Idag är jag t-r-ö-t-t in i märgen och har dessutom huvudvärk. Jag skyller på rehabiliteringen och något lite på vårsolen.
I flera dagar har jag gruvat mig för nästa vecka då jag har rehab måndag, onsdag, fredag och dessutom ska åka bort med kören under helgen. Så fick jag snilleblixten att jag kan ringa mig sjuk på onsdag och vila då istället. Kören ska ju prioriteras, det har arbetsterapeuten sagt.
Hon är färdig med mig nu, förresten. Hon har inte fler råd att komma med. Jag hanterar fatiguen så bra som det går, hon är den andra experten som säger det.
Ändå märker jag ju själv att jag ibland inte vill acceptera och underkasta mig tröttheten. Idag åkte vi till syrran för att fira Bertils fyraårsdag i efterhand. Som jag sa till O: jag måste lära mig att tänka att detta är det enda jag gör idag, resten av dagen vilar jag och om jag orkar något annat är det en bonus. Att det ska vara så förtvivlat svårt att lära sig?
Trots huvudvärk var det mysigt att träffa småpojkarna och jag satt en stund och pratade med mamma också, det var fint. O har fått en fin relation till pojkarna efter att de tidigare nästan var lite rädda för honom. Men nu fick han tvätta deras chokladkladdiga tassar och nosar vilket han gjorde med roliga ljudeffekter vilket förstås lockade fram kvillrande skratt.
Vi har det lite bättre nu.
Terapeuten frågade mig i fredags vad jag behöver från min partner om jag fick önska utan förbehåll. Jag vred mig som en mask, varför är det så svårt att uttrycka?
Vi har ju stort intellektuellt utbyte av varandra, pratar och diskuterar ständigt. Jo, men det kan man ha med en vän också invände hon. Vad vill du ha av en partner? Till slut klämde jag fram att jag ibland känner mig emotionellt ensam. Hon uppmanade mig att tänka mer på det, sätta ord på behovet även om det känns svårt. Om man inte själv vet vad man behöver kan man inte begära det av någon annan, det verkar ju logiskt.
Fast i efterhand tycker jag att vi var lite orättvisa mot O och äktenskapet. Jo, jag känner mig ibland ensam, det är sant. Men minst lika ofta finns han ju där, utan att säga så mycket. Och när det verkligen gäller finns han där, bevisat otaliga gånger.
Det är ju en annan sak också och det är vår gemensamma historia. Nu när L är borta tror jag inte det finns någon utöver mamma och min syster som känt mig så länge som O har gjort. Jo, kusin M förstås.
Jag kom att tänka på detta häromdagen när jag av någon anledning tänkte på syrran och hennes man. Svågern hann inte träffa styvfar, inte heller min pappa, naturligtvis ingen av morföräldrarna. Min systers farföräldrar, alltså styvfars föräldrar har varken hon eller mamma träffat, de var födda på 1800-talet så det är lite mycket begärt.
Men O och jag har varit ihop i över trettio år nu. Jag var knappt vuxen när jag träffade honom. Han har träffat inte bara pappa och styvfar, han har sett dem åldras. Han har träffat både mormor och morfar och farmor. Och jag minns hans farfar och farmor och besökte dem i deras hem uppe i Tröndelag en sommar, jag minns att syrenerna blommade fast det var i juli.
Jag vet inte exakt varför detta är viktigt men att det är viktigt, det vet jag.
Nu ska jag städa köket så att O får fritt svängrum när han ska laga morgondagens middag, kycklingsoppa med grönsaker.
Helgas dagbok 
Vad fint att du skriver om de bra sidorna av äktenskapet. Jag tycker av det jag läst innan att han verkar vara en väldigt bra människa som verkligen alltid finns där. Ibland kan det låta som att du inte ser det när du skriver, men jag tror jag är likadan själv, när man berättar om problem i äktenskapet berättar man sällan även samtidigt de bra sakerna.
Tack. Han ÄR bra. Min klippa, brukar jag kalla honom. Bergfast och egensinnig men också stabil och pålitlig.
Men det här med att se bakåt och veta att ens partner känner ens historia, fint, men det kan också vara ett hinder. Både det förflutna och framtiden är något vi ”hittar på”. Nuet är det stora där möjligheterna finns.
Ja fan, det där är en av alla de sorgliga grejerna med att jag tvingades lämna mina barns pappa. Första gången jag träffade honom var jag 17 år. Det tog oss tio år att bli ihop, men ändå. Jag vet hur han ser ut med hockeyfrilla, jag har varit på tonårsfest i hans barndomshem. Nånstans finns ett foto på hur jag, kanske 20 år gammal, står bakom honom och kämpar fram en inbakad fläta. (Det där med hår blev så småningom ett rim i ett av alla tal när vi gifte oss: ”Han förstod att det var dax, skaffade jobb, tog fram sin sax.”) Så sent som igår kväll tänkte jag av nån jävla anledning på hans ena mosters dotter som heter samma som jag, undrar hur gammal hon är? Blev hon forskare som det pratades om? I höst är det 25 år sen vi blev ihop. Och jag älskade verkligen sagan om oss.
