Det är väldigt roligt att ha små barn i närheten att umgås med igen. Barnbarn kan man ju inte vara säker på att få och vem vet hur gammal och gaggig man är då.
(Min faster och farbror har ÄNTLIGEN fått sitt första barnbarn, en liten flicka. De är båda närmare 80 än 70. Nackdelen med långa generationer. I svågerns familj är det tvärtom. Hans föräldrar, alltså farmor och farfar till Bertil och Tage, är pigga och raska och har inte uppnått pensionsålder ännu. Svågerns mormor lever fortfarande och bor hemma och klarar sig själv.)
Tage är två månader och rund och rosig och snäll. Han skriker bara när han är hungrig, vilket är ofta. Däremellan tittar han förvånat på världen med stora ögon, och ler eller skrattar mot en ibland. Nu har jag träffat honom såpass mycket att vi är någorlunda trygga med varann. Handhavandet är inte så svårt. Mata, rapa, klappa, bära.
Bertil är ett kvicksilver, ganska lik mina egna pojkar i samma ålder (ett och ett halvt). Igår lekte vi i lekpark några timmar medan J var på mödravårdscentralen och svågern hjälpte mamma i lägenheten.
Bertil hittade en fotboll som sysselsatte honom i säkert en halvtimme. Sedan åkte han rutschkana och jag lärde honom att klättra i klätterställning. När jag tyckte att det började bli dags att sätta honom i vagnen och gå iväg, kom jag ihåg ett gammalt uppskattat skämt. Att låtsas inte komma ihåg vilken ände av ungen som ska vara uppåt i vagnen, utan försöka med huvudet först, och sedan armen och så vidare. Nejmen nu blev det fel igen! Inte vet jag om Bertil begrep skämtet till fullo men skrattade gjorde han, så att det kluckade.
När de blir lite större ska jag återuppliva min djurtelefon. När Q var liten och vi hade lämnat hans nappar i björnparken i Orsa, hittade jag på att jag hade en särskilt telefon som björnmamman kunde ringa mig på. Märkligt nog ringde det alltid i den när Q var på dåligt humör och behövde distraheras. Sedan berättade björnmamman långa historier för mig som jag vidarebefordrade till Q. Jag vill minnas att björnungarna hette Putte och Pia och de var väldigt glada över Q:s nappar.
Jag fnissar när jag skriver detta, och minns pappa. Hemma hos honom huserade ett troll som hette Fimmel. Jag såg honom förstås aldrig, men han brukade lämna något som kallades fimmelbär på pianopallen. Det var Malacos röda och svarta godisbär, de finns fortfarande att köpa och jag kallar dem fortfarande fimmelbär. En gång missade Fimmel datum för min avresa till USA, så då kom de med posten istället, jag har för mig att han skickade med ett dåligt stavat brev också. Troll är lite slarviga, som pappa förklarade.
Det är roligt att leka och låtsas.
Helgas dagbok 
Åh. Jag har i flera år (men inte längre) berättat godnattsaga för min son om spindeln Sigge och flugan Fia. Flugan Fia hittade en dag bebisspindeln Sigge och tog hand om honom, trots att spindlar äter flugor.
Att vara moster är oslagbart, tror jag. Jag har en underbar moster som jag älskar mycket och grunden till det lades förstås med att hon älskade mig och var med mig från min allra första början. Jag är inte alls särskilt ledsen att jag inte har egna barn, men jag skulle väldigt gärna vara moster. Vilket förstås är helt omöjligt eftersom jag inte har någon syster.
Jag skulle behöva både en syster och en moster. De jag har fyller inte sin funktion. Men min son är snart 12 år, kanske för stor?
A match made in heaven? Fast annannan bor ju i Portugal…
Fimmelbär. Underbart! Och att de kunde komma med posten när trollet varit lite slarvigt… Vilka fantastiska minnen du har av din pappa. Visst känns det gott att ha dem? Min pappa är också borta sedan några år och numera blir jag väldigt sällan ledsen när jag tänker på honom utan glad för att han var min goa pappa och åt de minnen jag har av honom. Och vilka fantastiska minnen du kommer att lämna dina barn och syskonbarn. Det är en gåva bättre än något annat.
Ja, jag har massor med fina minnen av pappa! Fortfarande tänker jag på honom nästan varje dag och numera är jag mycket sällan ledsen när jag gör det.
Minnena är många men det som jag verkligen saknar är att jag skulle vilja prata med honom och berätta för honom om allt som hänt sedan han dog och höra vad han sa om det. Det önskar jag verkligen. Och det är inte bara saker i familjen, som hur stora pojkarna har blivit, vilka de har blivit, att Q har ADHD och Y dyslexi, att mamma har fått Alzheimer och flyttat hit, att J har två barn nu, att vi har fått vår fina Nässla (pappa hade älskat henne, han tyckte mycket om hundar). Det är bara början, sedan är det alla galenskaper som hänt i världen. Pappa vet ju inte om Trump, han hade inte trott sina öron. Och att det hemska kriget i Syrien fortfarande inte är slut, och att Sverige radikalt la om sin flyktingpolitik ungefär när han dog, att de jävla Sverigedemokraterna bara ökar. Brexit! Och Boris Johnson. Och Bolsonaro! Och Putin som aldrig lägger av. Och pandemin, herregud. Vad hade han tyckt om Tegnell? Och den konstiga upplösningen av Palmemordet. Och att dubbelmordet i Linköping äntligen klarades upp. Och Svenska akademin, jösses. Vi hade säkert grälat lite om klimatet också, men inte särskilt mycket. Pappa gillade inte bilar och ägde aldrig någon. Han var ingen större köttätare heller och sannerligen ingen storkonsument av fast fashion.