Notering

Som kvinna ska man enligt vissa feminister vara orolig för att illasinnade män ändrar sin könsidentitet i akt och mening att få tillgång till kvinnors omklädningsrum.

För några veckor sedan var det ett förskräckligt tjatande om detta i media och jag hann bli besviken på en rad mer eller mindre kända personer som uttryckte bestämda åsikter om galenskapen i att ändra lagstiftningen så att det blir enklare att byta kön rent juridiskt. Ett argument som anfördes var ovanstående om omklädningsrum och liknande.

Sedan röstades lagen igenom i riksdagen och debatten avstannade.

När jag rullades upp på avdelningen på S:t Göran i fredags och förbereddes för operation konstaterade jag till min förvåning att alla mina tre rumskamrater var män. Visserligen hade vi rejäla draperier mellan sängarna men det var inte mer än decimeter emellan.

Nu störde det inte mig så värst och jag behövde ju inte stanna så länge. Men jag blev ändå förvånad, inte minst över att ingen förvarnade mig eller frågade om det var okej.

Å andra sidan hade personalen antagligen inte kunnat göra så mycket om jag hade protesterat. Det fanns inga enkelrum tillgängliga, hörde jag när en av killarna gnällde över att han inte ville sova på sal.

Jag kände mig inte det minsta otrygg när jag sov i samma rum som tre okända män men jag hade heller blivit rädd av att dela omklädningsrum med en kvinna som fötts som man.

Det är konstigt att man förväntas acceptera det ena men absolut inte det andra.

Läkning

Syrran messade igår morse och frågade hur jag mådde, jag svarade piggt och nytert. För då kände jag mig fortfarande som ny.

Sedan skjutsar O mig till min psykdoktor som jag träffar en gång per år när han förnyar receptet på mina antidepressiva.

Det är snällt av honom, jag hade varken orkat åka kollektivt eller köra själv. Antagligen hade jag kunnat utverka sjuktaxi men orka. Eller omboka besöket – för andra gången. Återigen, orka.

O sitter kvar i bilen och har telefonmöte. Sedan skjutsar han mig till Ankas jobb och vi fikar en timme, O fortsätter med möten.

När vi kommer hem är jag så trött att jag inte kan prata rent. Jag somnar och sover en stund före middagen och en stund efter.

Idag är jag nästan lika trött. Efter att ha städat kattlådan och laddat en tvättmaskin behövde jag vila en stund.

Så eftermiddagen ägnar jag åt The Hound of the Baskervilles samt försök att lära mig italiensk avmaskning. Det senare går sådär.

Nåja. Det kanske inte är så konstigt att läkningen tar på krafterna. Jag har inte särskilt ont såvida jag inte glömmer att ta mina smärtstillande. Magen är svullen men inte lika illa som i söndags.

Imorgon är antibiotikakuren slut och det är skönt för jag är enormt dålig i magen. Efter operationen var jag lite orolig för förstoppning men det var alldeles ogrundat kan jag säga.

Vad som däremot inte var ogrundat var att be om sjukskrivning, himmel vad glad jag är över det. Idag ringde Försäkringskassan och jag bävade, blir jag ifrågasatt nu men inte alls, de ville bara att jag skulle ansöka om ändrad sjukpenning.

Imorgon kommer svärmor på besök. O hade tänkt jobba på klämdagen men det får han inte för mig. Då ska han umgås med sin mamma så att jag slipper, hehe.

C’est magnifique

Eller snarare, elles sont magnifiques. Förklaring följer.

Förutom appendicit visade datortomografin att jag har cystor på äggstockarna. Det ska följas upp av gynekolog.

Det oroar mig inte så värst. Jag har haft cystor förr och dessutom var det ju en jädra fräs på mina äggstockar, de producerade ägg som tokiga och jag var på vippen att bli överstimulerad på nästan alla IVF. (Det gör ont som fan, apropå smärttröskel!)