Jag läste en jättefin bok härom året, jag tror att jag har refererat till den flera gånger: Dagbok från ditt försvinnande av Malin Lind Lagerlöf. Hennes man försvann, förmodat död, helt oväntat. (Visst vet du var?!) De hade varit ihop sen gymnasiet, hade om jag minns rätt två unga tonåringar och en nyfödd. Hon reser sig såklart, de flesta gör ju det, träffar så småningom en ny. Det fanns rätt mycket skav äktenskapet och mycket kärlek också. Men hon skriver så fint om hur det är nånting annat, hur det aldrig kan bli samma sak som nån man blivit vuxen med, bildat familj med, vuxit ihop med. Nån som kan hela ens historia, är en del av den. Det saknar jag fortfarande, även om jag numera väldigt sällan saknar mitt ex som person – tänker jag på hans person nu är det snarare på töntiga saker han sagt eller gjort, långt innan det blev jobbigt. (Han hade också sömnapné förresten, eller kanske var det – som så mycket annat – alkoholrelaterat. FY FAN för att försöka somna bredvid nåt som låter som en förkyld elefant som ligger och sväljer sin egen snabel. Det är både obehagligt och, tycker jag, lite skrämmande.)
För övrigt tycker jag att det är helt svindlande att din syster, som väl bara är drygt 40, hade farföräldrar som var födda på 1800-talet. Vad nära historien kom helt plötsligt.
Elefant som sväljer sin snabel, vilken fantastisk liknelse! Jag skrattar högt.
Min syster är född 1981, styvfar var född 1917 och hans mamma var i fyrtioårsåldern då och hans pappa ännu lite äldre, så japp! Kontrasten mot svågerns familj, han är född 1980 och hans mormor lever fortfarande!
Jag har också läst boken och vet mycket väl var han försvann, det mytomspunna Tjurpannan där hela havet ligger på. Bisarrt nog har jag aldrig varit där, bara kört förbi. Det blir lite så med Sommarön, man tar sig dit med elva strapatser och fjorton kollin och sedan stannar man där. Vi har gjort alldeles för lite utflykter.
Jag var 46 när min mormor dog. Både mamma o moster var över 70. Vid ett kort tillfälle strax innan mormor dog var hon hemma (hon bodde hemma hela tiden) o båda hennes döttrar låg varsin kortis på geriatriken. 🤣
Precis det du skriver om är ju vad jag sörjer med Pelle. Det är vad som gör den här fiendskapen så sorglig. Att han var med på min student, att jag har bilder på honom i mitt fotoalbum där han sitter i mitt flickrum och är tunn som en spink. Man är en som en rysk docka med alla sina åldrar inom sig och det är något fint med de människor som har sett fler av de där dockorna än bara den yttersta.
That’s a great question, your therapist asked – something to ponder and remember. And shared memories, yes, a very important part of a relationship. We do live in the present, but it’s so much easier to really understand a person if you know about their past.
Det där med generationer…. Min farmor och farfar var mer jämnåriga med min mammas farmor och farfar än med min mammas föräldrar. Även om de alla var födda på 1900-talet. Jag var vuxen på riktigt innan min mammas farmor gick bort bara några få år innan min farfar. De blev bägge över 90.
Min son föddes ungefär samtidigt som hans farmors mormor fyllde 90 år. Hon hann tyvärr gå bort innan vi hade möjlighet att resa för en bild på fem generationer. Att vara fyra generationer i livet är både jag, min man och min son uppvuxna med. Sen några få år är vi tre. Det känns läskigt att vara näst äldst… sonen har i ordning varit på begravning för farfar, mammas morfar, mammas mormor, pappas mormor.
Och jag är uppvuxen med tre generationer. Och nu är vi bara två generationer – min son och jag. Alla hans mor- och farföräldrar är döda.
”Vi har ju stort intellektuellt utbyte av varandra, pratar och diskuterar ständigt. Jo, men det kan man ha med en vän också invände hon. (…) Fast i efterhand tycker jag att vi var lite orättvisa mot O och äktenskapet. Jo, jag känner mig ibland ensam, det är sant. Men minst lika ofta finns han ju där, utan att säga så mycket. Och när det verkligen gäller finns han där, bevisat otaliga gånger.”
Ja men det är ju det! Detta ständiga pratande och diskuterande, det kan man som vuxen knappast ha med en vän som inte är annat än en vän. När man är barn/tonåring/student kan man ha det med sina vänner, för man är ju ständigt tillsammans. Men när man är riktigt vuxen och har egen bostad osv så förekommer detta bara inom ramen för ”min partner är också min bästa vän”, något som låter lite klyschigt men som jag tror på. Klart att en partner kan vara annat / mer än det. Men om man är typen som vill leva tillsammans med en partner på lång sikt, och man är en pratande person, då är det här faktiskt en viktig komponent av partnerskapet.