda grejer, sånt som de visste att kompisarna skulle gilla, inte för dyra. Vad våra barn fick? Jävla presentkort på Teknikmagasinet. Alltså, varför frågar man om att ge varandra julklappar när man ändå tänker ge ett trist opersonligt presentkort? Jag fattar fan inte. Vi brukar ge våra städerskor presentkort i julklapp, jag tycker presentkort är en jättebra grej när man inte känner personen ifråga men ändå vill vara snäll, men det här?)

En trist julafton minns jag att jag tänkte efteråt. Jag tycker inte att jag har så värst höga krav på tindrande ögon och signad julefrid men uppenbarligen är kraven högre än det som erbjuds mig just nu.

På juldagen vaknade jag med feber och halsont vilket gav en ny förklaring till julaftonseländet. Det kanske inte bara var barnen som varit jävliga? (Fast det var de ju.)

Sedan stannade jag i sängen i flera dagar, inklusive annandagsmiddagen hos faster och farbror i fina förorten. Tack och lov att jag inte fick för mig att vara heroisk och släpa mig dit. Hela familjen inklusive svärmor och hund åkte och jag fick vara ifred. På lördagen kom syster med familj, det var trevligt och jag ansåg mig vara officiellt frisk men var ändå tvungen att ligga ner och vila ibland. På söndagen mådde jag sämre igen och började nästan bli orolig, men sedan vände det.

O hade varit förkyld före jul men var bara däckad i två dagar. Men jag blir ju alltid sjukare än han, hostar mer också. Att jag aldrig lär mig.

På nyårsafton hade vi faktiskt fest. Jag hade onda aningar men det blev riktigt bra. O hade för flera veckor sedan bokat den lokal vi har tillgång till genom BR-föreningen. Vi bjöd in några kompisar som vi firat med ibland tidigare år, samt en närboende familj som vi umgås en del med, deras son med Asperger är en av Q:s bästa kompisar. Därutöver frågade vi förstås grannarna, en grannfamilj hakade på. De flesta var bortresta.

O hade heligt och dyrt lovat att hålla sig i skinnet med avseende på berusning så det var inte därför jag var orolig. Numera försöker jag låta bli att oroa mig. Jag har slutat vakta honom, slinter han får han göra det och så hoppas jag att han slår sig riktigt hårt och ångrar sig. Det var ungefär vad som hände senast.

Jag var mest trött efter förkylningen och allmänt grinig. O är en fantastisk festfixare, han snodde ihop en trerättersmiddag till alla dessa människor bara sådär och inhöstade förstås massor med beröm. Det är välförtjänt, jag borde också berömma honom, något lite gör jag också det, men det skaver fortfarande. Det vi pratade om i terapin förra året, att plöjer ner mycket engagemang utanför familjen och är glad och snäll mot andra men inte hemma.

Fast det har blivit mycket bättre. O tar ett större vardagligt ansvar för barnen nu, särskilt Q har noterat det. När han senast drack för mycket var jag ledsen och besviken på honom efteråt, och vi kunde prata om det. Han sa att han kanske flyr till både festfixande och drickande för att det är en arena där han får uppskattning, och jag svarade att jag förstår det, det hade jag också gjort om jag haft tillgång till en sådan men jag har fan inte det. Jag har inte det.

Äsch, var var jag någonstans? Jag har skrivit på detta i flera dagar och min sinnesstämning skiftar med det som händer i vardagen och den färgar såklart av sig på det jag skriver.

Nyårsfesten var det. Den blev givetvis trevlig. Våra grannar som jag inte känner speciellt väl visade sig förstås vara trevliga och framför allt roliga. Deras barn är apjobbiga tycker både vi och våra barn men föräldrarna är det inte. Och kompisfamiljen som också har NPF-barn, Q:s kompis med Asperger är alltid roliga att hänga med och prata med. Den tredje familjen har vi inte träffat på ett tag, de har en adopterad dotter som är ett år äldre än Q. Vi umgicks ganska mycket när barnen var små, träffades på öppna förskolan och sådär. Det var fint att ses igen, roligt att prata allt från husrenoveringar till jobb och kriminalpolitik där det visade sig (föga förvånande) att vi tyckte exakt likadant.

Om grannarnas stökiga pojkar är apjobbiga så är denna familjs dotter exakt motsatt. En mer förtjusande och välartad fjortonåring är svårt att tänka sig. (Hon heter dessutom samma som jag.)

Jag tänker, gudförlåte mig, jag tänker att så hade man kunnat ha det. Om vi valt Kina och fått en flicka. Om vi fått ett annat barn än just Q, för visst är det hans ADHD som ställer till det? Om jag haft en fungerande livmoder som något av alla perfekta toppklassiga embryon kunnat fastna i.

De tankarna gör ont som fan men jag kan inte hindra dem. Jag skäms inte precis för dem, jag tycker objektivt att det inte är så konstigt att jag har dem. Så som jag har kämpat och fortfarande kämpar för att barnen, framför allt Q, ska ha det bra. Och så blir jag skriken åt och kallad både kärring, hora och fitta på i stort sett daglig basis.

Trettonhelgen ägnade jag åt att städa barnens rum, välbehövligt och eftersatt. De har alldeles för mycket småprylar som nu är utrensade. Det mesta slängde jag med deras tillåtelse men en liten låda är sparad i källaren. När de såg hur mycket fint pyssel och roliga bilar och tennsoldater de har blev de lite intresserade, men i längden kan det nog inte konkurrera med datorerna.

