När Q brakar in genom dörren sitter jag vid köksbordet och läser DN. Han är ovanligt pratsam och svarar snällt på mina frågor.
Till exempel undrar jag över hans akne som jag tycker ser lite värre ut. Har han provat något receptfritt från Apoteket? Nej men en kompis hade tipsat om något preparat. Jag googlar och beställer hem det.
Sedan övergår vi till att prata om skor, Q är i trängande behov av nya. Men han måste hitta ett par själv eller vara med och prova, jag kan inte köpa skor åt honom ensam. Nu har han hittat ett par på Sellpy.
Förresten har han fått sommarjobb, säger han nästan i förbigående.
Va? Hurra, grattis! Var, när?
Han visar mig mejlet. Han har lottats till ett av regionens jobb under fyra veckor, han ska jobba med administration på en vårdcentral. Oklart var ännu.
Jag blir jätteglad av många skäl. Äntligen något i rätt riktning, mot en vuxenvärld. Dessutom är det skönt att veta, nu kan vi planera sommaren. Jag beställer skorna på Sellpy för att fira. O kommer hem och blir också väldigt glad.
Men säg den glädje som varar. När det är läggdags är Q arg. Han har matteprov som han kommer att fejla och ylar över det en stund. Jag suckar, ja naturligtvis eftersom du sket i att ta med dig boken hem över helgen och därför inte kunde plugga för det.
Q blir förstås inte gladare av detta. Nu ska han göra mat, jag invänder att det är för sent och då är konflikten igång. O kommer störtande och undrar vad fan vi håller på med.
Ja det kan man verkligen fråga sig. Men jag fick lite stöd av kuratorn i fredags, när jag undrade om det var rimligt att bråka med Q om läggdags och skola. Absolut, tyckte hon. Han är vuxen nog att ta ett visst ansvar men också att efterleva hushållets gemensamma regler. För varje gång man hjälper (tvingar) honom att överkomma motståndet mot att göra något som inte är rent lustbetonat så växer han och lär sig.
Priset betalar jag själv, för jag blir ganska ledsen av bråket, som jag nästan alltid blir.
Lillebror Y då? Han stänger numera av datorn utan prut och går och lägger sig. Han tränar mycket och är trött på kvällarna. I sommar ska han jobba en vecka som ledare på den friidrottsskola han själv började på som sexåring. Så kan det också vara.
Helgas dagbok 
Nästa gång du träffar kuratorn så fråga om hennes kompetens kring unga vuxna med npf 😉… Bara ordvalet gör att jag tvivlar. Jag som är ”i branschen” skulle aldrig ge ett sånt råd även om en del kan vara hjälpta av att tvingas. Andra blir ännu mer omotiverade och förtroendet för den som tvingar sjunker snabbt. Bara en (annan) tanke.
Vad roligt att båda har sommarjobb! ❤️
Nä det kommer jag inte att göra. Det var såklart inte hon som använde ordet tvinga utan jag, i efterhand.
Diskussionen handlade om avvägningen i hur mycket Q ska få bestämma och sköta själv och hur mycket vi ska peppa/tjata/hjälpa honom. Det var då hon sa att det finns ett värde i att övervinna ett inledande motstånd mot att göra något tråkigt. Det motståndet hos Q är antagligen större pga hans ADHD men just därför kan man ju åtminstone försöka öva på att inte ge efter för det precis jämt.
Klart det finns ett värde i att övervinna ett motstånd så där i teorin! Sen om det är möjligt att uppamma all den energin just då eller ”värt det” IRL är ju något annat.
Ena dagen kan det vara lätt för mig att ta itu med disken, andra kvällar oöverstigligt. Vore toppen om jag övervann mitt motstånd mot allt vad bilfix heter men det kommer inte ske… (Jag har inte ADHD). Hjälper mig att tänka på mitt eget motstånd i olika situationer när mina trötta unga vuxna med ADHD inte får till det. Fast de kan ibland. Andra dagar kan de inte, vare sig de vill eller inte; livet med en funktionsnedsättning.
Det är tur för Q att han har en så engagerad mamma som orkar… och skönt att höra att Y inte frestar så mycket på den orken…
Övervinna motståndet måste man ju lära sig, men till det hör väl också att lära sig att det också gör att man slipper det obehag som annars kommer sen. Det är liksom ett konsekvenssammanhang. När jag funderar på det inser jag att under en stor del av barndomen så fungerar det inte så. Man går i skolan för att man måste. Om man inte går i skolan kan man inte få ett bra jobb som vuxen – men det är ju så hopplöst långt fram i tiden att det är helt ointressant som konsekvens. Men detta att man mår jättedåligt på måndag kväll för att man inte pluggat i helgen. Om man blir bättre på att koppla ihop de där två så blir det mer en fråga om att hantera sig själv än att hantera omgivningens press/förväntningar.
Och det är en uppgift för ett helt liv.
Tack!