Blödig

I flera dagar nu har jag varit så himla trött, vet inte vad det är med mig. (Nä vad kan det vara annat än jobbkonferens, heldag med kören, spelkalas för trettonåringen med ost och vin för föräldrarna, alldeles för mycket vin och för lite mat för mig uppenbarligen, ergo huvudvärk hela söndagen, samt några omkullvräkta stolar imorse då jag ifrågasatte att ta med fem clementiner, två Wasa sandwich och tio kanelknäcke som matsäck till skolan.)

Men i alla fall. Idag jobbade jag hemifrån och kunde sålunda logga ut rätt tidigt. Utnyttjade den vunna stunden till att se del två av Samhällets olycksbarn.

Jag började titta när vi var i Sälen. I somras såg jag ju Krig och fred och blev så tagen att jag sträckläste boken. Tänkte testa samma metod nu.

Himmel. Redan i första avsnittet greps jag av stackars Fantines öde, the oldest story in the world, och nu när det utvecklas lika obönhörligt som förutsägbart som gripande, kapitulerar jag helt och storgråter. Hunden sniffar ängsligt runt mina fötter men barnen märker inget, de bara spelar.

Känslostormar kan vara rätt härliga också.