Rehabvecka 3 och 4, nu påsklov!

Nu har jag ledigt i en hel vecka och det är faktiskt välförtjänt. De senaste gångerna har jag blivit helt slutkörd av rehabpassen.

Men i måndags fick jag testa mitt nya schema och det funkade bra. Först hette det att jag inte skulle få träna i gymmet på egen hand på lunchen, försäkringen och regler och låter vi dig så vill alla andra. Jag suckade lite men förstod argumenten.

Men i fredags rullade min gyminstruktör fram till mig. Du, jag har fixat så att du får träna på lunchen så att du kan åka hem sen, sa han på sin breda östgötska. Jag är ändå ledig på lunchen så jag tittar till dig då.

Jag blev jätteglad och sa det också. Älskar den sortens flexibilitet.

Både idag och i måndags på konditionspasset fick jag kommentarer och jubelrop över att jag tog i och svettades, inte bara från ledare utan också från andra patienter. Det är ju nästan så att jag blir generad. Detta skulle mina gamla gympalärare se, de hade inte trott sina ögon!

Eftersom det är långfredag missar jag veckans kuratorsamtal och det är synd, för hon är bra.

I fredags pratade vi mer om O och alkoholen och jag beskrev min uppväxt i korta ordalag också. Det är relevant, tycker jag, eftersom det förklarar varför jag är så observant på fylla och har en nära nog osviklig radar. Det är relevant, tyckte hon, eftersom det sätter djupa spår i form av otrygghet.

Ja, jo. Det stämmer säkert. Men jag tycker ju att mina föräldrar har varit väldigt bra i väldigt många andra avseenden. Och så värst mycket otrygghet vet jag inte om jag känner? Jag har inga stora problem med att våga lita på människor.

Sedan kom vi in på det som känns nästan ännu värre än alkoholen, det som jag har svårt att formulera. Att O stänger mig ute så snart det handlar om något som är svårt eller som har med svåra känslor att göra.

Så har det i stort sett alltid varit och jag har sedan länge gett upp försöken att nå honom eller att ändra på det. Han måste ju få vara den han är, och vad är det som säger att mitt sätt är det rätta? Och det är svårt för att inte säga omöjligt att ändra på grundläggande drag i sin personlighet.

Kuratorn sa en del saker som jag förstår är riktiga men som var jobbiga att höra. Att det blir tungt och ensamt för oss båda. Varför är det så jobbigt att rota i detta? Antagligen på grund av ovanstående, att jag gett upp försöken.

Vidare sa hon att det låter som att O:s drickande eskalerat något det senaste året och att det nog är svårt för honom att bryta detta på egen hand men att hon behöver lite mer tid på sig innan hon kommer med konkreta råd. Gott så.

När vi var ute med hunden på söndagen frågade jag honom varför han vägrar lyssna på mig angående sömnapnén. Det gick trögt, men till sist svarade han ungefär att han inte riktigt tror på min beskrivning av problemet. Hans pulsklocka påstår att han sover bra. Vidare har han inte lust eller ork att ta tag i det, gå till läkare och prova hjälpmedel, han tycker att han provat förut utan större effekt.

Jag blir fan vansinnig på honom men visar det inte. Istället sa jag något i stil med att den där attityden är en lyx som han kan unna sig men som går ut över andra. Hur hade det sett ut om jag stuckit huvudet i sanden gällande min MS och vägrat utredning, behandling och rehabilitering? Hur dålig hade jag inte varit då och hur mycket hade det inte påverkat familjen?

Lite senare på kvällen sa jag en annan sanning som jag ruvat på ett tag. Jag ser ju att han mår dåligt, att han är stressad över jobbet och tjafset i BR-föreningen och att skjutsa Y hit och dit. Jag ser det och försöker ibland göra något åt det. Men vad jag än säger så uppfattar han det som ett krav och tjat. Om jag föreslår att han ska kliva av BR-styrelsen (det är fan dags, han har suttit i den sedan vi flyttade hit 2009!) så säger han emot. Om jag föreslår nåja tjatar om att söka hjälp för sömnapnén så ignorerar han det. Det gör mig arg och ledsen att det är så. Både för att jag älskar honom och vill att han ska må bra men också för att hans mående går ut över oss andra.

Som vanligt svarade han inget särskilt på denna tirad. Men det är inte omöjligt att han funderar på den, ibland gör han det och återkommer senare. Man vet aldrig med O.

Det verkar vara ett mönster, hade kuratorn sagt, att han är undergiven när du säger vad du tycker. Jag kom mig inte för att svara då men vet vad jag tänker. Undergiven? Ha. O har inte en undergiven cell i sig. Han gör fan aldrig det han inte själv vill.

Till skillnad från mig då, ahem.

Nu är det skärtorsdag och påsklov och jag ska äta lite och sedan ta på mig solbrillorna och ta Nässla med mig till biblioteket (hon får vänta utanför såklart) där jag ska hämta några reserverade böcker och sedan ska vi inspektera påskmarknaden på torget.