Vid vår sista IVF var jag på kontroll någon vecka före äggplocket och gynekologen tryckte med ultraljusstaven upp ni-vet-var och betraktade skärmen andäktigt. Du har ju magnifika äggstockar, sa hon.

Det är nog den märkligaste komplimang jag har fått.

Nu tycker jag att les magnifiques har gjort sitt och borde gå i pension.

Om min blindtarm var magnifik vet jag inte men den var kraftigt inflammerad enligt journalen, och var hel i början av ingreppet men gick sönder under tiden. Så nu äter jag antibiotika för säkerhets skull.

Kroppen va. Vad den bråkar med en. Ändå är jag glad åt den.

Tur man har djur

Både katten och hunden blir oreserverat glada när jag kommer hem och visar det tydligt. Enligt O var Meja alldeles vill igår kväll när jag varken satt i soffan eller låg i sängen och nu när jag gör det senare har hon placerat sig vid mina fötter, efter att ha gett mig förorättade blickar när jag föste ner henne från min nyopererade mage.

Sönerna? De var enligt uppgift oroliga igår men idag lyfter de knappt blicken från datorn respektive telefonen och hälsar mig med avmätta grymtanden.

(Fast en stund senare kom Q och gav mig en kram och muttrade att det var skönt att allt gick bra.)

Som ny

Jösses vad mycket bättre jag mår. Opererades vid elvatiden igår kväll. När jag vaknade ur narkosen mådde jag ganska uselt och slumrade i omgångar tills jag fick komma tillbaka till avdelningen vid femtiden. Somnade och sov till min egen förvåning ganska gott i ett par timmar.

Nu har jag ätit frukost och fått smärtstillande och känner mig faktiskt som en ny människa. Jag tyckte ju inte att det gjorde så ont igår men nu när den smärtan är borta saknar jag den sannerligen inte.

Förhoppningsvis får jag åka hem lite senare idag.

Frukost efter ett dygns total fasta, så gott!

Nämen varför inte

Nix, det blev ingen sista rehab. Istället har jag tillbringat dagen på S:t Göran. Jag har blindtarmsinflammation av alla jävla åkommor och ska opereras fortast möjligt.

Imorse vaknade jag av magont och illamående. Det är inte mycket som väcker mig halv sex så det bör ha varit ganska kraftigt. Jag kände igen smärtan, det var precis samma sak som i februari när vårdcentralen inte ville ta emot mig utan påstod att det var gallbesvär.

Alltså bestämde jag mig för att runda dem och söka akut. Kände mig något fånig och hypokondrisk men övertalade mig själv med att jag ju är dålig på att söka vård i tid.

Jag kände mig ännu fånigare när läkaren kom, för då hade jag knappt ont längre. Jo, när han klämde på magen gjorde det ont. Huggande, molande, skärande, stickande? Vet inte riktigt. Molande tror jag. Ganska likt mensvärk men på fel ställe. En svullen smärta, liksom.

Men det märktes att läkaren inte tyckte att jag var fånig, för blodprovet hade visat något. Väntan, väntan. Datortomografi. Mera väntan.

Jag hann bli lite orolig innan beskedet kom, inflammerad blindtarm.

Så nu ligger jag på en avdelning och är nyduschad och klar närhelst kirurgen är det. Jag har ganska ont i magen men ännu mer i huvudet och är vansinnigt hungrig eftersom jag inte ätit något sedan igår kväll förutom ett litet glas smoothie.

Ändå gör det inte alls så ont som jag föreställde mig blindtarmen. Av detta lär vi oss att jag eventuellt har en ganska hög smärttröskel (men dålig tolerans mot hunger) samt att jag verkligen måste lära mig att söka vård i tid.

Puh

Nu är det bara ett rehabtillfälle kvar och det är skönt. De senaste veckorna har jag tyckt att det gått lite på tomgång faktiskt.

Givetvis har det varit bra och lärorikt, så jag kanske är onödigt kritisk. Det var bra att inse att jag inte behöver medicinera mot inkontinens. Det har varit intressant att träffa andra med MS och andra sjukdomar.