Rensandet fick mig att må bra, som det alltid gör, men det fyllde mig också med vemod. Jag saknar dem, mina små barn! Var kom de här långbenta, skrikande, brölande, småfinniga drasutarna ifrån? Jag längtar efter dem, mina barn. Små eller inte, jag älskar dem precis som de är, jag vill vara nära dem och blir ledsen när de skriker och skäller. Känslorna drar och sliter åt olika håll, jag blir alldeles mörbultad.

Det var jullovet det. Inte det värsta vi har genomlevt men heller inte det bästa. Planen att resa bort i några dagar sket vi i, ingen hade lust och då kändes det meningslöst. Planen att göra en icke-spelrelaterad utflykt ungefär varannan dag sket sig den också, jag orkade helt enkelt inte tjata/motivera/peppa barnen till detta. Däremot gick de ut en liten stund varje dag, så illa tvungna.

Imorgon börjar skolan igen. Q var uppe och stökade inatt, stressad över detta. Det fyller mig med onda aningar, som blir värre av sömnbristen. Blir det nytt helvete nu eller kan det kanske bli bra att återgå till vardag och rutin?

Den som lever får se.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Värdering

Så här på jullovets sista skälvande dag (det ska bli riktigt skönt att jobba imorgon) några noteringar jag gjorde i dess början om saker värda att göra trots lite krångel:

Göra egen pepparkaksdeg istället för köpt. Himmel så mycket godare. Att pepparkakshuset säckade ihop under natten berodde nog mer på överbelastning av kristyr än på degen, tror vi.

Vidare: att köpa fina amaryllislökar från odlare och plantera själv. Vilken blomning!

Inte julrelaterat men väl vinterdito: yllesockar i gummistövlar. Varma och torra fötter vart jag än går, klafs klafs, ledd av en ständigt viftande labradorsvans.

Fler saker kommer jag inte på. Igår noterade jag att den svindyra granen barrar mycket trots att den fortfarande dricker. Nåja, gran är ändå värt besväret, jag älskar doften.

Nu ska jag sätta mig vid den en stund med en kopp te och stickningen. Vädret är bedrövligt, det är som sagt min sista lediga dag. Jullovet har varit varken bättre eller sämre än vanligt. Jag överlevde.

Publicerat i Uncategorized | 13 kommentarer

God jul kära läsare!

Publicerat i Uncategorized | 9 kommentarer

Lösenordsskyddad: Julkrydda

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Publicerat i Uncategorized

De finns överallt, del 512

Förr såg jag ofrivilligt barnlösa överallt.  Nu är det istället diagnoser av olika slag.

(Som dagens DN-intervju med Fredrik Paulun. Hummelihum. Högkänslig, my ass. Jo det kan man ju kanske kalla det. Nåja, I digress.)

Igår var Q på spelkalas hos en f.d. klasskompis som bytte skola i högstadiet till någon jävla specialmatteklass eftersom han är så feruktansvärt smart. Men socialt rätt inkompetent, apropå ingenting. O överhörde hur Q igår bad denne unge och några till att sluta tjata om hur många A de fått i betyg eftersom han tyckte det var jobbigt. Q fick inga A, men han fick betyg i alla ämnen vilket känns fantastiskt. Kompisen N med hemmasittarproblematik som var närvarande i samma samtal fick inte betyg i ett enda.

Kalaset avslutades med vin och ost till föräldrarna. Tror faktiskt det var O som införde denna tradition som spridit sig. Eftersom det nu var en ny klass med nya barn var det också nya föräldrar och i början kände jag mig lätt malplacerad i samtalet. Det snackades om Engelska skolan och hur skönt det är att barnen äntligen får vara duktiga, yada yada. Sådant som jag säkert kunnat kläcka ur mig i mitt aningslösa förflutna.

Men så började kvinnan bredvid mig berätta om sin äldste son. Vi har alltid bråkat mycket, han utmanar alla auktoriteter och gör bara det han själv vill. Nu har han slutat spela på nätterna och börjat sköta skolan men länge var det katastrof. Hon berättade några saker till och då vågade jag fråga om pojken möjligen hade någon diagnos.. kanske ADHD?

Jomen visst. Sedan pratade vi i mun på varandra i nästan en timme. Igenkänningen var mycket hög. Ett barn som sköter sig perfekt i skolan men bråkar hemma. Inte bli trodd, inte få utredning. Datorn framför allt, inga andra fritidssysselsättningar. Hur man kämpat ända in i kaklet och längre ändå, hur man ibland får tunnelseende och fortsätter att kämpa, lirka, övertala fast man för länge sedan borde ha släppt striden och gett upp, för alla parters bästa.

Sedan gick jag på toaletten och när jag var tillbaka var hon borta, man och son hade velat åka. Så jag fick aldrig tillfälle att tacka henne för samtalet, för det var fint.

Ändå kunde jag alltså inte låta bli att bli rasande på både O och Q när jag kom hem, för att Q snott elektronik och gömt istället för att sova, och ljög om saken, för att O är så förbannat slö och slarvig och opålitlig och aldrig har en aning om vad han gör med någonting vilket Q förstås inte är sen att utnyttja. Och så skyller alla på varandra.

Jävla dårhus. Bara sexton dagar kvar. One day closer to dying.

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer