I fredags ritade kuratorn en bild med dåtid, nutid och framtid. Tänker man för mycket på hur saker varit riskerar man att fastna i ältande och depression, tänker man för mycket på framtiden blir det istället oro och ångest. Det är nuet som är viktigt. Hur är det just nu? Hur har jag det just nu?
Ja, jo. Jag har väl tendenser både till ältande och oro. Sedan jag började medicinera ordentligt med antidepp har jag lättare för att se ljust på tillvaron och inte fastna i endera. Numera tycker jag faktiskt inte att jag gör det. För lite måste man ju reflektera över det som varit och fundera över det som kommer, man är väl ingen jävla guldfisk heller?
Igår när jag gick från kören till tunnelbanan välvde sig en turkosblå iskall himmel över kyrkkupolen på Odenplan och det högg till i bröstet. Jag var lycklig efter att ha sjungit, jag var ledsen över att pappa inte finns på jorden längre, att han inte bor i sin stökiga lägenhet några kvarter bort, att den sedan länge är renstädad (tack och lov!) och bebodd av prydliga ungdomar, jag var glad över att ha min kör och att bo i denna stad och ha ett liv här, det liv jag har.
Sedan kom jag hem och småpratade med O om senaste tjafset i BR-styrelsen och något senare bråkade jag med Q om att komma i säng i tid. En vanlig vardagskväll således.
Idag ska jag till vårdcentralen och kontrollera mitt blodtryck som var alldeles för högt på läkarkontrollen i början av rehab. Jag brukar ha ganska lågt tryck så jag blev förvånad och tänkte att det kanske beror på att jag hade svår huvudvärk den dagen.
Men nu tror jag mig veta förklaringen. I måndags var det föreläsning om MS-relaterade svårigheter med urin och avföring.
Det senare har jag gudskelov inga problem med, men jag har ibland svårt att hålla mig i sista minuten när jag är väldigt kissnödig. Jag läcker helt enkelt och inget knipande i världen hjälper. Detta har jag påtalat för neurologen som skrev ut gula tabletter (välfunnet) som heter Betmiga. De hjälper sisådär.
På föreläsningen fick jag en uppenbarelse. MS-patienters bekymmer med urin eller avföring beror sällan på fel i urinblåsa eller tarm utan på att nervbanorna till hjärnan är skadade. Det är vanligt att man har upprepade urinvägsinfektioner i många år innan man förstår att det är MS som spökar.
Detta gäller inte mig, jag har inte haft UVI i hela mitt liv. Men plötsligt begrep jag vad mina besvär beror på. Jag har blivit lite okänslig för kissnödighet helt enkelt. Jag väntar för länge med att gå på toaletten, tills det är nästan för sent. Ha! Var det inte svårare.
Tabletten Betmiga har en allvarlig biverkning… drum roll… förhöjt blodtryck!
De senaste dagarna har jag helt enkelt sett till att gå på toaletten lite oftare. Dosetten är fylld, jag orkar inte plocka ur tabletterna men nästa vecka ska jag sluta med Betmiga och se vad som händer.
Är mycket nöjd med mitt eget analysarbete.
Helgas dagbok 
Din kurator har ju rätt men du har ju också rätt. Det är svårt att inte tänka framåt och rent krasst/rationellt så kommer ju mer och mer elände hända för varje år. Jag tänker också på att har man varit med om mycket trauma så har man ju alltid ett påslag som är svårt att komma ifrån. Om jag ser till mig själv så var tiden till efter jag fick min yngsta dotter så jävla lycklig (ok äktenskapsproblem men var fan lycklig ändå). Jag hade aldrig katastroftankar, tänkte aldrig att någon skulle bli sjuk eller dö etc. Sedan blev jag själv fruktansvärt sjuk i ngt som ingen ens idag vet vad det var , kan ha varit oupptäckt förlossningsskada, inte farligt sjuk men hade sådana fruktansvärda smärtor att jag inte kunde ta hand om mina barn eller kunde leva alls. Pågått i 1,5 år . som av ett mirakel blev jag bra men jag vet säkert att hade dessa smärtor kvarstått hade jag inte levt idag. Sedan skilde jag mig och min stora trygghet var min pappa som brukade säga ”så länge du har din gamle far kvar i livet kommer allt bli bra”. Så bara dog han ett år senare i massiv hjärtinfarkt , 59 år gammal och två dagar innan jag skulle docentföreläsa. jag tror aldrig jag hämtat mig från den chocken det/traumat. Fick ett katastroftänk jag inte varit i närheten av tidigare. Jag fixar tex inte när mina nära inte svarar på telefon. För det var så vi fattade att något fruktansvärt hänt honom. Han svarade ALLTID när hans vuxna barn ringde , oavsett tid på dygnet, oavsett om han satt i styrelsemöte etc
Du har ju också varit med om en del . så jag tänker att det är väl rimligt att oroa sig. men jag oroar mig mest för sjukdom och död, det är mycket jag inte oroar mig för. Min dotter som är mellan kandidat och master får inget sommarjobb pga lågkonjukturen. För 10 år sedan hade det stressat mig nu är jag bara ”ja ja men hon har en resursstark mamma och bonuspappa vi får lösa det åt henne ekonomiskt, vad göra liksom (det finns inga sommarjobb alls BTW, sommarens studenter lite i kris, och alla har ju inte föräldrar som kan rycka in) . Det är 100 osäkerheter på bådas jobb hela tiden, orkar INTE oroa mig , man skulle ju få ha stresspåslag 24/7
men som sagt vissa typer av oroande tycker jag är ytterst rationellt. jag önskar att det inte var så men det är det.
Men idag är det fredag (och det regnar satan) och vi lever i nuet 🙂 det blir bra!
Åh, var han bara 59. Jag förstår verkligen att det var ett trauma!
Min pappa var ju betydligt äldre (76) och vi fick ett par månader på oss att förbereda oss. Det var en hemsk tid som jag aldrig hade velat återuppleva men heller inte vara utan.
Tanken om nuet har iaf varit hjälpsam på sistone. Det är både en styrka och en svaghet i en lång relation tycker jag, att man har sina mönster och gamla hjulspår som är alltför lätta att halka ner i. Men man känner åtminstone igen sig!
Smart analys! En sak till som jag tänker på att I vår ålder får man ju ofta såna besvär också pga hormoooooonerna. Tätare trängningar. För mig hjälper ovesterin vagitorier ett par nätter i veckan. Om du inte testat det kanske det kan ytterligare förbättra det hela.
Väldigt bra praktisk analys. Mediciner mot sådant man kan lösa utan farmaka kan man gott avstå från – särskilt när de har biverkningar.
Det ska gudarna veta att jag kan både älta och oroa mig. Men det är väl inte så att seendet bakåt och framåt oundvikligen medför ältande och oroande? Det har ju att göra med HUR man ser på det också. Det blir ju ältande och oroande om man ser negativt. (Vilket jag dessvärre också tenderar att göra).
Hehe. Sköterskan på VC lyssnade och antecknade frenetiskt. Jag ska fråga doktorn! Doktorns svar kom prompt: sluta omedelbart med medicinen!