Träningen har för all del varit bra men inte så överväldigande bra som personalen verkar ha förväntat sig och som andra deltagare verkar tycka. Det har en enkel förklaring, att jag tränar bra sedan tidigare.

Viktigast är kanske insikten hur trött jag blivit av detta. Tre halvdagar i veckan utanför hemmet utan möjligheter till vilopauser har varit för mycket. Jag har nätt och jämnt orkat. Jag har nästan alltid somnat så fort jag kommit hem.

Miljön på rehabcentret liknar förresten miljön på jobbet. Stort, mycket folk, korridorer och trappor, ganska hög ljudnivå. Med ens står det väldigt klart varför jag orkar så mycket mer när jag jobbar hemifrån.

En sak till har varit bra. Jag visste inte innan att mina fritidsintressen körsång, handarbete, hundpromenader är som gjorda för att rehabilitera MS. Det var roligt att få reda på. Redan nu märker jag att jag prioriterar kören mer.

Inget dåligt resultat totalt sett men det ska bli skönt att återgå till jobb och vardag.

Nämen

Nu har Q fått ett sommarjobb till, inom Stockholms stad denna gång. Det första var inom regionen.

Imorgon behöver han bestämma sig. I teorin skulle han kunna ta båda men då blir det inte mycket sommarlov kvar och det tror jag att han behöver.

Jösses.

Nu så

För några veckor sedan bytte vi till sommardäck, då blev det snökaos och orange vädervarning.

Nu har jag börjat byta plats på mina sommar- och vinterkläder så kom inte och säg att jag inte varnade er.

Till och med jag är trött på kylan nu. I protest har jag därför en tunn och färgglad blus, för säkerhets skull med en varm sjal om halsen.

Det är fredag och bara en vecka kvar av rehab, hurra!

Rugguggla

Jag sitter i väntrummet på vuxenpsyk medan Q pratar med läkaren i enrum. De ska screena för andra psykiatriska tillstånd och då tyckte både Q och jag att det var bättre att jag gick ut.

Jag har framfört det jag ville, att Q fortsatt är väldigt trött efter skolan och att han aldrig någonsin orkar plugga utanför skoltid samt att dosen Elvanse eventuellt borde höjas. Det senare är inte min idé utan barnklinikens.

I hissen på väg hit såg jag en rufsig och plufsig tant med trötta ögon och osäkert rörelsemönster. I spegeln alltså. Det känns inte som att det kan vara jag men det är det.

Egentligen är jag ju rätt obrydd av det där. Att använda käpp stör mig inte ett dugg, tvärtom. Tanken har slagit mig att sönerna kanske tycker att det är pinsamt med en skruttig morsa men inte ens den tanken är särskilt smärtsam. Bättre en vinglig rugguggla till mamma än ingen alls.

Rehabperioden går mot sitt slut och det är skönt. Jag är inte lika nöjd som förra gången. Men kanske är jag orättvis, såklart har det varit givande.

Något av det bästa har varit att träffa andra med osäker och vinglande gång. Det är inte samma gruppkänsla och sammanhållning den här gången, och det är synd. Men några känner jag lite bättre än andra. P som har haft en stroke och släpar benet efter sig. Det var fartvinden, skrattar han när han välter ett av hindren på balanspasset. Ibland smiter han undan och pratar i telefon, han har ett företag med flera anställda som han driver på halvtid. Eller O som har Parkinson och vuxna barn med ADHD. Eller T som haft en tumör på ryggraden och som jag delat taxi med ett par gånger, han bor bara två kvarter från pappa.

Alla tre är något av ruggugglor vid första anblicken. De rör sig osäkert och stapplande och har ungefär samma trötta blick som jag mötte i spegeln. Men det intrycket försvinner omedelbart när man börjar prata med dem. Då är de klyftiga och roliga.

Det är en intressant lärdom.