Det var absolut ljuvligt att vara borta med kören i ett drygt dygn. Å vad roligt jag har haft! Kören är så bra nu, alla är så trevliga och roliga och vi sjunger enormt mycket bättre än förr.
Vi var eniga om att detta var det bästa internatet på länge, kanske rentav någonsin. Glöm vandrarhem och kursgårdar, dela rum och sova i våningssäng. Glöm städning och medtag lakan. Glöm lunch i matlåda, kö till mikron, basarna fixar eftermiddagsfika, altarna går upp tidigt och fixar frukost med laktosfri mjölk och något glutenfritt alternativ.
För 1600 kronor fick jag ett eget rum och badrum, tvårätters middag med ett glas vin, överdådig fika gånger två, samt frukost. Plus att det gick att åka pendeltåg hela vägen fram. Hade jag velat komma lite billigare undan hade jag kunnat dela rum med någon men det ville jag inte.
Jag bad att få tidig incheckning och när de andra gick ut och åt lunch smet jag in på mitt rum och åt den fina matsäck som O fixat åt mig, och sedan sov jag i en ljuvlig timme. Jag hann sova en stund före middagen också.
Idag har jag förstås lite huvudvärk men det var det absolut värt.
Helgas dagbok 
Kursgårdsmodellen tar liksom bort hälften av det som skulle vinnas med ett internat för vuxna tycker jag: att man ska kunna fokusera på det man är där för att göra (sjunga i ert fall). Om inte service ingår så föredrar jag banne mig daginternat, där jag kan sova i min egen säng och äta min egen frukost och inte diska efter andra än de som bor i mitt hushåll!
Ja och amen på det!
Jag är så glad att kören numera är eniga i att gå ifrån det småsnåla kursgårdstänkandet. Alla har inte gott om pengar, jag fattar det. Men utöver dessa 1600 betalar vi en tusenlapp i medlemsavgift per termin. Drygt tre tusen per år för en hobby, ett intresse som ger så ofantligt mycket tillbaka.
När jag kom hem från kören igår grumsade O över en drabbning han haft i BR-styrelsen. Han och en granne ryker rätt ofta ihop och det undrar jag inte på. Grannen är en hopplös elvisp till karl, han vill in och ifrågasätta och bråka om det mesta och nu var det föreningens snöröjning han siktade in sig på. Alldeles för dyrt, det kan vi fixa själva, jag är uppvuxen på landet och van vid att skotta, det är bara att göra!
O bet ifrån med att han själv haft ljumskbråck, har en fru med MS samt två tonårspojkar som han redan tjatar på om precis allt och INTE tänker belasta med snöskottning ovanpå allt annat. Jag gav honom oreserverat stöd. Det hade varit hemskt om vi boende skulle ansvara för snöskottning. Jag hade haft fruktansvärt dåligt samvete över att inte hjälpa till, för kanske hade jag klarat en del? Jag klarar ju att lyfta vikter i gymmet? Och så vidare.
Dessutom hade elvispen förstås inte tänkt särskilt långt. ”Sjuttiotusen för att bara fräsa förbi på gångvägen utanför oss!” Jo, invände O. Men vändplatsen uppe hos oss är enorm och den plogar de alltid, samt infarten till garagen. Vem skulle göra det om vi sa upp snöröjaren? Min fru med MS eller Gun, 95 år? De går med käpp respektive gåstavar men det kanske funkar om de stöder sig på skoveln?
Snålheten som bedrar visheten, i sanning.