Y ringer när jag sitter på toa på jobbet. Eftersom det är han och eftersom han är på väg hem från skolresa med övernattning så svarar jag.
– Mamma, kommer någon och möter mig?
– Jadå, pappa är på väg.
– Mamma, jag har nog tappat min powerbank. Och nu åker bussen så jag kan inte leta efter den!
– Men fråga någon lärare snabbt om du kan få gå in och titta efter den?
– DU LYSSNAR INTE PÅ MIG! JAG HAR JU TAPPAT DEN JU SÄGER JAG! DU LYSSNAR ALDRIG! DUMMA DIG!
Osv osv på temat allt är någon annans (läs mammas) fel. Sedan lägger han på luren i örat på mig.
Suck. Jaha. Ok ok.
Jag är så trött jämt, tänker jag sedan. Säkert förkylningen men nog var det länge sedan jag kollade sköldkörteln. Himmel, tänk som jag börjar få diabetes precis som pappa? Nä dämpa hypokondrin nu.
Ok ok. Jag gör som man ska, kontaktar min vårdcentral där jag är listad.
Loggar in på 1177 med bank-ID. Om du är listad kan du boka tid, trumpetas det.
Ok ok. Men först måste man läsa en text om att det är viktigt att bara prata om EN åkomma med läkaren för man får bara tio minuter på sig. Ok ok. Den åkomman får inte vara psykisk, ångest eller depression. Ok ok.
Eller jag menar vafan? Hur kan jag veta om min trötthet är psykiskt relaterad eller inte? Ska man behöva ställa diagnos på sig själv först? Och om jag nu har en psykisk åkomma vart i helvete ska jag vända mig med den?
Men i alla fall. Klickar i att jag har läst, förstått och accepterat förutsättningarna.
Det finns inga tider just nu! Återkom gärna en annan gång!
Ok ok. Eller jag menar dra åt helvete.
Helgas dagbok 
Komiken i att man ska behöva diagnostisera sig själv, och samtidigt riskera att kränka läkare pga patient som googlat sig till sin diagnos. Rekommenderar att du köper ett blodprov från werlabs. Allt väl, du släpper det och annars går vidare. Själv har jag potentiell hjärnhinneinflammation pga ont i nacken sedan nga dagar. Eller så har jag ont i nacken. Eller ångest. Ska bara googla lite.
Ja gud, den där ”Men då får vi försöka leta efter den!” ”Nej, det går inte, jag sa ju att den är booooorta!”
Eller den här:
”Du, jag slutar tidigt imorgon. Ska vi åka och köpa nya byxor till dig då?”
”Ja.”
”När slutar du?”
”15.45.”
”Oj, vad sent! Ska jag komma och hämta dig då, så åker vi direkt till centrum?”
”Nej.”
”…. Nähä? Ville du inte ha byxor?”
”Jo.”
”Jaha, men hur ska vi göra dårå?”
”Jag åker dit.”
”Vart?”
”Men DIT!”
”Till centrum? Cyklar du, eller vad menar du?”
”Åh! Jag åker dit!”
”Till centrum? Menar du att vi ska mötas där?”
”Jag åker dit, säger jag!”
”Men vart?”
”Dit!”
”Men alltså, om du inte kan svara på vart du ska eller om vi kan mötas, då kan jag inte köpa brallor åt dig.”
”Nähä! Jag tänker i alla fall inte åka med dig!”
osv i ca fem minuter.
*Djupandas och tänker att han återkommer väl när han börjar frysa om benen.*
När han fryser om benen är det självklart ditt fel att det inte väntar ett par snygga passande byxor i byrålådan.
Känner väl igen konversationen. Goddag yxskaft-inslaget beror hos oss oftast på att ungen hela tiden har lurar på sig och tittar på något skitviktigt på Youtube/spelar en JÄTTEVIKTIG match samtidigt som han pratar med mig.
Igår hittade O faktiskt powerbanken när han packade ur Y:s ryggsäck. Häpp!